Kultur

Ett imperium mot avgrunden

Krim tillhör oss – imperiets återkomst. Bokförlaget Atlas.Första meningen: En blåsorkester hörs i bakgrunden när Vladimir Konstantinov från maktpartiet Enade Ryssland ger signal och den slutna lyftkranen börjar röra på sig.

PublishYear: 2015.
Den 16 mars 2014 införlivades det ukrainska Krim med Ryska federationen. Kalle Kniivilä har under det år som gått sedan dess rest runt på halvön, talat med tatarer, ukrainare och ryssar. Han skildrar miljöer av spirande förhoppningar som nu har dränkts i en doft – stank – från sovjettiden. Han tar med läsaren till den gamla huvudstaden i Krimkhanatet, Bachtjisaraj, till Krims huvudstad Simferopol, till flottbasen Sevastopol, till badorter och landsbygd. Han återkallar minnet av en svunnen tid, den sovjetiska, och ger en otäck bild av mentaliteter som överlevt från sovjettiden.
På bokens sista sida nämner Kniivilä att förlaget tack vare kritiska kommentarer drivit honom att skriva i Anton Tjechovs anda. Den tjechovska grundstämningen av ironi och vemod präglar texten. Men när konflikterna på dagens Krim skildras med nykter saklighet går tankarna till den Tjechov som skrev om den ryska fångkolonin på ön Sachalin. Det är uppenbart att Krims öde är en del av den ryska historien. Frågan huruvida Krim rätteligen tillhör Ukraina eller Krim framstår som tragisk, ja felställd. Om dagens ryska och ukrainska stater hade varit fungerande demokratier som respekterar mänskliga rättigheter hade frågan varit lika absurd som om man frågat om Skåne ”rätteligen” hör till Danmark eller Sverige.
Tjechov återgav stämningen i ett imperium på väg mot undergången, det gamla tsartida ryska. Idag handlar det om stämningar i det andra kapsejsade ryska imperiet, det sovjetiska. Kalle Kniivilä vidgar sitt reportage från Krim till en analys av det mentala tillståndet i hela Ryssland och särskilt i maktens boning Kreml. Han täcker hela registret från flyktiga samtal med butiksbiträden och taxichaufförer till djupintervjuer med människor ur den postsovjetiska kultureliten.
Dagens Ryssland är ett förvirrat samhälle. Krim ter sig som ett laboratorieexperiment för hur makthavare som ersätter politik och dialog med skräckpropaganda och våld kan skapa misstro, misstänksamhet och hat mellan enskilda människor och hela folkgrupper. Kniivilä skildrar skräcklaboratoriet Krim inifrån. Han hakar på olika resonemang hos intervjuobjekten och lyfter deras funderingar från den anekdotiska nivån till allmängiltiga slutsatser.
Boken för vidare den inkännande analysen från Kniiviläs förra bok, ”Putins folk”. I den nya boken är nyanserna mörkare. Förvisso handlar det om ett imperium där dödsryckningarna lett till postum territorieutvidgning. Det bokförs som en framgång i Kreml. Men erövringen av Krim kan bli en Pyrrhusseger. Brezjnevregimens invasion av Afghanistan år 1979 blottlade Sovjetunionens svaghet. Imperiet var en koloss på lerfötter. Ryssland under Putin går bakåt i historien, konstaterade nyligen den ryske författaren Vladimir Sorokin (Die Zeit 5/3). Hans tes är att Putins tidsmaskin kommer att bryta ihop eller explodera. Med andra ord, Krim kan bli ett nytt Afghanistan.
Kalle Kniivilä lyfter i sin bok fram den tatariska dimensionen i historien fram till den första ryska annekteringen av halvön år 1783. Regimen Putin har emellertid skrivit ut tatarerna – som är muslimer – ur sitt eget lands historia och förvandlat halvön till den ryska kristna civilisationens födelseplats, Rysslands Jerusalem. Krim har fått ersätta Kiev som det ryska rikets moder. Man får hoppas att Putins historierevisionism är ett löfte om att Ryssland inte ska försöka ta Kiev och ”återförena” hela Ukraina med moder Ryssland. Att skrivas ut ur Rysslands historia är ett bättre alternativ för Ukraina än att fjättras vid ett imperium som är i färd med att åstadkomma sitt tredje fiasko på hundra år.
I slutet av boken, efter resorna kors och tvärs på Krim, är Kniivilä tillbaka i det Moskva där alla flygresor till och från den isolerade ryska exklaven numera måste både börja och sluta. Han samtalar med en framträdande företrädare för den nya medelklass som man, vid tiden för demonstrationerna mot regimen i december 2011 och våren 2012, trodde skulle kunna formera sig till en demokratisk politisk kraft i imperiets hjärta. En tapper kvarleva från denna avlägsna tid som representerar ett alternativt Ryssland heter Irina Prochorova. Hon leder ett bokförlag i Moskva och är redaktör för Rysslands bästa litteraturtidskrift.
Prochorova tillhör den sällsynta arten rysk oppositionspolitiker och är syster till affärsmannen Michail Prochorov som ställde upp mot Putin i presidentvalet 2012. Irina representerade brodern i tv-debatterna före valet. Hon blev med sin ”lugna logik och skrämmande skarpa kunskaper […] en rikskändis” (Kniivilä) och framstod som ett demokratiskt alternativ till Putin. Hon talar kritiskt om imperiesyndromet, som annekteringen av Krim har åstadkommit, om hur hennes landsmaninnor och landsmän av regimens propaganda har drivits in i en hysterisk patriotism mot en fond av isolationism och xenofobi av sovjetiskt slag.
Kalle Kniiviläs reportagebok om Krim slutar i tjechovskt vemod. Den överväldigande ryska majoritet som stöder Putin och annekteringen av Krim vill ha tillbaka den förlorade sovjetiska trädgården. Men författaren nämner också en sovjetisk satir i Tjechovs anda, romanen ”Ön Krim” av Vasilij Aksionov (svensk översättning 1984). Det är en kontrafaktisk historia om ett Krim som inte hamnade i Sovjetunionen efter inbördeskriget utan blev en demokratisk marknadsekonomisk exklav. De vänsterinriktade bland invånarna längtade efter det stora imperiets trygga famn, bad om stöd i Moskva och hamnade under en sovjetisk ockupation. Det som var dystopisk satir på sovjettiden har blivit tragisk verklighet idag.
”Krim tillhör oss” är inte en enkel reseberättelse. Boken är en essä, ett verk som med Krim och dess öde i fokus är ett sublimt J’accuse mot en skandalös regim.
Gå till toppen