Kultur & Nöjen

Kalifatets guldgossar

Det är inte de fattiga och lågutbildade som blir jihadister – det är tvärtom något av ett rikemansprojekt, skriver Søren K Villemoes.

När George Orwell i mars 1940 recenserade Adolf Hitlers ”Mein Kampf” beskrev han det han menade var essensen i Führerns recept på framgång: Hitler hade förstått det moderna, hedonistiska livets tomhet. Han visste att människan inte bara behöver välfärd, säkerhet, kortare arbetstider och förnuft. Att det djupt inne i själen gömmer sig en längtan efter något annat. Drömmar om kamp, självuppoffring och inte minst trummor, fanor och parader. Som Orwell formulerade det: ”Där socialismen, och till och med kapitalismen i en mer motvillig version, har sagt till folk: ’Jag erbjuder er ett gott liv’, har Hitler sagt till dem: ’Jag erbjuder er kamp, fara och död’, och resultatet blev att en hel nation kastade sig för hans fötter.”
Orwell varnade för att underskatta den psykologiska dragningskraft totalitära ideologier som fascismen har på människor. De träffar en nerv som det moderna, rationella och diskret demokratiska samhället försökt gömma undan. Under pensionsbesparingarna, sex veckors semester och den nyinköpta platt-tv:n vilar något mycket gammalt och mörkt som väntar på att bli väckt till liv igen.
Orwell analys är lika relevant idag som den var för 75 år sedan. I dessa tider är det ett liknande mysterium som hemsöker västvärlden: Varför söker människor frivilligt döden och ödeläggelsen? Varför vänder de våra samhällen ryggen och väljer terrorismen? Det är denna till synes olösbara gåta som kallas ”radikalisering”. Med terrorattackerna i Paris och Köpenhamn och strömmen av tusentals krigare från väst som ansluter sig till Islamiska staten är frågan överst på dagordningen i Danmark, övriga Europa och USA.
Det är naturligt att man söker förklaringar efter våldsamma, tragiska händelser. Det har varit många bud på varför den 22-årige Omar El-Hussein blev radikaliserad. Förklaringarna följer en välkänd mall. Svaren hämtas ur den egna arsenalen av politiska käpphästar. Grovt skissat: Vänstern letar efter förklaringar i de materiella villkoren och i de egna politiska problemområdena. Skurkarna är här diskriminering, Muhammed-teckningar, klassamhället, utrikespolitiken och den sociala marginaliseringen. Högern förklarar däremot terrorn i idéernas värld. Här är islam, värderingar, kultur och ideologi de skyldiga, samt naturligtvis de gamla välkända antipatierna: massinvandring och muslimsk brist på modernitet.
Det ligger i ordet ”radikalisering” att något har lett någon på avvägar. En människa blev lockad bort från den gängse vägen. Ordet illustrerar den demokratiska människans syn på terroristen: han är ett misstag, en funktionsbrist i samhällets maskineri.
Journalisten och författaren Aydin Soei beskrev häromveckan sin syn på maskinfelet. Han härleder problemet till de utsatta bostadsområdena, bristen på framtidsutsikter och marginalisering. Soei ritar en rak linje från upplopp på Nørrebro och gängkriminalitet till terrorangreppet den 14 februari. Soei förklarar alltså radikaliseringen med klassamhällets orättvisor. Det är en klassisk förklaringsmodell på vänsterkanten. Men den har ett problem. Omar El-Hussein var nämligen inte en typisk terrorist. Att han var från de utsatta bostadsområdena var snarare en avvikelse från normen – inte en regel.
Samtidigt som vi i Danmark sökte orsakerna till Omar El-Husseins radikalisering på platser som Mjølnerparken avslöjades identiteten på en annan terrorist. ”Jihad John” är känd som den maskerade bödeln med brittisk accent som skurit halsen av flera gisslanoffer i IS propagandavideor.
Washington Post kunde avslöja att hans civila namn är Mohammed Emwazi. Hans bakgrund står i diametral motsats till Omar El-Husseins. Emwazi är från en kuwaitisk medelklassfamilj och växte upp i västra London. Han har en kandidatexamen i datalogi och hade arbetat som programmerare innan han reste till Syrien 2013. I motsats till El-Hussein hade Emwazi de examensbevis som Aydin Soei efterlyste. Han var inte från ett utsatt bostadsområde. Han hade framtidsutsikter.
Här är problemet: Det är den välutbildade Mohammed Emwazi från det trygga medelklasshemmet som är mest lik den typiske terroristen – inte en social randexistens som Omar El-Hussein.
Shiraz Maher, forskare i radikaliseringsstudier på King’s College i London, förklarade för brittiska medier: ”Emwazi är medelklass och välutbildad, vilket överrensstämmer med vår forskning. Radikaliseringen drivs inte primärt av fattigdom och social deprivation. Tvärtom har den övervägande majoriteten av brittiska individer som rest till Syrien framgångsrika bakgrunder.”
Listan över välutbildade jihadister från fina hem är lång. Usama bin Ladin var från en saudisk familj av miljardärer. Den nuvarande ledaren för al-Qaida, egyptiern Ayman al-Zawahiri, är utbildad kirurg. Mohammed Atta, en av flygkaparna den 11 september, var från en välbärgad familj och var själv utbildad ingenjör och arkitekt. Danmarks tidigare Guantanamofånge, Slimane Hadj Abderrahmane, som man tror dog i Syrien 2013, var techno-dj och läste matematik på universitetet i Århus när han blev radikaliserad. Ahmed Omar Saeed Sheikh, som var med och kidnappade och halshögg journalisten Daniel Pearl 2002, hade läst på London School of Economics. Al-Qaida-terroristen Anwar al-Awlaki var civilingenjör från en välutbildad överklassfamilj och i färd med att skriva sitt examensarbete på Washington University när han blev extremist. Det finns många fler exempel.
Det är särskilt människor med tekniska utbildningar som är överrepresenterade i jihadist-statistiken. Framför allt ingenjörsutbildning har i så hög grad skapat jihadister att forskare har behandlat det som en egen fråga.
Fattigdom och dålig utbildning kan alltså knappast förklara terrorismen. Men hur är det med diskriminering, rasism, dålig integration och social marginalisering? En enkätundersökning bland brittiska muslimer mellan 18 och 45 hittade förra året inget samband mellan diskriminering och terrorsympatier. Hur många ickemuslimska vänner man har eller hur man upplever sitt politiska inflytande hade heller ingen betydelse. Tvärtom fann de att det är större sannolikhet att man utvecklar terrorsympatier om man talar engelska i sitt hem, är ung, tjänar över 75 000 pund om året och utbildar sig.
Undersökningar från Frankrike visar att 23 procent av landets utresta jihadister är konvertiter och att två tredjedelar är från medelklasshem. Det är svårt att läsa in diskriminering, dålig integration, rasism och marginalisering i de siffrorna.
Den brittiska enkätundersökningen gjorde en annan anmärkningsvärd iakttagelse: Människor som var i sysselsättning istället för i utbildning hade märkbart mindre sympatier för terrorismen. Kort sagt: Medelklassen är mer extrem än arbetarklassen.
Den observationen borde inte överraska dem som minns 1970-talet. Var det de outbildade arbetarna på varvet som hade idolbilder av Che Guevara och Leila Khaled? Eller var det de unga litteraturstudenterna? Sedan 1800-talet, när anarkister uppfann den moderna terrorismen som politisk strategi, har terror övervägande varit en aristokratisk företeelse.
Men det är inte bara vänsterns materialistiska förklaringsmodeller som finner svagt stöd i forskningen. Tesen om islam som den andliga drivkraften har också dåligt underlag. I Frankrike har man till exempel observerat att det är en markant övervikt av unga från ateistiska och icke-religiösa hem som valt jihad. Hela 80 procent av de fransmän som har rest till Syrien kommer från icke-religiösa hem.
De radikala islamisternas främsta motståndare är andra muslimer. Trots stora åsiktsskillnader islamister emellan delar de alla ett gemensamt förakt för traditionell islam – och i synnerhet för sekulära muslimer. Om man söker terrorismens rötter i islam är det snarare i denna kamp om vilken roll islam ska ha i den moderna världen man finner dem.
Var ska man då leta efter förklaringen? Det brittiske ex-islamisten Ed Husain beskriver i sin bok ”The Islamist” hur ideologin för honom var en drivande kraft. Han lärde sig se andra muslimer som avvikare, dekadenta hycklare som fallit till föga för det icke rättrogna väst, och sig själv som en helig missionär.
Husains väg ut ur islamismen gick genom traditionell, apolitisk sufi-islam. Sedan dess har han tillsammans med andra ex-islamister varit med om att grunda antiradikaliseringsorganisationen Quilliam Foundation. Gemensamt för flera av dessa tidigare extremister är att de ofta betonar idéernas betydelse både för radikaliseringen och för bekämpandet av den.
Det finns många olika radikaliseringsprocesser. Några radikaliseras i mötet med någon som inspirerar. Andra radikaliseras i isolering på nätet. De flesta radikaliseras i ung ålder. För några sker det gradvis, för andra plötsligt. Men alla hämtar de näring och legitimitet från en uppsättning meningsskapande idéer. Psykiatrikern och radikaliseringsforskaren Marc Sageman skriver: ”Det är en missuppfattning att det finns en seriös process kallad ’radikalisering’ eller indoktrinering. Vad du har är några unga människor som har fått en uppsättning extrema idéer - men det är samma process som att få vilken idé som helst. Ofta börjar det i diskussioner med en vän.”
Trots att den påstår det motsatta är islamismen både politiskt och idéhistoriskt nära besläktad med västs totalitära, revolutionära och antisemitiska tankar. Idéerna är inte främmande. Men det gör dem inte mindre oroväckande.
Den demokratiska människan vill gärna se rationella förklaringar till det irrationella. Det är inte konstigt att man vägrar se det totalitära i ögonen. Det är som att möta ett spöke man trodde hade blivit fördrivet. Historiens återkomst är en obehaglig upplevelse. Det är en påminnelse om en bekymmersam lärdom: att det demokratiska livet inte är en självklar sanning. Att det kan ersättas av andra sätt att leva. Och att det är upp till varje generation att försäkra sig om att det inte sker.
Gå till toppen