Kultur

Säker Jayhawk vågar pröva nytt

Mark Olson & Ingunn Ringvold
KB, Malmö 4/3.

John Lennon, killen som startade skifflebandet The Quarry Men, präglades under sin karriär av två livsviktiga relationer: först med pophantverkaren Paul McCartney, som såg till att han alltid var presentabel, därefter med hustrun och konstnären Yoko Ono som såg till att han stod på tå.
Mark Olson, killen som som trettio år senare bildade countryrockbandet The Jayhawks, präglades för sin del i tur och ordning av ungdomskompisen och bandpolaren Gary Louris – en kreativ sparringpartner och en alltid stabiliserande faktor – och partnern och artisten Victoria Williams, en excentriker som ofta var oberäknelig på scen och tvingade honom att ta ett helhetsansvar som nog inte riktigt låg för honom.
Hur det gick för Lennon sedan vet vi alltför väl. Men hur gick det för Olson? Det spörsmålet är inte lika genomtröskat. Och kanske är det en ännu öppen fråga.
Olson och Williams separerade; Olson och Jayhawks återförenades, bara för att snart separera. Istället ägnar han sin tid åt att turnera och spela in med Ingunn Ringvold, en norsk musiker med en egen blygsam karriär bakom sig. De är ett äkta par, men så länge hon saknade arbetstillstånd i USA var duon under två år på resande fot – en period som de ägnade åt att spela in på portastudio och suga åt sig intryck längs vägen. De köpte också en del instrument: en armenisk qanun och persisk tar i Kaukasus; en djembe och, mer förvånande, en italiensk Farfisasynt i Västafrika.
Dessa intryck och instrument färgar vad duon åstadkom dels på höstens fascinerande album "Goodbye Lizelle", dels på scen när duon varvar nyskrivet med låtar från Olsons förflutna.
Duon tonar ner både countryn och rocken, men vårdar oftast den melodiöst tilltalande och sångharmoniskt skimrande popglansen i känsligt komponerade sånger: från Jayhawks "Over My Shoulder" till nya "Poison Oleander" och andlöst vackra visan "Cherry Thieves". Ingunn Ringvold är en ypperlig sångpartner, som har närmare till Gary Louris precision än till Victoria Williams fria och ibland svårfångade expressivitet, men som aldrig härmar någondera. Hon kan vara den trygga punkt som den ibland fladdrande Olson förhåller sig till, men ger sig ibland iväg i självständig bakgrundssång där också rytmen är fri.
De mest färgstarka ögonblicken kommer när hon spelar qanun, en avancerad cittra, medan han trummar på djemben; åtminstone "Running Circles" är suggestiv, vacker och en smula mystisk. Lika långt från The Jayhawks befinner de sig när hon i "Lizelle Djan" låter Farfisan klinga som en spinettliknande kammarsynt, men det handlar mindre om soundet än om den lekfulla harmoniken som knyter an till den utstuderat naiva psykedelia som excentriska engelsmän från Syd Barrett till Robyn Hitchcock varit så förtjusta i.
Emellanåt märker man att hon inte är lika bekant med vissa av låtarna som upphovsmannen själv är, och det finns stunder då man önskar att han begrep varför han var komp­gitarrist i The Jayhawks och aldrig fick ta ett solo. Men på det stora hela: en fin kväll.
Gå till toppen