Kultur & Nöjen

Människorna bakom siffrorna

Inte sedan andra världskriget har så många människor varit på flykt. Då liksom nu måste vi inse att varje ansikte har ett namn, skriver Rakel Chukri.

Abas Amini var bara tolv år när han blev aktiv i den kurdiska motståndsrörelsen i Iran. Vid femton års ålder försvann hans pappa spårlöst efter att ha blivit uppsökt av säkerhetspolisen. Amini började skriva regimkritiska dikter och tatuera in budskap på sin kropp. På hans penis är namnet Khomeini inbränt, en minst sagt explicit signal om vad han tyckte om den förra ayatollan.
Abas Amini slängdes i fängelse flera gånger. Skenavrättades och torterades. Till slut lyckades han fly genom att muta en vakt, och tog sig till Storbritannien där han fick uppehållstillstånd efter två år. Men några veckor senare överklagade inrikesministeriet beslutet.
I desperation sydde han ihop sin mun, sina ögon och sina öron. Döden var ett bättre alternativ än att skickas tillbaka till Iran. Det här skedde 2003 då Storbritannien präglades av det som med sociologen Imogen Tylers ord kallas ”asylinvasionshysteri”. I tidskriften Glänta, vars tre senaste nummer ägnats åt ambitiösa analyser av migrationsfrågan, skriver hon att brittiska politiker under denna period tävlade med tabloidpressen om att bedriva hetsjakt på asylsökande.
Åren 2000–2005 publicerade tidningarna Daily Mail, Daily Express, Daily Star och The Sun 8 163 ”skräckhistorier om asylsökande”. I en Sun-artikel stod det: ”När ska Blair och Blunkett hindra de här parasiterna från att komma in i vårt land.” Lagar skärptes och Tony Blair hjälpte till att bygga upp Fort Europa, vars gränser alltmer tagit formen av gravfält.
Abas Amini behövde dock inte dö. Efter elva dagar drogs överklagan mot hans uppehållstillstånd tillbaka. Stygnen i ansiktet togs bort och han framförde en nyskriven dikt som inleddes med orden:
Han sydde ihop sina läppar så att han
skulle kunna säga sin mening.
Han sydde ihop sina ögon så att andra
skulle kunna se.
Abas Aminis handlande är inte okontroversiellt. Imogen Tyler tar upp att vissa ”flyktingorganisationer uttrycker oro över protestformer som teatraliserar statligt våld”. Men man kan också vända på det, skriver hon, och se Aminis aktion som att han vägrade vara ett passivt offer.
Bilder på Aminis ihopsydda ansikte spreds över världen. Han blev odödlig i konstnären Phil Collins fotografi och skrevs in i flera pjäser. Men hans fall är sällsynt, de flesta flyktingar förblir anonyma. I förordet till sin starka och smärtsamma fotobok ”Flykt” skriver fotografen Anders Hansson att han vill påminna ”om att det bakom alla siffror finns människor; barn och vuxna i akut behov av skydd och värdigt bemötande. Och när de mot alla odds lyckas ta sig ända hit, är det viktigt att vi har kunskap om vilka förhållanden de kommer ifrån.”
Anders Hansson, bosatt i Malmö, har valt ut bilder från sina reportageresor till bland annat Kongo, Pakistan, Tchad och italienska Lampedusa. I Afghanistan besöker han ett flyktingläger där människor bor i lerhyddor.
På en bild syns en flicka med kort snaggat hår. Hennes blick är svår att tyda – känner hon sig säker i lägret eller är hon orolig för nya attacker? Det finns ett allvar i hennes ögon som är ovanligt hos små barn. I handen håller hon två ballonger och kontrasten mellan dem och den karga miljön är så stark att hjärtat snörps åt.
”Flykt” är ett destillat av människoöden. Eritreanska flyktingar på ön Lampedusa som slänger blommor i havet för att hedra de 366 vänner som dog när deras båt sjönk. En våldtagen sexårig flicka som sitter naken i en balja med desinficerande vätska på en klinik i östra Kongo.
Det är närmast ofattbara tragedier. Så är också siffrorna ofattbara. Förra året rapporterade UNHCR att 51 miljoner människor är på flykt i världen. Det är den högsta siffran sedan andra världskriget. 33 miljoner är internflyktingar och resten befinner sig utanför sina hemländer. Syrien står ut. Över tre miljoner har flytt till grannländerna och dubbelt så många är på flykt inom landets (uppluckrade) gränser.
Det ironiska, om man kan använda det ordet om Syriens misär, är att landet för bara några år sedan tog emot näst flest flyktingar i världen. För majoriteten av flyktingarna kommer inte till de rika delarna av världen. 86 procent hamnar i utvecklingsländerna, för tio år sedan var siffran 70 procent.
Men trots att vi nu bevittnar en global katastrof fortsätter flyktingen att vara en abstraktion. Oftast är han bara en siffra i den svindlande statistiken eller ett förtvivlat ansikte i nyheterna. Syrienkrisen är ett bittert, tydligt exempel. En av modern tids värsta konflikter, men rapporteringen lämnar en skarpare bild av de bestialiska IS-krigarna än av offren.
Mot detta kan man ställa Hannah Arendts resonemang i texten ”Vi flyktingar” från 1943, som återpublicerats i Gläntas andra migrationsnummer (2, 2014). Hon hade då bott i USA i två år och beskrev immigranterna som flytt Hitlers vansinne: ”Vi kämpar som galningar för att få vara enskilda existenser med individuella öden, eftersom vi är rädda att hamna i den där eländiga schnorrer-skocken som vi […] minns blott alltför väl” (schnorrer är yiddish för tiggare, eller parasit).
Hannah Arendt fortsätter: ”så fort det judiska folket hade förklarats fredlöst skedde samma sak i tät följd med de flesta europeiska folk […] De europeiska folkens hövliga samvaro slets i stycken när, och eftersom, de lät sin svagaste medlem bli utesluten och förföljd”.
Mot denna avhumaniseringsprocess måste man därför ställa motsatsen: en humaniseringsprocess. Malmöfilmaren Magnus Gertten gör detta med en imponerande glöd i sin nya dokumentär ”Every Face Has a Name”. I slutet av andra världskriget kom 30 000 flyktingar till Malmö. I journalfilmerna från Malmö hamn 28 april 1945 sveper kameran över hundratals anonyma människor som räddats från dödslägren. Gertten har åkt världen runt för att hitta personer som kom i land just den dagen. Många har vaga minnen från aprildagen. Vissa har till och med svårt att känna igen sig själva.
Det ligger ett gigantiskt arbete bakom filmen, och resultatet är enastående i allt sitt ljus och mörker.
Vi möter bland annat Svenn Martinsen, en man i nittioårsåldern, som var aktiv i den norska motståndsrörelsen och skickades till koncentrationsläger. När han betraktar journalfilmen känner han igen sig själv eftersom han brukade ha hatten på sned. Han kommenterar att han ler på filmen, att det måste betyda att det som hade varit fruset i honom började vakna till liv.
Han berättar för Gertten att han varje natt sitter på sängkanten och pratar med sig själv. Berättar historier där han är stark, där ingen kan vinna över honom.
Svenn ser sig om i rummet, han vill inte att familjen ska höra. Nästan sju decennier efter att han blev fri har han fortfarande svårt att prata om det som hänt.
Vi möter också Judith Popinski som inte minns någonting av överfarten och blir förbryllad av journalfilmen. Hon ser någon som liknar henne, men som ”ser helt normal ut”. Nej, det är nog inte jag, säger hon. Men hon känner igen sina väninnor – Mala Landsberg, Lolka Calel, Masza Stern och Eda Karo. De fem höll ihop, arbetade tillsammans på tvätteriet i Lodz ghetto och hamnade senare i samma barack, nummer 23, i Auschwitz.
Helt underbart, de blir levande på nytt, säger Judith när hon ser bilderna på kamraterna. Till skillnad från alla anonyma människor hon mötte under den fasansfulla perioden. ”Ingen kommer ihåg dom längre. De levde anonymt. De begravdes anonymt.”
Och så lägger Judith Popinski till: Åtminstone några har fått tillbaka sina namn.
Dokumentären ”Every Face Has a Name” avslutas med bilder från en flyktingbåt i Europa idag. Sorgsna ansikten. Sammanbitna ansikten. Jag inser att jag har sett liknande bilder i nyhetsflödet tusen gånger tidigare. Tankarna far genom huvudet: vad krävs för att rapporteringen på riktigt ska kunna förmedla mänskliga tragedier?
Samtidigt, under skrivandet av den här artikeln, kommer beskedet att IS har anfallit flera assyriska byar i Syrien. Barn och kvinnor har kidnappats. Män har försvunnit. Detta har skett några mil från mina föräldrars hemstad. I radion säger utrikesminister Margot Wallström att det som sker i Syrien är ett folkmord. Vita huset släpper ett pressmeddelande och fördömer handlingarna.
I Sverige gråter släktingar till de kidnappade och skakar av oro. Den största rädslan är att det ska komma horribla videor där IS halshugger och korsfäster dessa oskyldiga offer. Avståndet mellan Sverige och Syrien känns både enormt och minimalt.
”Every Face Has a Name” är bioaktuell. Idag lördag visas filmen på biograf Panora kl 13.30 i Malmö. Regissören Magnus Gertten och producenten Lennart Ström är på plats och samtalar om dokumentären.
Glänta nr 1, 2 och 3-4 (2014) ägnades åt temat migration. Temanumren innehåller reportage, flyktberättelser, prosa och analyser. Fabrizio Gatti, Mara Lee och Jacques Rancière är några av de medverkande.
”Flykt”. Anders Hansson. Bokförlaget Arena. Anders Hansson, bosatt i Malmö, är en prisbelönad fotograf som bland annat är knuten till Dagens Nyheter. Intäkterna från boken går till Röda Korset.
Gå till toppen