Kultur

Inte bara svart och vitt

1: Ingen enkelriktad väg till frihet – rörelserna och berättelserna om kampen mot apartheid. Hammarlin bokförlag.2: Brusten regnbåge – Mandelas krossade dröm. Albert Bonniers förlag.

PublishYear: 2015.
Äntligen börjar det komma svensk litteratur om Sydafrikas närhistoria och dagspolitiska läge som inte främst syftar till att glorifiera Sveriges eller författarens roll i kampen mot apartheid!
Korrespondentveteranen Disa Håstad tecknar i ”Brusten regnbåge” ett komplext och pessimistiskt porträtt av dagens Sydafrika och ifrågasätter den idealiserade bilden av ANC som var så typisk i Sverige på 1980- och 1990-talen. Och i ”Ingen enkelriktad väg till frihet” lyfter historikern och arbetarrörelseforskaren Jonas Sjölander fram de sydafrikanska fackföreningarnas roll i kampen för demokrati, på ett sätt som inte tidigare gjorts på svenska.
Sjölanders bok handlar också till stor del om sanktionsfrågan och hur den hanterades i Sverige, där antiapartheidrörelsens talan fördes av Isolera Sydafrika-Kommittén (ISAK). De förordade handelsbojkott och total isolering, det vill säga att svenska företag skulle dra sig ut ur landet. Sverige införde med åren långtgående lagstiftning på området och 1986 blev det förbjudet för företag att nyinvestera i Sydafrika.
Det är inte sanktionerna i sig som Sjölander vill diskutera, utan den totala isoleringsstrategin och vilka konsekvenser denna hade på plats bland arbetarna i Sydafrika.
Sanktionsfrågan användes tidigt som ett lackmustest för att avgöra moralisk status i Sydafrikafrågan. De som var för total isolering ansågs vara solidariska med Sydafrikas folk på rätt sätt, medan de som var tveksamma eller argumenterade utifrån andra utgångspunkter, avfärdades som apartheidregimens nyttiga idioter. I Sverige utmärkte sig fackförbundet Metall genom att inte ställa sig bakom kravet på att svenska företag skulle dra sig ut ur landet, och utmålades därmed som kapitalistlakejer och svikare.
Men Jonas Sjölander visar att frågan aldrig var så enkel som den framställdes i Sverige och att Metalls hållning var väl förankrad i de sydafrikanska fackföreningarna. Landets motsvarighet till LO, Cosatu (och dess föregångare) talade ofta med ambivalens när det gällde den totala isoleringsstrategin. Å ena sidan ville de utsätta regimen för press. Å andra sidan var ju fackens främsta uppdrag att tillvarata arbetarnas intressen – det vill säga slå vakt om arbetstillfällena och villkoren på arbetsplatserna. Det var denna komplexitet som Metall – som hade nära band till sin systerorganisation i Sydafrika (Numsa) – vägde in när de formulerade sin hållning i frågan. Men ”i Sverige var bristen på förståelse för detta dilemma kompakt”, skriver Sjölander.
Det var 1979 som de svarta arbetarnas fackförbund fick status som legala motparter till arbetsgivarna, med rätt att förhandla. Långtifrån alla företag accepterade denna reform, men förbunden växte ändå snabbt och utvecklades till demokratiska gräsrotsrörelser med faktiskt inflytande över många arbetsplatser runt om i landet. De blev en plattform där svarta arbetare kunde hävda sig i ett samhälle där de annars förnekades grundläggande rättigheter, och fungerade därmed som en maktkil in i systemet. Kampen för jobben blev en kamp mot apartheid, skriver Sjölander. Men när fabriker lades ner som följd av den totala isoleringsstrategin bidrog det till att underminera denna maktbas.
Som ett av många exempel på den bristande förståelsen för de fackliga perspektiven tar Sjölander upp en faxväxling mellan ISAK:s kampanjkontor och metallarbetarfacket Numsa från 1990. Bakgrunden var att SKF hade ansökt om dispens från investeringsförbudet, för att göra en investering vid sin fabrik i Sydafrika. I korrespondensen försöker ISAK instruera Numsa att motsätta sig dispensen, eftersom den kunde utgöra ”ett allvarligt hot mot svenska och andra internationella sanktioner”. Notera ordvalen. Det är som att det är den svenska kampanjen som är det viktiga här, och inte sydafrikanernas villkor.
Numsa svarar irriterat att ISAK formulerar sig ”olämpligt och oförskämt” och förklarar kort att metallfackets positiva hållning i SKF-frågan inte underminerar den övergripande sanktionspolicyn.
”Ingen enkelriktad väg till frihet” kastar nytt ljus över kontroversiella och känsliga frågor, och är med sin fasta förankring i forskning och lokala förhållanden något av det bästa jag läst om landet på svenska.
Disa Håstads ”Brusten regnbåge” är ett omfattande och yvigt reportage från 2010-talets Sydafrika. Hon inkluderar flera av de senaste årens mest brännande debatter om till exempel ras, mark och kollektiv skuld, och refererar till skarpa kommentatorer som Rhoda Kadalie, Eusebius McKaiser och Andile Mngxitama. I sina bästa ögonblick blixtrar boken till i pulserande gonzojournalistik, som i skildringen av ANC:s ungdomsförbunds patetiska ”hungermarsch” från rika Sandton i Johannesburg till ett massmöte vid regeringsbyggnaderna i Pretoria 2011, där ledarna transporterades i bussar och ordföranden Julius Malema fick avbryta i förtid för att hinna med flyget till ett lyxbröllop på Mauritius.
Som helhet är boken dock mer än lovligt spretig. Ibland känns texten mer som arbetsanteckningar än reportage. Fakta blandas med åsikter, spekulationer och konspirationsteorier, till exempel rörande mordet på kommunistledaren Chris Hani 1993 och Marikanamassakern 2012.
Men Disa Håstads huvudtes är angelägen. Nämligen att berättelsen om det accelererande våldet mellan ANC och andra rörelser som på 1980- och 1990-talen krävde över 20 000 dödsoffer är kraftigt förenklad, och att ANC spelade en större roll än vad som hittills erkänts – något jag själv också ofta har argumenterat för, inte minst på dessa sidor (till exempel under ANC-debatten sommaren 2010).
Här utgår Håstad från juristen Anthea Jefferys bok ”People’s War” (2009), en omfattande genomgång av de enskilda våldshändelserna, som på 90-talet utvecklade sig till ett lågintensivt inbördeskrig mellan ANC och den rivaliserande Inkatharörelsen. Jeffery visar hur våldsdåd från ANC-sympatiserande aktivister gång på gång förtegs eller relativiserades.
”People’s War” bidrar med viktiga perspektiv, men Jefferys slutsatser är ofta alltför drastiska. Därför bör boken betraktas som en pusselbit i förståelsen av våldet, och inte som Sanningen, som Håstad tenderar att göra.
Frågan Disa Håstad ställer sig är icke desto mindre relevant: borde Sverige med sin starka ställning under kampen ha gjort något för att förhindra våldet istället för att ge oinskränkt ekonomiskt och moraliskt stöd till en av de stridande parterna?
Det är en rimlig fråga som ännu återstår att besvara. Inte för att peka finger åt någon, utan för att detta inte är den sista våldsamma och komplexa konflikten vi har att ta ställning till.
Gå till toppen