Heidi Avellan20 februari 2015 19:29

Yttrandefrihet, visst, men …

Jag är fransk, dansk och jude. Jag är Charlie Hebdo. Många ställer upp för yttrandefriheten och mot våldet. Men vissa med ett litet ”men”.

Det kunde inte ha gjorts skarpare med thrillermanus i hand:
Yes, it is freedom of speech, but … And the turning point is but. Why do we still say but when we …
Just då hörs det första skottet. Och så nästa och nästa.
Det är BBC som publicerar denna kusliga ljudupptagning från attentatet i Krudttønden i Köpenhamn i lördags. Just när samtalet om konst, blasfemi och yttrandefrihet handlar om detta invändande ”men”, just där avfyras det första skottet. En perfekt tajming av det vidriga, som gör att alltihop på ett makabert sätt kom att likna Yttrandefriheten – the movie.
Det fria ordet, men …
Som vännen som menar att terrorn med mål att tysta är en skrämmande utveckling som statsapparaten resolut måste motarbeta, men att ”yttrandefriheten ska användas under ansvar”.
Eller etikforskaren Ann Heberlein som i SVT:s Agenda i söndags tog ställning för yttrandefriheten, men menade att när det kommer till konstnärliga provokationer måste "vi fundera på om det är värt det”.
Eller Aftonbladets kulturchef Åsa Linderborg, som (14/2) slår fast att yttrandefriheten måste vara allas eller ingens. Men:
”Jag är bara så trött på att dess gränser alltid ska testas på muslimer.”
Detta ”men” antyder att terrorn är ett svar.
I radions Studio Ett i tisdags fick Israels ambassadör Isaac Bachman frågan om vilket ansvar judarna själva har för antisemitismen. I ett av Sveriges viktigaste samhällsprogram frågade alltså en rutinerad programledare vilket ansvar judarna bär för hatet mot judar.
Sveriges Radio insåg sitt grova fel, bad om ursäkt och klippte bort detta från sändningsarkivet, ”vi vill inte bidra till att formuleringen får vidare spridning.” Fast den sprids – föga förvånande – som en löpeld.
Judendom och yttrandefriheten är två helt skilda saker, men de senaste terrorattentaten har buntat ihop dessa två. Så görs de till samma andas barn, judarnas ”ansvar” för Israels politik, eller antisemitismen, och Lars Vilks ”ansvar” för att fanatiker vill döda honom.
Kritiken mot Vilks går från att hans rondellhund inte är konst till att hela hans projekt ”bara” är att provocera. Vilket i förlängningen betyder att Vilks får skylla sig själv.
Yttrandefrihet, men …
Som om den som kränker bara får kränka lite lagom. Som om den som utnyttjar sin yttrandefrihet ska se upp så att ingen blir ledsen. Som om den som kritiserar måste böja sig för andras känsla för vad som är heligt.
Trots att hädelse inte är ett brott i Sverige.
Om vi ska anpassa oss efter regler i länder där religiösa maktmän bestämmer vad som är förbjudet och tillåtet är friheten under attack.
Också de som påstår att yttrandefrihet råder vill kringskära det fria ordet med ansvar, god smak eller hänsyn för andras känslor.
Men yttrandefriheten är absolut; lagen sätter gränserna. Ingen smakdomare får begränsa den med att konsten – som Vilks rondellhund – inte är bra nog. Ingen jury, inget väktarråd.
Efter attentatet i Paris tog många avstånd: ”jag är inte Charlie Hebdo”, och pekade på det obehagliga i satirbilderna. Men det handlar inte om att tycka som tecknarna på satirtidskriften. Det handlar inte om att dela Vilks åsikter. Det handlar om att stöda rätten att uttrycka dem.
Makten måste gå att ifrågasätta, också när någon ser den som helig.
Som författaren Elisabeth Åsbrink konstaterar (DN 19/2), med hänvisning till Galileo Galilei:
”Vi ska vara rädda om den ädla konsten att häda, och beundra dem som vågar utföra den. Utan blasfemi skulle vi fortfarande tro att solen och stjärnorna kretsar runt jordklotet, och fortfarande insistera på att vi människor är centrum av universum.”
Kritiken handlar ofta om att den som ser yttrandefriheten som absolut tänker på tok för teoretiskt. Att friheten i praktiken behöver begränsas, av folks känslor, av det ena och det andra.
Men ska yttrandefriheten vara äkta får den begränsas bara av det lagen uttryckligen pekar ut, som hets mot folkgrupp.
Det betyder inte att allt som är tillåtet måste sägas – det bestämmer var och en själv. Eller att all konst som är tillåten måste visas – som Vilks verk. Eller att en tidning måste trycka allt som får publiceras – utgivaren avgör vad tidningen vill förknippas med.
Att säga nej är inte att vara "frasliberal"; yttrandefriheten är inte ett yttrandetvång.
Poängen är ändå att bara för att någon inte vill se profeten som rondellhund så betyder inte det att andra inte får teckna den.
Det är tydligen oklart vad 1700-talsjuristen Thomas Thorild menade med sin devis som står i guldbokstäver över ingången till aulan i universitetshuset i Uppsala:
”Tänka fritt är stort men tänka rätt är större.”
Det finns försök att förklara bort den mest självklara förklaringen, att ”rätt” tankar går före det fria tänkandet. Att överheten, makten, visste bättre. Att någon kunde slå fast vad som var rätt och någon annan skulle anpassa sig.
Så är det hur som helst idag på många håll i världen.
Men det är inget skäl att hos oss betrakta ordet som bara villkorligt frigivet. För att någon annars blir ledsen. Eller går bärsärkagång med automatvapen.
Läs alla artiklar om: Attentatet mot Charlie Hebdo
Gå till toppen