Kultur & Nöjen1 mars 2015 04:00

Bilist mot cyklist i Fredrik Gerttens nya dokumentärfilm ”Bikes vs Cars”

Fredrik Gertten har förmågan att lägga sig nära vardagslivet när han gör dokumentärer. Hans två filmer om bananindustrin väckte stor uppmärksamhet - nu skildrar han förhållandet mellan cyklar och bilar i "Bikes vs Cars".

Fredrik Gertten har de senaste åren arbetat med en ny dokumentärfilm, den här gången handlar det om ”Bikes vs. Cars”. Kampen mellan den växande skaran cyklister och massbilismen som förväntas öka från 1 miljard bilar idag till 2 miljarder år 2020.Bild: Emma Larsson
Hans egen cykel är designad för hemkvarteren kring Möllevångstorget: en antik dammodell med korg och diskret utbytta delar.
Som så många andra Malmöbor är dokumentärfilmaren Fredrik Gertten en självklar cyklist. ”Om man vill vara en riktig malmöit så ska man ju cykla”, har Mikael Wiehe slagit fast, och han har ju alltid rätt.
Cykelkedjan förenar stadens mytologiserade förflutna med dess, möjligen lika mytologiserade, samtid. En cykelbana förbinder industristaden med ”kunskapsstaden”. De energiskt trampande journalisterna, högskolestudenterna, programmerarna, omvärldsanalytikerna och juristerna är vår tids Kockumsarbetare. Skillnaden skulle vara att de sistnämnda, enligt legenden, cyklade värdigt och disciplinerat, medan de förstnämnda cyklar lite hur och var som helst – gärna mot rött, på trottoarer och utan hjälm.
Det finns trots det ett Malmöföretag som producerar och säljer cykelhjälmar. De är dock osynliga. Det är det som är själva poängen med Hövding, den hjälm som de dåvarande designstudenterna Anna Haupt och Terese Alstin tog fram för tio år sedan. Fredrik Gertten gjorde 2012 en kortfilm om dem och deras uppfinning, ”The Invisible Bicycle Helmet”.
– Den är nu uppe i 20 miljoner delningar, berättar han när vi efter en kort tur genom Malmö city parkerat våra cyklar utanför Kockeriet, matlagningsstjärnan Tareq Taylors nya ställe på Norra Vallgatan.
Tjugo miljoner tittar på en osynlig cykelhjälm. Vad säger det? Till exempel att det inte bara är malmöiter som cyklar.
Bolaget WG-film startade Fredrik Gertten på 1990-talet tillsammans med filmaren Lasse Westman.Bild: Emma Larsson
Fredrik Gertten har i dagarna premiär på en ny fullängdsdokumentär: ”Bikes vs Cars”, cyklar mot bilar. För den fördomsfulle låter det inte som en given blockbuster. Hur spännande kan en film om cykelbanor och bilköer bli?
Överraskande spännande.
”Bikes vs Cars” är en påkostad historia. När Fredrik Gertten sålde in sitt projekt till internationella tv-finansiärer i Amsterdam senhösten 2012 gjorde han det bland annat genom att visa den kortkorta filmen om ”Hövdingen”.
– Jag använde den som ett exempel på en ny kraft, en ny rörelse, som finns i samhället i dag. Det är en ny urban cykelrörelse.
Fredrik Gertten har gjort dokumentärfilmer i tjugo år. När fruktbolaget Dole 2009 försökte stoppa hans film om nicaraguanska banan-arbetare, ”Bananas!”, blev han en världsnyhet. Bananjätten mobiliserade alla sina resurser; jurister, lobbyister, mediemanipulatörer. En oberoende och resurssvag svensk filmmakare skulle mosas. Den bisarra historien om hur han mot alla odds överlevde och vann berättas i dokumentären ”Big Boys Gone Bananas!”
De cyklar för att de vill befria sig från instängdheten i en bil, från att inte veta när de ska komma fram.
Med risk för att förstöra den trevliga, sorlande lunchstämningen måste jag ställa den oundvikliga frågan: Finns det en risk för att du blir stämd också för den här filmen?
– Det kan man inte spekulera i. Men min advokat har sett filmen och clearat den. Det är samma advokat som försvarade mig under processen mot bananfilmen.
I ett tidigare liv var Fredrik Gertten profilerad skribent i tidningen Arbetet i Malmö, med särskilt intresse för politikens och kulturens och ekonomins avtryck i stadsplanering och stadsbyggande. Det är detta intresse han bygger på i den nya filmen. Den utspelar sig i en rad stora städer: Los Angeles, Köpenhamn, São Paolo, Toronto … och man inser snart att när man ser världen ser man också Malmö.
Dimensionerna och intensiteten är förstås helt andra i de superstora metropolerna, men konflikterna och de grundläggande frågorna är förvånansvärt lika.
Vem, och vad, ska ha företräde i staden? Hur ska man hindra att friheten för den enskilde blir en tvångströja för alla?
– Bilen är designad för att vi ska komma snabbt och bekvämt fram till ett mål. Men i de flesta städer kommer man snabbare fram om man cyklar eller åker kollektivt. Det går till och med snabbare att gå på vissa ställen. Bilen levererar inte, säger Fredrik Gertten. Här med Sydsvenskans Per Svensson.Bild: Emma Larsson
En gång var bilen en bekräftelse på välstånd. De fattiga fick gå, åka buss eller cykla. De som lyckats körde egen bil till jobbet. Så är det fortfarande, eller så har det just blivit, på många håll. Men i stora delar av världen är bilden mer komplicerad. De cykelentusiaster Fredrik Gertten lyfter fram i filmen har aktivt valt bort bilen.
– De är advokater, läkare, journalister. De cyklar för att de vill befria sig från instängdheten i en bil, från att inte veta när de ska komma fram. Det är en personlig frigörelse att lämna bilen och börja cykla. En av personerna i filmen, en reklamkille i São Paulo, sa till mig att ”när jag cyklar till jobbet vet jag att det tar en halvtimme. Kör jag bil så kan det ta allt från en halvtimme till en timme. Jag har ingen aning. Jag kan inte planera mitt liv.”
– Folk börjar inte cykla utifrån en politisk analys. Den kommer sedan. Då väcks frågorna: ”Varför är våra städer så dåligt organiserade att det är farligt att cykla? Varför gynnas bara bilen?”
Det är dessa frågor ”Bikes vs Cars” försöker svara på.
Bilen var länge den optimala symbolen för moderniteten. När jag själv växte upp i miljonprogrammet i Täby Centrum var det bilen som bestämde. Den skulle så snabbt och enkelt som möjligt slussas in från motorvägen till p-platserna vid bostadshusen och Täby storcentrum. Husen var storskaliga: sexton våningar höga punkthus och gigantiska halvcirkelformade betongskivor. De skulle göra intryck också på dem som bara svischade förbi, eller som den både beundrande och skräckslagna arkitekturkritikern Rebecka Tarschys formulerade det i en DN-artikel 1968: ”… man uppfattar med en hisning Täby från motorvägen när man susar förbi i 100 km. Vilka former …”
Moderniteten kom till stor del att gestaltas just så: en formgjuten rationell estetik som människan förväntades anpassa sig till, storskaliga teknokratiska system som människan förväntades underordna sig.
I gengäld fick vi ju bilen: sinnebilden för den frihet som moderniteten också lovade att skänka människan. Denna bilens trollkraft har i decennier tematiserats i kulturen: i romaner, filmer, låtar. Bruce Springsteen är inte ensam.
Men för den som i en alltmer förvuxen storstad ägnar timmar varje dag åt att låta sin bil krypa från ett garage i en förort till ett parkeringshus i någon annan förort har drömmen om att åka genom Paris i en sportbil med en varm vind lekande i håret förlorat något av sin lyster.
– Betraktad som funktionell maskin befinner sig bilen i kris, slår Gertten fast och utvecklar sedan påståendet:
– Bilen är designad för att vi ska komma snabbt och bekvämt fram till ett mål. Men i de flesta städer kommer man snabbare fram om man cyklar eller åker kollektivt. Det går till och med snabbare att gå på vissa ställen. Bilen levererar inte.
På allt fler platser monteras små ”cykelparkering undanbedes”-skyltar upp.Bild: Emma Larsson
Det ligger nära till hands att tolka den globala urbana cykelvåg ”Bikes vs Cars” skildrar som ett uttryck för en större kulturell förändring, ett slags uppror mot den storskaliga moderniteten och de hyperrationella teknologiska systemen. En både ekonomiskt och kulturellt resursstark, växande medelklass vill återta kontrollen över sin egen vardag: baka sitt eget surdegsbröd, få möjlighet att göra politiska och moraliska val också i snabbköpet (ekologiska ägg!), skapa sina egna berättelser (de sociala medierna) och så vidare. Och när bilen alltmer förknippas med motsatsen, med att vara utlämnad till omständigheter man inte kan råda över, blir det logiskt att cykeln övertar dess gamla roll som verktyg för frihet och självförverkligande. Aktivisten från Möllevången kan måla blommor på sin begagnade cykel och varje dag göra en insats för klimatet. Försäljningschefen med Stockholms-vit lägenhet i ett nyfunkishus kan klä sig i lycra och på sin hypertrimmade racercykel tillfredsställa två klassiska manliga intressen på en och samma gång: fysisk prestation och prylnörderi.
Det är den kulturella bredden i cykelrörelsen som förklarar den kraftfulla utväxlingen, framhåller Gertten. De nya hängivna cyklisterna kan se ut på många olika sätt och vara drivna av många olika motiv. Somliga cyklar av miljöskäl. Andra av hälsoskäl. Åter andra för att det är praktiskt. Några för att det blivit ett sätt att umgås.
Jag vill inte moralisera över detta att ha bil. Det är ju fantastiskt att kunna ta bilen ut till landet och så vidare.
Cykelrörelsen förvaltar ett arv både från 1970-talets hippies och från 1980-talets yuppier. Alla kan hitta ett skäl att älska cykeln.
En kärleksfilm, alltså? Nej, säger Gertten, en ren kärleksfilm om en fantastisk maskin, skulle inte bli så spännande.
– Och därför ville jag göra en film som hade sitt huvudfokus på de krafter som inte vill förändring.
Vilka? I en av filmens roligaste sekvenser får vi möta en godmodigt frustrerad taxichaufför som försöker ta sig fram i cykelstaden Köpenhamn. Han är en vilsen nalle i en svärm av bålgetingar.
Men det är ändå inte den enskilde bilisten Fredrik Gertten vill peka ut som cyklistens fiende. Han har själv körkort och som han säger, ”tillgång” till bil.
– Jag vill inte moralisera över detta att ha bil. Det är ju fantastiskt att kunna ta bilen ut till landet och så vidare.
Det är balansen det handlar om, eller snarare bristen på balans. Varför tillåts bilen fortfarande ta en ofantligt stor plats?
– Är det rimligt att sjuttio procent av all yta i Los Angeles går åt till bilstrukturer?
Den motståndare filmen lyfter fram är istället en mäktig billobby: bil- och bränsleindustrin och deras politiska allierade. Gertten låter oss bland annat få se och höra Torontos skandalomsusade borgmästare Rob Ford förklara att det måste bli ett slut på ”kriget mot bilen”.
– Det finns en bilberoende valmanskår som politiker kan spela på. Det har Moderaterna här i Malmö gjort också. Moderatpolitikern Stefan Lindhe har också han velat stoppa kriget mot bilen. Precis som Rob Ford. Samma språk.
Ändå är Malmö en stad som aktivt profilerar sig som cykelstad. Här finns effektiva cykelleder och flashiga nya p-anläggningar för cyklar. Innan vi slog oss ner på Kockeriet hann vi ta en runda förbi det läckra underjordiska p-garaget vid Malmö central, ”Bike & Ride”.
Men det finns samtidigt en annan och parallell trend: ett aktivt gynnande av bilkulturen. När en stad satsar på gigantiska shoppingkolonier i sin periferi, som Svågertorp och Emporia, är det ett uttryck för att Täbymodellen fortfarande behärskar mentaliteten. Det är fortfarande bilmotorn som antas driva utvecklingen framåt.
Denna kluvenhet, å ena sidan ”Bike & Ride”, å andra sidan köplador med uppumpade parkeringsdäck, speglar en intressant kluvenhet också i den samtida medelklasskulturen.
– Ja, det handlar om två parallella rörelser, konstaterar Gertten. En av dem kan beskrivas i termer av att vilja bo nära jobbet, äta närodlat, cykla. Det är en stark och internationell rörelse. Men den andra rörelsen är lika stark, eller ännu starkare: Bo i förorten. Köpa bil. Pendla.
Och där, i denna kultur, har bilen ännu inte förlorat sin roll som livsstilsemblem och statussymbol. Tvärtom.
– Det visar sig att i länder med mogen bilmarknad, som Sverige, ökar försäljningen av fordon med tunga motorer markant, säger Fredrik Gertten och berättar att han träffat en man från Chalmers som sagt att här handlar det om bilar som skulle kunna bogsera upp en husvagn till Kebnekajses topp.
Stadsjeepar, säger man. Man skulle också kunna tala om motorbranschens pitbullar.
– Det är bilar som vad gäller kraft är så överdimensionerade att det saknar logisk mening. Men de säljer ändå fantastiskt bra. Det är kanske ännu mer en strömning i tiden än det faktum att folk i Stockholm cyklar fort i konstiga kläder.
Och varför skaffar man sig då ett motormonster? Antagligen av samma skäl som man tar bilen de två kilometerna till Friskis & Svettis. Inte för att man måste, men för att man kan. Det är därför mänskligheten så ofta är ute och cyklar, för att den till skillnad från andra djurarter kan.

Fredrik Gertten

Född: 1956 i Malmö.
Bor: Vid Möllevångstorget i Malmö.
Yrke: Dokumentärfilmare, journalist, driver bolaget WG-film som han på 1990-talet startade med filmaren Lasse Westman.
Bror: Magnus Gertten, också han filmare, aktuell med ”Tusen bitar”, filmen om Björn Afzelius.
Filmer (ett urval): ”Blådårar” (1998), ”Mordet på en tidning” (2001), ”Sossen, arkitekten och det skruvade huset” (2005), ”Bananas!” (2009), ”Big Boys Gone Bananas!” (2011).
Aktuell: Med ”Bikes vs Cars”. Svensk biopremiär 6 mars. Världspremiär på festivalen South by Southwest i Austin, Texas, en dryg vecka senare. Kommer också att visas av SVT.

Några andra cykelfilmer

Cykeltjuven. Vittorio De Sicas klassiker från 1948.

Breaking Away. Amerikansk tonårskille försöker tala och trampa som en italienare (1979).

En forårsdag i helvede. Den danske cykelpoeten Jørgen Leths dokumentär om 1976 års cykellopp Paris–Roubaix.

Premium Rush. B-action från 2012. Ett cykelbud och en elak polis i New York.

Beijing Bicyle. Ung man från landet får jobb som cykelbud i Peking. Filmen fick jurypris vid Berlinfestivalen 2001.

Och för den som vill se en klassiker om bilhelvetet:

Koyaanisqatsi. Civilisationskritisk filmdikt från tidigt 80-tal med underbar musik av Philip Glass.

Gå till toppen