Danmark

Kompisarna: ”Omar är i paradiset nu”

Han var en vanlig dansk smågangster – men dog som jihadist. Hur kunde det ske? Vi har gått i gärningsmannens spår.

Omar Abdel Hamid El-Hussein var känd av dansk polis innan terrordådet.Bild: Ap
Blodet syns ännu på trottoaren. En brunröd fläck där polisens första kulor träffade Omar Abdel Hamid el-Hussein. En större upptorkad pöl ett par meter bort mot elskåpet. Det var där han blev liggande.
Jag räknar till fyra märken efter kulor i stentrappan. En handfull hål i den gulvita putsen på fasaden. Flisor bortslitna i trädörren.
– Polisen stod där borta och väntade, säger Mahmoud Malik och pekar tvärs över gatan mot grönsaksstånden utanför närbutiken på hörnan.
– De bara öste kulor över honom. Han hann visst skjuta tre skott själv med sin pistol innan han dog.
Att de danska poliserna tömde sina automatvapen mot Omar el-Hussein förvånar knappast. Under ett dygn satte han skräck i Köpenhamn.
Lördagen den 14 februari slog han till. Först mot kulturhuset Krudttønden, där konstnären Lars Vilks var målet, men filmregissören Finn Nørgaard var den som miste livet. Därefter mot synagogan vid Krystalgade, där planen var att anställa en massaker, och där vakten Dan Uzan sköts till döds.
Fem poliser sårades vid skottlossningen. När deras kolleger tidigt på söndagsmorgonen fick korn på gärningsmannen här vid Svanevej, ett stenkast från Nørrebro station, vågade de inte ta några risker.
Ett kort anrop. Sen sköt de.
– Jag såg honom några gånger på internetcaféet där jag brukar hänga. Men han snackade mest med sina kompisar, säger Mahmoud Malik, som jobbar på en hamburgerbar i närheten.
Han tittar på blodfläckarna på trottoaren och skakar på huvudet.
– Det är helt sjukt det han gjorde. Fel enligt islam. Helt fucked up.
Dagen efter att Omar el-Hussein dog lade folk blommor här på platsen. En hel rabatt intill det nerklottrade elskåpet. Nu är det enda som finns kvar lite rester av vissnade blad.
–Det var hans kompisar som tog bort blommorna, berättar Mahmoud Malik.
Mjölnerparken på Nörrebro är ett slitet bostadsområde med hög arbetslöshet.Bild: Lars Brundin
Automatvapnet av modell M95 hittades i ett buskage intill fotbollsplanerna i Mjölnerparken. När vi går förbi sparkar ett par småkillar boll i gruset. Vinden är småkall och den bleka februarisolen förmår inte värma.
Söndagen efter terrorattacken gjorde polisen en razzia i hyreskasernerna.
– De sökte igenom alla lägenheterna i hela trappuppgången. De uppförde sig som svin! fräser en ung kvinna i svart hijab.
Det syns att hon är arg. På polisen. På journalister som snokar runt. På allt och alla. Hon trycker på knappen till porttelefonen som det står ”el-Hussein” på och försvinner upp för trappan.
Det var i just den här trappuppgången som Omar el-Hussein växte upp. Det var hit till Mjölnerparken han tog sig när han släpptes ur fängelset två veckor före terrordådet. Till ett slitet bostadsområde med gängkriminalitet och skyhög arbetslöshet. I dansk press brukar kvarteret kallas ett ”getto”.
Nu sitter ett handskrivet anslag på porten om att det skulle hållas fastlagsfest förra fredagen. En palestinsk flagga slokar från en balkong.
Här på Mjölnerparken 38 växte Omar el-Hussein upp. Det var också här som polisen gjorde husrannsakan dagen efter terrordådet.Bild: Lars Brundin
De två unga männen som kommer släntrande på asfaltgången är båda i tjugofemårsåldern. De är klädda i svarta dunjackor och blåjeans. Nikeskor på fötterna. En av dem är snaggad, den andre har en grå mössa nerdragen i pannan. Deras villkor för att prata är att jag kallar dem ”Abu Saddam” och ”Abu Arab” i tidningen.
– Det är våra jihadnamn.
Sina riktiga namn vågar det inte skylta med. Inga foton på deras ansikten. ”Det är för farligt.”
Abu Saddam och Abu Arab var Omar el-Husseins vänner. Liksom han är de födda i Danmark och uppvuxna på Nørrebro. Liksom han tycks de nära våldsromantiska drömmar om terrorarmén Islamiska Staten.
Vid en tidpunkt när hela Danmark frågar sig varför en vanlig danskfödd kille plötsligt blir terrorist anser sig kompisarna veta svaret.
– Kolla här! Det var det här som Omar la upp på Facebook och lyssnade på precis innan han blev martyr, säger Abu Arab.
Han plockar upp sin Iphone ur fickan. Glaset är spräckt. Blixtsnabbt knappar han fram en video.
”Qariban qariba”, är titeln. Snart, snart.
Ur ett brandgult skimmer träder kalifatets krigare fram. I förgrunden svärdet, symbolen för jihad. En smäktande stämma sjunger på arabiska: ”Snart får du se ett slag i hjärtat av ditt land. Mitt svärd är slipat för att förgöra dig. Vi marscherar i natten för att hugga och slakta.
Videon är producerad av ”Proud Muslim Productions”, knutet till Islamiska Statens effektiva propagandamaskin. Samma jihad-hymn (nasheed) hördes i bakgrunden på en annan nyligen släppt IS-video där en tillfångatagen jordansk pilot brändes till döds i en bur.
– Det var ur den här som Omar samlade kraft, säger Abu Arab.
När fotografen Lars Brundin frågar om han får ta en bild av telefonen i hans hand ruskar den unge mannen snabbt på huvudet.
– Nej, polisen kan känna igen det spräckta glaset. Du får ta hans i stället, säger han och nickar mot sin kompis.
Jihad-videon som Omar el-Hussein lade upp på Facebook strax innan han begick sina terrordåd är producerad av terrorarmén Islamiska Staten. Bild: Lars Brundin
De både männen i Mjölnerparken gör ingen hemlighet av att de stödjer Islamiska staten. Medan vi pratar spottar de omväxlande i asfalten och småskrattar, som om allt vore en lek. Men ibland blixtrar ögonen till. Om de tillhör de drygt hundra danskar som rest till Syrien och Irak för att strida – eller om de planerar att göra det – vill de inte svara på.
– Det Isis gör är bra. Att kämpa för kalifatet. Du förstår nog, säger Abu Saddam.
Nej, jag förstår inte, säger jag. Än mindre förstår jag hur någon som likt Omar el-Hussein är född och uppvuxen i Skandinavien kan få för sig att utföra ett terrordåd i sitt eget hemland.
För Abu Saddam och Abu Arab är det självklart. De som dog fick bara var de förtjänade.
Det där Lars Vilks förolämpade vår profet. Han förtjänar att dö! De som skyddar honom får skylla sig själv, säger Abu Saddam.
Och Dan Uzan som stod vakt vid synagogan – vad hade han gjort för ont? För att inte tala om alla gästerna därinne på den unga flickans bat mitzwa som Omar el-Hussein uppenbarligen också ville döda?
– En jude är död. En mindre att döda i framtiden, fnyser Abu Saddam.
– Det är löjligt. Alla gråter i medierna för att en enda jude är död. Trettiotusen människor stod på torget och bölade över en enda jude. Men USA och Israel dödar tusen muslimer varje dag. I Syrien, Irak och Gaza. Det är bara synd att Omar inte nådde ända in i synagogan och dödade dem allihop, säger Abu Arab.
Kompisen nickar.
– Omar gjorde en god gärning. Han har det bra nu. Han är i paradiset.
Innan vi skiljs frågar jag om blommorna på Svanevej.
– Jag vet inte vem som lade dem där. Folk som gillar vad Omar gjorde, antar jag, säger Abu Arab.
– Men det var vi som bar bort dem. Enligt islam är det fel sätt att hedra en martyr med blommor, säger Abu Saddam.
Polisens utredning är långt ifrån klar. Men en vecka efter terrorattacken börjar bilden klarna.
Klockan är 14.57 på lördagseftermiddagen när Omar el-Hussein lägger upp sin jihad-video på Facebook.
En halvtimme senare dyker han upp vid kulturhuset Krudtønden, där det hålls en debatt om yttrandefrihet med konstnären Lars Vilks som gäst.
Först försöker Omar el-Hussein ta sig in genom en bakdörr, men den visar sig vara låst. Han går då runt byggnaden till huvudentrén, där han stöter på filmaren Finn Nørgaard, som han skjuter ihjäl med ett skott i huvudet.
Sen pepprar han glasentrén med sammanlagt 28 skott från sitt militära automatvapen av typen M95. Åtminstone en av de danska poliserna på plats får eldavbrott på sitt handeldvapen. Tre poliser träffas av Omar el-Husseins eld. De två svenska livvakterna som ska skydda Vilks för snabbt konstnären i säkerhet i ett kylrum; innan dess tömmer en av dem magasinet på sin Sig Sauer-pistol mot terroristen.
När Omar el-Hussein flytt från Krudttønden återvänder han i en taxi till Mjølnerparken där han, enligt polisen, byter kläder. Strax efter nio på kvällen kommer han in på internetcaféet Powerplay Reborn på Nørrebrogade – samma ställe där Mahmoud Malik stött på honom några gånger tidigare. Efter en knapp timme går han igen.
Tre timmar senare anländer Omar el-Hussein till synagogan vid Krystalgade inne i centrum, där en bat mitzwa-ceremoni med åttio gäster pågår. Vid entrén vaktar Dan Uzan. Omar el-Hussein lurar honom genom att spela full. Sen skjuter han ihjäl honom från nära håll med en av sina två pistoler. I skottväxlingen som följer såras två poliser.
Klockan fem på morgonen får polisen åter syn på Omar el-Hussein vid Svanevej på Nørrebro. De anropar honom. När han reagerar med att slita fram sina pistoler öppnar de eld med automatvapen och dödar honom.Bild: Lars Brundin
Söndagen den 15 februari gör polisen husrannsakan i flera trappuppgångar i Mjølnerparken. M95-geväret hittas vid fotbollsplanen. Polisen gör också en razzia på Powerplay Reborn, där Omar el-Hussein alltså sågs bara några timmar innan han dog. Fyra unga män grips. Två sitter idag häktade misstänkta för medhjälp till terrormorden. De tros ha hjälpt Omar el-Hussein att skaffa fram vapnen.
När vi fyra dagar efter terrorattacken hälsar på i internetcaféet möter vi fem män från säkerhetstjänsten PET i dörren.
– Vi ska plocka ut lite mer information ur datorerna, säger en av dem kort.
Ägaren Amanal Hussein bekräftar att Omar el-Hussein var där.
– Polisen visade mig bilder på honom. Men jag kände inte igen honom. När han kom in i lördags kväll hade han hood över huvudet och sjal runt halsen. Man såg inte mycket av hans ansikte. Han var ingen stammis såvitt jag vet. Ingen man la märke till.
”En helt vanlig kille.”
”Ingen man la märke till.”
Så lyder omdömet från många av dem som mött Omar Hamid el-Hussein i livet.
Frågan återstår: Hur kan en vanlig ung gangster i Köpenhamn bli så uppslukad av en fanatisk religiös ideologi – ihopkokt med judehat till en motbjudande våldsromantisk soppa – att han är redo att döda och dö i islams namn?
För att förstå måste man titta närmare på hans bakgrund.
Omar el-Hussein föddes i Köpenhamn av palestinska föräldrar från Jordanien. Under hans uppväxt präglades Mjølnerparken av fattigdom, våld och gängkrig. I boken ”Arga unga män” berättar sociologen Aydin Soei om området och dem som levde där.
I arbetet med boken träffade han Omar el-Hussein och några av hans kompisar i gänget Brothas.
De här killarna växte upp i en tid när våldet var råare än någonsin, säger Aydin Soei till Politiken.
Som 14-åring flyttade Omar el-Hussein till Jordanien för att bo hos sin mamma. Tre år senare (2009) var han tillbaka i Köpenhamn. Från den stunden tills hans korta liv tog slut åkte Omar el-Hussein in och ut mellan samhällstjänst, institutioner och fängelser.
Tillsammans med sina kompisar begick han ett stort antal villainbrott och bilstölder. Vid ett tillfälle snodde de tjugo flaskor vin, vilket knappast tyder på att tjuvarna var renläriga muslimer.
Samtidigt var Omar el-Hussein en hygglig thai-boxare. Han tränade flitigt på klubben Copenhagen Muay Thai på Østerbro. På en video från en match då han var sjutton år ses en smal, vältränad yngling i blå byxor och blå handskar gå till attack mot sin motståndare med slag och sparkar.
Omar el-Hussein bar kniv och levde farligt. I januari 2012 blev han överfallen vid Amagertorv och fick tre djupa hugg i låret.
Under en tid gick han på vuxenutbildning i Hvidovre. Skolkamraterna där beskriver honom som en helt normal kille. Men het när det pratades politik. Inte minst om det gällde konflikten mellan Israel och Palestina.
Den 22 november 2013 begick Omar el-Hussein sitt dittills allvarligaste brott. På S-banetåget på väg hem från Hvidovre till Köpenhamn överföll han en 19-årig man och högg honom flera gånger i lår och skinkor. Enligt rättsläkaren var såren efter det elva centimeter långa knivbladet livshotande.
Senare i rätten förklarade Omar el-Hussein dådet med att han rökt hasch och led av ångest. Offret tittade konstigt på honom, påstod han. En psykiatriker skrev i sitt utlåtande att gärningsmannen var ”sluten” och ”icke-samarbetsvillig”. Domen blev två års fängelse.
Allt tyder på att det var i statsfängelset i Ringe som något hände. Där sökte Omar el-Hussein upp imamen Mohamed Abdou.
– Han var mycket aggressiv och visste inte varför, säger fängelseimamen till danska TV2.
Enligt Abdou drogs Omar el-Hussein till extrem islam och den typen av jihad som några av hans medfångar drömde om.
– Några av de unga männen i fängelset är mycket farliga. De väntar bara på att bli fria så de kan göra onda saker.
Vid flera tillfällen hördes Omar el-Hussein skrävla om att han tänkte åka till Syrien och strida för Islamiska Staten så snart han blev fri.
Hans uttalanden väckte fängelseledningens oro. Kriminalvårdsmyndigheten satte upp Omar el-Hussein på en lista över 39 danska fångar som visat allvarliga tecken på att radikaliseras till religiösa extremister – och därmed kunde utgöra ett säkerhetshot.
Listan skickades till PET. Trots det vidtog säkerhetstjänsten inga åtgärder när Omar el-Hussein den 30 januari i år släpptes på fri fot.
Hittills har 120 danskar anslutit sig till Islamiska staten. Säpo uppskattar antalet svenskar till 300.
Unga män som ofta likt Omar el-Hussein och hans kompisar i Mjølnerparken är födda och uppvuxna i Skandinavien. Men som vigt sina liv åt att kämpa för det kalifat – det veritabla skräckvälde – som den självutnämnde ”kalifen” Abu Bakr al-Baghdadi har upprättat från Raqqa i Syrien till Mosul i Irak. Unga män som inget högre önskar än att bli martyrer och få en plats i Paradiset och 72 jungfrur på köpet.
Kanske inspirerades Omar el-Hussein av bröderna Saïd och Chérif Kouachi, terroristerna som utförde massakern på satirtidningen Charlie Hebdo i januari, och av Amedy Coulibaly, som samma dag slog till mot en kosherbutik i Paris.
Hur som helst så blev det aldrig någon resa till Syrien för den danske smågangstern Omar el-Hussein. Istället utförde han sin jihad hemma i Köpenhamn.
Det var inte någon sofistikerad och intellektuell islamist som begick terrordåden i lördags, konstaterar sociologen Aydin Soei.
I det avlånga bönerummet på Dansk Islamisk Center är det lugnt och stilla.
Hasan Diab och hans fru Nour har ställt fram en bricka med saft och bullar. Strax ska de hålla läxhjälp för församlingens barn.
Båda makarna arbetar i den kombinerade moskén och kontorslokalen. Båda är födda i Danmark; han av föräldrar från Libanon. Liksom Omar el-Hussein är de sunnimuslimer.
I övrigt är det svårt att se någon som helst likhet mellan det som Omar el-Hussein tycks ha trott på – och det som är makarna Diabs religion.
Hasan och Nour Diab hade gärna sett att unga radikala muslimer söker sig till Dansk Islamisk Center. ”Då hade vi kunnat tala dem till rätta”, säger Hasan.Bild: Lars Brundin
För Hasan och Nour är förra lördagens terrordåd lika svårt att förstå som för alla andra. För dem handlar islam inte om att ställa sig utanför det danska samhället, utan om att bli en del av det.
– Den här killen trodde kanske att han handlade i islams namn. Men det han gjorde har ju inget med vår religion att göra. Han överträdde en massa av våra regler. En god muslim ska inte döda. Inte utsätta andra människor för fara, säger Nour Diab-Jørgensen.
Hasan Diab önskar att unga vilsna män som Omar el-Hussein skulle komma till vanliga moskéer.
– Då hade man kunnat prata med dem. Få dem på andra tankar. Jag tror de här killarna ser sig som en del i en global kamp för något stort. Men de vet inte riktigt vad det stora är. De känner sig inte som danskar. De uppfattar det som att Danmark och hela västvärlden med USA i spetsen utkämpar ett krig mot alla muslimer.
– Precis! säger Nour. En moské som vår drar inte till sig radikala muslimer. De sitter hemma med sina datorer och drömmer om jihadresor och tittar på hemska videor där man hugger huvudet av folk.
Hasan skakar bekymrat på huvudet.
– Den här killens vänner säger ju att han inte ens brukade be. För mig som praktiserande muslim är det väldigt svårt att förstå.
Det finns andra moskéer, menar Hasan och Nour, som inte har ett lika tydligt kärleksbudskap som deras. Grimshøj-moskén i Århus är ett exempel. Från den staden har många danskar rest till Syrien.
– Tidvis har de predikat hat där. Det har säkert triggat en del unga jihadister, säger Hasan.
För Nour är det inte så konstigt att unga män går från gängkriminalitet till jihad – som Omar el-Hussein.
– Om man tänker rent sociologiskt: De växer upp i en extrem kriminell miljö. Då är det ju på ett sätt logiskt att de även väljer en extrem väg när de blir religiösa, säger hon.
Ett centralt motiv för europeiska terrorister är att de anser att deras offer har kränkt profeten Muhammed. Jyllands-Postens karikatyrer. Charlie Hebdos satirteckningar. Lars Vilks rondellhundar.
För Hasan och Nour Diab är yttrandefriheten viktig, säger de båda. Ingen ska tystas med våld.
Samtidigt tycker Hasan Diab att det åligger var och en ansvar att inte använda denna yttrandefrihet till att söndra i samhället. Att inte smäda andra i onödan.
Nour Diab har en lite annorlunda syn. Om någon ritar en karikatyr av Muhammed så är det den personens ensak, tycker hon.
– Den där tecknade gubben i turban de hade i Jyllands-Posten är inte min profet. Den rör mig inte i ryggen. Min profet bär jag inom mig. Därför blir jag inte sårad, säger hon.
För Omar el-Hussein – gangstern som blev jihadist – var det uppenbarligen inte alls så.
När vi talat ytterligare en stund med Hasan och Nour om hur omöjlig terrorn är att förstå tystnar Nour Diab plötsligt. Sen säger hon fundersamt:
– Han verkar ju ha varit en rätt normal pojke. Boxades och rökte lite hasch. En vanlig kille som man kunde möta på bussen. Det är nog det som är mest chockerande för oss alla.
Läs alla artiklar om: Attentaten i Köpenhamn
Gå till toppen