Sverige

En dröm om Kanada drev flyktingpojkarna som greps på Malmö C

De fick hela Sverige att prata om vaktvåld, näthat och försvunna flyktingbarn. HD-Sydsvenskan kan nu berätta historien om fyra marockanska pojkar som ingått en pakt, för att uppnå en dröm, som vuxna inte förstår.

Läs mer:”Om jag stannar här kan jag inte hjälpa pappa”
Några minuter efter klockan 19 den 6 februari är det fortfarande en helt vanlig fredagskväll på Malmö central. Filmer från övervakningskamerorna kommer senare att visa hur resenärer rör sig mellan entrén och rulltrapporna som leder ner till perrongerna. Några stannar till vid Pressbyrån för att köpa sig en tidning eller något att dricka. Alla är på väg. Mot hemmet och fredag med familjen, festkvällen med vännerna eller incheckningen på Kastrup.
 
På en bänk nära rulltrapporna sitter nioårige Sami och tolvårige Malik. De har valt den platsen för att ha bra uppsikt över den stora tavlan där gula bokstäver med jämna mellanrum rasslar till och visar nya avgångar.
För en stund sedan försökte de smyga ombord på ett Öresundståg till Köpenhamn, men blev avkastade. Nu väntar de på nästa avgång.
Sami och Malik är inte biologiska syskon, men ser sig som bröder. De har växt upp i samma hem och ammats av samma kvinna. Tryggheten rycktes bort när hon plötsligt dog och pappan gifte om sig. Exakt vad som hände vet vi inte, bara att de hade det svårt hemma.
Tillsammans med ytterligare två pojkar som de växt upp med och kallar bröder fick de nog och bestämde sig för att dra. Det var så de hamnade på resan som tog dem till Centralen i Malmö, mer än 3 000 kilometer från hemmet i Marocko.
Så här beskriver själva Sami och Malik sin färd från Marocko till Sverige.Bild: Adam von Gertten
Till socialtjänsten i Malmö har Malik sagt att han lämnade familjen redan för fyra år sedan, när han själv var åtta år, och Sami i så fall bara fem. Äldst i gänget är Ahmad, som uppger att han är fjorton år.
Resan har gått över Gibraltar sund till spanska gränder och italienska gator, genom Schweiz och Tyskland, Danmark och Sverige. Utan bagage. Bara en pakt om att alltid hålla ihop och resa vidare tillsammans.
Ett löfte som har prövats hårt. För i flera länder har de mött myndigheter som valt att separera dem och placera dem på olika boenden. Varje gång har pojkarna rymt och lyckats återförenas innan de dragit vidare. Det hände i Tyskland, vilket fick dem att åka till Danmark. Det hände i Danmark vilket fick dem att åka till Sverige.
När Malik och Sami sitter och väntar på Malmö C är de på rymmen för andra gången sedan de kom till Sverige. Först avvek de från Aleris transitboende i Rosengård. Sedan stack de från Thumatorps HVB-boende på Österlen, där socialtjänsten i Malmö placerat dem. De förvarnade personalen att de tänkte sticka, och förklarade varför: de skulle hitta sina bröder.
I socialtjänstens beslut om omedelbart tvångsomhändertagande står ”att det finns en påtaglig risk för att [Samis] hälsa och utveckling utsätts för fara på grund av bristande omsorg och socialt nedbrytande beteende”. Om Malik står att han ”utsätter sig för stor hälsofara då han trots olämplig klädsel för rådande väderlek med minusgrader och snö väljer att inte ta emot omsorg och hjälp från socialtjänsten”. Polisen kopplas in och får uppdraget att köra tillbaka pojkarna till Österlen så fort de hittas.
På Centralen verkar ingen lägga märke till killarna på bänken. Sedan kommer en ordningsvakt fram. Han vet att två pojkar nyss har försökt planka på tåget till Köpenhamn och vill göra en kontroll. Ordningsvakten pratar svenska och engelska. Killarna pratar arabiska och lite spanska. De förstår inte varandra, men med hjälp av en arabisktalande man som sitter bredvid försöker de förklara att de sökt asyl i Danmark och är på väg dit.
Sami berättar senare att han vet att människor i Europa inte gillar marockaner. Så han ljuger för vakten och säger att han och Malik kommer från Syrien.
Det hjälper inte. Vakten ringer polisen. Sami blir frustrerad. Han ställer sig upp, vrider kepsen bak och fram och slår ut med armarna i en kaxig gest.
Om någon minut kommer situationen att spåra ur och Sami få huvudrollen i ett filmklipp som kommer att ha visats över tre miljoner gånger.
Många, inklusive Sveriges inrikesminister, barnminister och rikspolischef kommer att reagera starkt över vakternas våld mot pojken som ses kippa efter andan och med sprucken röst skrika ut en "shahada", en muslimsk trosbekännelse som uttalas när slutet är nära.
”Det var två efterlysta kriminella som greps”
Andra kommer lika upprört att argumentera för att filmen är klippt och vinklad och att ”nioåringen” var så vild att vakterna var tvungna att ta i med hårdhandskarna. På nätet sprids rykten om att pojkarna strax före ingripandet löpt amok på ett tåg, spottat på tågvärdar, bitit en liten flicka och rånat en gammal tant och därefter helt oprovocerat gett sig på vakterna, med spottloskor och sparkar. Jernhusens säkerhetschef, Leif Svensson, slår tidigt an tonen: ”Det var två efterlysta kriminella som greps.”
Kommentarer till en artikel om ordningsvakternas ingripande mot pojkarna på Malmö C på sajten Avpixlat.
Andra försöker få ingripandet att handla om en misslyckad svensk flyktingpolitik och göra allt vad de kan för att ta heder och ära av Sami genom att ifrågasätta hans ålder och tillskriva honom djuriska egenskaper.
På den SD-relaterade bloggen Avpixlat, lät det så här:
”9 år? Hahaha! Den var bra.”
”Han borde testas för Rabies.”
”Han är en fullvuxen man.”
”Fullvuxen vet jag väl inte om jag kan hålla med om, men han är iaf inte nio enligt mej, sen är han ju uppenbart en terrorist.”
Näthatet avtar när det kommer fram att det inte finns några belägg för den påstådda bärsärkagången på Centralen. Varken Skånetrafiken eller tågbolaget Transdev Öresund får in några klagomål eller avvikelser. Ingen uppsöker akutmottagningen på Skånes universitetssjukhus, eller apoteket inne på Centralen, för att plåstra om några blödande bitsår.
Och när Malmös näst högste polischef, Mats Karlsson, personligen letar efter anmälningar om brott den aktuella kvällen hittar han bara en: ordningsvaktens anmälan mot Sami om våld mot tjänsteman.
Först efter att ett tiotal privatpersoner anmält vakten inleder polisen en förundersökning om misstänkt misshandel.
Vid det laget har Sami och Malik lämnats över till HVB-hemmet på Österlen. Enligt tidningens källor präglas deras korta tid på boendet av konflikter. Pojkarna, som under flera år drivit omkring i Europa utan vuxna, ställs nu inför en rad regler om vett och etikett som de inte är vana vid. Och inte tänker acceptera. De tjuvröker på rummet och struntar i tillsägelserna. Vid ett tillfälle anklagas de för att ha tagit 1 700 kronor ur en handväska som en besökare lämnat kvar i hallen. Pojkarna nekar och låter sig inte visiteras. Situationen eskalerar när en av dem försöker mota bort personalen med en biljardkö.
”Vad jag har hört drog de som en avlöning”
Men det är inte bara bråk och konflikter. De verkar sukta efter vuxnas uppmärksamhet och emellanåt öppnar de upp och pratar mycket och helst om sina bröder, som de än en gång ska försöka hitta.
På måndagen, tre dagar efter vaktingripandet, åker de i bil med boendepersonal till Migrationsverkets lokaler på Jägersro för att skrivas in som asylsökande. Vad personalen inte vet är att pojkarna inte vill söka asyl i Sverige. De har helt andra planer.
När bilen stannar utanför Migrationsverket hoppar Sami och Malik ut och springer.
När denna tredje rymning blir känd några dagar senare skojar den kommissarie vid Skånepolisen som är ansvarig för försvunna personer om att de ”drog som en avlöning” och konstaterar att polisen inte tänker leta aktivt efter dem.
Uttalandet väcker debatt. För många vet inte att det är så polisen i princip alltid hanterar försvinnanden som gäller ensamkommande flyktingbarn. Av de tusentals barn som polisen aldrig letade efter mellan åren 2007 och 2014 är 1 252 fortfarande borta. Det är som om alla elever på Bulltoftaskolan, Djupadalsskolan och Bladins grundskola skulle gå upp i rök.
Barnombudsmannen sammankallar nu för första gången alla berörda myndigheter till ett krismöte och initierar en nationell handlingsplan.
Pojkarna på Malmö C lyfter helt ovetande frågor om vaktvåld, näthat och samhällets oförmåga att ta hand om utsatta barn. Fem veckor senare är debatten dock tillbaka på ruta ett.
SVT:s populära program "Veckans brott" har kommit över övervakningsfilmerna från Centralen och visar nu vad som hände minuterna innan ingripandet spårade ur. Inslaget ger en mer komplett bild av händelseförloppet än vad som tidigare varit känt, men väcker också frågor hos den som tittar noga.
I inslaget slås till exempel fast att Sami, sekunderna innan han fälldes till marken, ”agerar mot vakten”, trots att filmsekvensen tvärtom visar att det är vakten som tar tag i Sami – som i sin tur reagerar genom att försöka slita sig loss, sparka och kränga med kroppen.
Enligt SVT är det nu Sami biter en av vakterna i armen. Det ser man inte på filmen, men enligt programmets ständige kommentator – kriminologen Leif G W Persson –går bettet rakt igenom både jackan och tröjan varpå vakten senare måste uppsöka vård för att få en stelkrampsspruta. Skadan ska vara dokumenterad.
Övervakningsfilmerna visar också hur Sami lyfts upp från golvet och då ser ut att kasta sig – med huvudet före – mot en av vakterna som sitter på knä. Inslaget avslutas med bilder som visar hur det krävs tre vakter och två poliser för att få kontroll över den unge pojken, som nu ser ut att kämpa för sitt liv.
Det enda väsentliga som inte visas med hjälp av övervakningsfilmerna är den del av händelseförloppet där Samis huvud, enligt vittnen, flera gånger dunsar i stengolvet.
Leif G W Persson slår därefter fast att pojken, eller ”göken”, som han kallar Sami, blir så ”tokig” och våldsam att vakternas agerande måste anses proportionerligt.
– Det skulle förvåna mig mycket om den här utredningen inte blev nedlagd, säger han.
”9-åringen”. Stillbild ur avsnitt åtta i SVT-programmet ”Veckans brott” med professor Leif GW Persson.Bild: Svt
Fler gånger i programmet antyder Leif G W Persson att Sami är äldre än nio år. En spekulation som han visserligen säger är irrelevant i sammanhanget, men som han ändå upprepar två gånger, bland annat genom att forma fingrarna till citationstecken när "nioåringen" kommer på tal.
På bästa sändningstid sällar sig därmed SVT till en lång tradition av misstänkliggörande av ensamkommande flyktingbarn, som går ut på att nästan alla ljuger om sin ålder och egentligen är betydligt äldre än vad de uppgett.
Läs mer:Barnen som väckte hatarna
Sami har uppgett olika åldrar i olika länder. I Danmark är han registrerad som åttaåring. Det kan inte uteslutas att han är äldre. En del unga migranter uppger olika namn och födelsedatum som en sorts överlevnadsstrategi, för att slippa bli tillbakaskickade till länder som de rest igenom men aldrig haft för avsikt att stanna i. Frågan är om vaktingripandet skulle ses med andra ögon om Sami visar sig vara ett barn på tio eller elva år.
Näthatet hade börjat sina. Efter Veckans brott öppnas kranen igen:
”Jag säger som GW, hur ska man annars göra. Om ungjäveln inte kan bete sig och tar till våld och bli oregerlig så är det såhär det går {…} Tycker det är så skönt när folk i samhället för omväxlings skull INTE daltar utan sätter ner foten, hit men inte längre. Mer sådant här!!!”
”Om ungen hade viftat med en morakniv hade det inte funnits några hinder för att skjuta honom”
Rädda Barnens generalsekreterare, Elisabeth Dahlin, var tidigt ute och beskrev vaktingripandet som ”barnmisshandel”. Nu är hon kritisk mot Leif G W Persson. Men det tycks inte bekymra den folkkäre professorn :
– Jag tvivlar på att han är nio år. Den här personen beter sig inte som ett vanligt barn, det måste Elisabeth Dahlin också ha noterat. Men jag kan ju berätta att om ungen hade viftat med en morakniv hade det inte funnits några hinder för att skjuta honom.
På dagen fem veckor efter vaktingripandet, fredagen den 13 mars, åker den svenske åklagaren Ulf Hansson tillsammans med svenska poliser till den danska socialtjänstens Børnehus i Köpenhamn. De ska förhöra Sami och Malik som efter rymningen i Sverige återvände till Danmark och omhändertogs.
In i det sista är det osäkert om någon av pojkarna tänker dyka upp. Malik, som placerats på ett asylcenter norr om Köpenhamn, vill inte. Han är sur över att danska myndigheter beslutat att han inte får bo med sina bröder.
Sami, som placerats på ett boende i en helt annan del av Danmark, ska ha sagt till boendepersonalen att han tänker sticka och leta efter sina bröder så fort de når Köpenhamn.
Javid Alam är jurist på Röda Korset och ombud för pojkarna Sami och Malik.Bild: Hussein El-Alawi
När klockan är tolv, har bara Sami dykt upp. Han placeras i ett förhörsrum tillsammans med en svensk polis som specialutbildats i att förhöra barn, ett målsägandebiträde och en tolk. De andra följer det videoinspelade förhöret från ett angränsande rum. En av dem är Javid Alam, jurist på Röda Korset och pojkarnas ombud. Han har följt bröderna i drygt två månader, ända sedan de först dök upp i Danmark strax före jul.
Genom honom får vi veta vad Sami sa under förhöret.
– Han började med att säga, och det tycker jag var ganska stort av honom, att han inte bryr sig vad som händer med vakterna. ”Jag vill inte att de ska hamna i fängelse. Jag vill bara komma vidare. Jag vill inte tänka på det längre”. Då fick vi förklara att det blivit en rättssak av det här och att vi därför är tvungna att ställa några frågor, vilket han tog väldigt bra. Sen berättade han sin version av det som hände, säger Javid Alam.
Sami berättar att han och hans tre bröder kom till Sverige för att träffa några vänner och att de var på väg tillbaka till Danmark när en vakt kom fram och frågade om de hade biljetter. Enligt Sami säger vakten att han är tvungen att ringa polisen. Med hjälp av en arabisktalande man som sitter bredvid förklarar de att det inte är nödvändigt, att de sökt asyl i Danmark och bara vill tillbaka dit.
– Sen berättar han att han blir fasthållen och att han ber dem att släppa honom eftersom han inte gjort något och för att han inte är så gammal. Han säger att vakten fäller honom till golvet, sätter sig på hans bröstkorg och trycker handen mot hans hals så att han inte kan andas.
– Han säger också att hans huvud dunkas ned i golvet flera gånger och att han är väldigt, väldigt rädd, att det gjorde väldigt ont. Vid en tidpunkt uttalar han en shahada, en vers från Koranen, och då trodde han verkligen, säger han, att han skulle dö.
Den svenska polisen frågar om Sami gjorde något mot vakterna.
– Han svarar att han ville komma bort från vakterna, men att de bara höll honom ännu hårdare och att han då slår i ryggen i bänken. Och att han då försökte sparka vakten och komma loss.
Sa han något om att han bet vakten?
– Nej, det sa han inget om. Han sa att han försökte slå honom och att han försökte spotta på honom när polisen kom.
På filmen ser det ut som om han försöker skalla vakten och enligt SVT ska bitskadan vara dokumenterad?
– Det beviset skulle jag gärna vilja se. Jag menar att det inte finns någon anledning att tro att han ljuger, han berättar ju allt annat som han gjorde. Att han spottar och sparkar på vakten. Så om han hade bitit honom, eller försökt skalla honom, hade han sagt det. Det är bara ett barn, med rätt frågor berättar han allt.
Javid Alam är själv förvånad över hur mycket Sami kommer ihåg från vaktingripandet fem veckor tidigare.
– Han berättade väldigt precist i förhållanden till det händelseförlopp övervakningsfilmerna visar. Polisen frågade om han hade sett videon. Då sa han ”nej, för där jag bor finns inte internet”, vilket är sant. Självklart fanns det också detaljer som inte stämde. Han sa något om hur de låst hans ben vilket tydligen inte stämmer. Han berättar heller ingenting om de två andra vakterna. Han verkar ha varit fullt koncentrerad på att han inte kunde andas och att det gjorde väldigt ont.
Sami säger också att poliserna som leder honom ut från Centralen inte är intresserade av att höra vad han hade att säga. Och trots att han just varit föremål för ett våldsamt ingripande, blir han inte undersökt av någon läkare, vilket åklagaren Ulf Hansson senare bekräftar.
– När han kom tillbaka till Danmark var hans vänstra hand svullen efter att vakten tagit ett grepp på honom. Han hade ett jack vid höger ögonbryn. Och han säger själv att han hade mycket ont i huvudet fem sex dagar efteråt, berättar Javid Alam.
”De har hört att det går att åka båt från Norge”
Javid Alam förklarar senare att han lagt extra mycket tid och fokus på Sami, på grund av hans unga ålder, men också på grund av det som hände i Malmö. Under de tio veckor han varit deras juridiska ombud har han träffat Sami sex gånger. Första gången var alla bröderna samlade.
– Man såg att de brydde sig om varandra. Det var fint.
För Javid Alam har pojkarna berättat om sin pakt, att de lovat varandra att aldrig skiljas åt. Att de ska hålla ihop fram till slutmålet. Det är därför ingen myndighet har lyckats omhänderta dem, eller få dem på andra tankar. Socialarbetare och boendepersonal i både Sverige och Danmark, och förmodligen även i Tyskland, har utgått från att de vilsna pojkarnas högsta dröm är att få stanna i just deras land. De kunde inte ha mer fel.
Pojkarna har istället uppfattat dessa utsträckta händer som illvilliga försök att skilja dem åt, för att sedan kunna skicka hem dem till Marocko. Och där vill ingen av dem sätta sin fot igen. Kanske på grund av de missförhållanden som människorättsorganisationen Human Rights Watch flera gånger uppmärksammat –att unga migranter som skickas tillbaka misshandlas svårt av marockansk polis.
Samtidigt som det är dömt att misslyckas att försöka separera bröderna finns det goda argument för att åtminstone försöka, menar Javid Alam. För myndigheterna kan ju inte bara stå och se på när de ser tolvåringar ta ett så stort ansvar för så små barn.
– Många gånger är det skrivbordsbeslut, men man har inte tänkt igenom det här. För man kan ju inte skilja på en familj på det sättet.
Samtidigt, fortsätter han:
– Malik har ju fått ta ett stort ansvar för Sami, och han är ju för liten för det.
När Sami omhändertogs efter vistelsen i Sverige, placerades han på en institution för utsatta barn. Sami har haft blandade känslor för boendet, enligt Javid Alam.
– Jag tror att han funnit en trygghet som han inte haft på lång tid, vilket gör att han trivts. Men samtidigt har han saknat sina bröder.
För många unga migranter är det drömmen om Sverige som fått dem att hela tiden röra sig framåt, hur svåra problem de än ställts inför. För Sami och hans bröder är det drömmen om Kanada.
– Det är det enda de har i huvudet, säger Javid Alam.
Varför just Kanada? Det vet inte Javid Alam. Men förmodligen är det, säger han, för att bröderna vet att de inte har en chans att få asyl i Europa och samtidigt vet att landet i väst har rykte om sig att vara generöst med uppehållstillstånd. I många nordafrikaners ögon är det Kanada som är möjligheternas land.
Så tänker sig pojkarna att de ska ta sig till Kanada.Bild: Adam von Gertten
Det är långt mellan Malmö och Kanada, och flyg är av naturliga skäl uteslutet för unga pojkar utan vare sig pengar eller pass. Men bröderna har en plan. De har hört att det går att åka båt från Norge.
Någon regelbunden färjetrafik finns inte mellan Skandinavien och Kanada. Däremot trafikeras norra Atlanten av lastfartyg och enstaka kryssningsfartyg. En hake, det finns flera, är att pojkarna i så fall måste smyga sig ombord genom att klänga sig fast under lastbilar och därefter gömma sig. Resan måste också göras i etapper. En variant är att åka båt från antingen Sortland i Nordnorge, Rotterdam i Nederländerna eller Immingham i Storbritannien, till Reykjavik på Island och sedan vidare till de kanadensiska hamnarna i Argentia eller Halifax. En annan teoretisk möjlighet är att smyga sig ombord på kryssningsfartyg och via Island och sedan Grönland ta sig in i Kanada.
– Sami är en liten pojke med en stor dröm. Men jag tror att det är de äldre som styr. Sami bryr sig nog inte så mycket om vart de åker. Han vill bara vara med sina bröder, säger Javid Alam.
Medan förhöret med Sami pågår sitter tidningens reporter och fotograf i en bil utanför det danska socialkontoret. När Sami för första gången ska berätta sin version av gripandet på Malmö C för tidningen är han försvunnen.Bild: Hussein El-Alawi
Medan förhöret med Sami pågår sitter vi i en bil utanför det danska socialkontoret. Det dröjer en och en halv timme innan personal från Samis boende kommer ut tillsammans med Javid Alam. De ställer sig vid husknuten femton meter från bilen och pratar.
Om en stund kommer Javid Alam att berätta att Sami bad om att få gå ut och ta en nypa frisk luft. På vägen ut säger han att han vill till sin bror. Javid Alam svarar att det inte går idag, men att han kan ordna så att hans bror får komma och hälsa på honom senare. Men Sami har bestämt sig.
– Nej, jag vill till min bror.
Från bilen ser vi att personalen som stått och pratat nu plötsligt vinkar, som om de tar farväl av någon som rör sig bort från oss. Andra bilar skymmer sikten.
Fem minuter senare sitter vi i socialkontorets väntrum. Om bara några minuter ska vi få träffa Sami och för första gången höra hans version av ingripandet och vad som ledde honom dit.
Då hörs steg i en trappa och röster som kommer närmare. De pratar svenska.
Någon i sällskapet konstaterar lakoniskt att det är fredagen den trettonde. En man stannar upp i foajén som för att vänta in de andra. Det är den svenske åklagaren Ulf Hansson.
– Ja, de får tydligen inte fysiskt stoppa honom. Han har kanske åkt tillbaka till Malmö igen.
Utan biljett då, skojar en av kvinnorna i sällskapet.
– Ja, ja, det blev inte så sent i alla fall. Ska bli skönt att komma hem lite tidigare, säger en annan kvinna.
Det dröjer ytterligare några minuter innan Javid Alam har sagt farväl till svenskarna och slår sig ner hos oss.
– Det verkar inte vara er dag idag säger han och slår ut med armarna.
Sedan förklarar han vad som hände. Sami har stuckit. Igen.
– Jag tänkte, ska jag hålla fast honom eller vad ska jag göra? Men jag får inte det, polisen får, men inte vi. Jag försökte övertala honom att stanna men det hjälpte inte.
– Den här killen är inte dum. Under förhöret berättade han att han sa till vakterna: ”Jag är ett litet barn och du är vuxen, du får inte ta tag i mig på det här sättet.” Han är skarp.
Och vad sa han när han stack?
– Han sa bara: ”Auf wiedersehen!”
 
Nästa avsnitt: Pojkarna befinner sig i centrala Stockholms drogmiljöer. De grips tre gånger på en vecka. Vi följer deras spår.
Läs alla artiklar om: Barnen och vakterna på Malmö C
Gå till toppen