Sverige

”Om jag stannar här kan jag inte hjälpa pappa”

Sami är pojken som brottades ner av vakter på Malmö C.
Under ett efterföljande polisförhör med dansk polis sa han”auf wiedersehen” och försvann. Efter några dagar hittar vi honom i Stockholms drogmiljöer.

Det är torsdag eftermiddag och McDonald's på Vasagatan är fortfarande en vanlig hamburgerrestaurang som lockar barnfamiljer med happy meal och ballonger. Om några timmar kommer restaurangen och gångstråket utanför att domineras av människor som helt eller delvis lever utanför systemet. Desperata missbrukare, langare och ensamkommande barn.
Klockan är halv fyra när vi träffar vår kontakt Khaled och hans flickvän inne på McDonald's. Båda var här på måndagskvällen när ett gäng på fem eller sex unga marockanska pojkar kom in och satte sig vid ett bord i närheten av deras. Khaled tyckte att de såg ut att vara mellan tio och sexton år gamla.
Det var något med den minste av dem som fick honom att reagera.
– Han betedde sig som man gör om man alltid har levt på gatan, säger han.
Khaled vet vad han pratar om. Han är själv ensamkommande från Marocko.
– Jag fastnade för hur han rörde sig. Han kunde inte sitta still och pladdrade hela tiden. Den lille pojken sprang runt här inne med en cigg i handen, som en cooling. Och han verkade leka en lek som gick ut på att försöka ta kompisarnas mobiler.
Vid ett tillfälle var pojken framme vid Khaleds flickvän och frågade på spanska om hon ville ha cigg. Till slut sa kompisarna till honom: "Ey, låt bli, det där är hans tjej."
– Han raggade på henne. Det såg lustigt ut, säger Khaled och skrattar.
Sedan började de prata. Killarna berättade att de tänkte sticka vidare till Norge. Snart kom samtalet in på att marockaner behandlas illa i Europa. Khaled sa att han sett ett filmklipp på en marockansk nyhetssajt som visar hur en liten pojke "får stryk" av vakter i Malmö.
Den äldste killen i gänget pekade på den yngste:
– Det är han!
Telefoner plockades fram och klippet som setts av över tre miljoner människor världen över, spelades upp igen. Den här gången medan filmens huvudrollsinnehavare själv stod bredvid och visade hur vakten tryckte sina fingrar mot hans strupe så att han inte fick luft. Det var därför han grät, berättade han för Khaled.
 
Innan de skildes åt tog Khaled en mobilbild av pojken och skickade den till oss. Det är därför vi åker till Stockholm och försöker hitta Sami, som tre dagar tidigare försvann under ett pågående förhör med svenska poliser i Köpenhamn - medan vi satt utanför och väntade på att få träffa honom.
Han stack för att hitta sina bröder som han inte träffat sedan danska myndigheter skilde dem åt några veckor tidigare. Det var Samis femte rymning på mindre än sex veckor. Under kompisgängets långa resa genom Europa har de flera gånger blivit omhändertagna av myndigheter som på grund av deras olika åldrar valt att placera dem på olika boenden. Varje gång har pojkarna rymt och lyckats återförenas för att resa vidare tillsammans. Det är så deras pakt fungerar. De har lovat varandra att alltid hålla ihop och tillsammans försöka fullfölja den stora drömmen – att en dag slå sig ner i Kanada.
Sami och hans vänner hann inte vara i Stockholm särskilt länge innan Sami, som här uppgett ett annat namn, blev ett samtalsämne bland flyktingkillarna som brukar hänga vid Centralen. I en kiosk på Vasagatan berättar mannen bakom disken att pojken vi visar en bild av, och en äldre kille med mohikanfrisyr, var inne på tisdagen och försökte köpa cigaretter.
– Jag bad om legg, men han ville inte lyssna. Så jag sa "vill du att vi ska ringa polisen?" Då sa han:"Ring du polisen". Sen fick vi mota ut honom ur butiken.
Vi pratar med ytterligare en handfull personer som alla säger att de sett Sami och hans vänner under måndagen och tisdagen. Till flera av dem har killarna sagt att de ska dra vidare till Oslo. Det har låtit som om de skulle sticka snart.
Här, utanför McDonald’s på Vasagatan i Stockholm, blir Sami och hans vänner snabbt ett samtalsämne bland unga flyktingkillar. ”Han betedde sig som man gör om man alltid har levt på gatan”, säger Khaled som själv är ensamkommande från MarockoBild: Hussein El-Alawi
Det har blivit kväll och utanför McDonald's förstärks alla ljud av rusande motorer, tutande bilister och gälla sirener under Klarabergsviaduktens tjocka betong. En man hasar sig fram så påtänd att han inte verkar bry sig om vart benen bär honom. Kanske är han ute efter en ny fix. I så fall har han hamnat rätt. Det är här eller på Plattan en bit bort som en stor del av Stockholms droghandel äger rum.
När klockan närmar sig nio står en brokig skara ungdomar och missbrukare, poliser och socialarbetare utanför entrén till McDonald's. Det är då ett gäng på fem eller sex unga pojkar dyker upp. En av dem stämmer väl in på signalementet som mannen i kiosken gav. Vi går fram för att snacka.
Vi har inte ätit på två dagar.
Det blir ett kaotiskt möte. Vi hinner knappt slå oss ner vid ett bord förrän en uniformerad polis kommer fram och pekar med hela handen mot utgången.
– Bara betalande kunder. Ägaren säger att ni inte beställt nåt, säger han.
Vi köper tio cheeseburgare och ställer brickan på bordet. Inom en minut finns bara omslagspapper kvar.
– Vi har inte ätit på två dagar, säger en kille klädd i tunn jeansväst, grå luvtröja och blå ryggsäck.
Han visar sig vara den äldste av de fyra bröderna som rest tillsammans. Han heter Ahmad och är fjorton år.
– Nej, jag får inte ner mer. Tack.
De senaste nätterna har de sovit på Centralen, förklarar han. Men varje morgon vid fem, har de blivit utkastade. Ahmad ser tärd ut. Han svarar artigt, om än kortfattat på våra frågor.
– Ja, jag känner Sami.
– Jag har rest med honom hela vägen.
– Nä, jag vet inte var han är nu.
– Jag har inga föräldrar. Jag bodde på ett barnhem i Marocko, sen var jag på ett barnhem i Sevilla i ett år.
– Ja, vi fyra är från samma stad.
Hur levde Sami och Malik i Marocko?
– Mamman dog. De levde inte väl, de hade inte ens någon mat att äta. Så de levde typ på gatan, säger Ahmad.
Den minste bland killarna, en sprallig pojke med mohikanfrisyr som säger att han är nio år, visar sig vara den femte "brodern" i gänget. Han är född och uppväxt i marockanska Tanger och säger att han rest med Sami och de andra tills de skildes åt i Danmark. Pojken tar upp sin telefon för att visa en film över ett polisingripande som ägde rum precis utanför restaurangen på tisdagskvällen.
– Polisen tog honom för två dagar sedan. De tog Malik också, säger han upphetsat.
Filmen visar hur en kvinnlig polis brottar ner en ung kille, medan hennes kollega försöker avstyra kompisarnas fritagningsförsök. Vi får senare veta att ett gäng "ovanligt unga pojkar" tidigare den dagen omringat en kvinna inne på Centralen och stulit hennes pengar. Om Sami och Malik verkligen var inblandade vet vi inte, men det var därför de greps.
Killarna tjafsar med varandra om hur de bäst ska skicka filmerna till våra mobiltelefoner. De försöker med bluetooth, och sedan med Facebook, innan vi kommer fram till att vi kan ta det senare. Men killarna börjar bli rastlösa.
Vi hinner inte fråga om drömmen om Kanada, eller hur de lyckats hålla ihop under alla dessa år. De ska ut och röka. Efter några minuter kommer de in igen och säger att de måste vidare men att vi kan ses här på McDonald's i morgon klockan 15.
Innan de försvinner iväg, dyker nioåringen upp i dörröppningen med kepsen på sned och ett brett leende. Han håller upp vad som ser ut att vara en liten bit hasch mellan tummen och pekfingret. De andra skrattar, skakar våra händer och försvinner ut i trafiken.
Klockan tre följande dag är det åter familjestämning på McDonald's. Ahmad och nioåringen har inte dykt upp, men inne på restaurangen sitter två andra marockanska killar som vi känner igen från kvällen innan.
Och bredvid dem sitter en liten pojke i grön vindjacka och svart truckerkeps med en tiger på. Hans ögon är trötta och glansiga. Hans runda ansikte bär spår av våld. Ärr på kinderna. Delvis avslagna framtänder.
Bild: Hussein El-Alawi
Sami har rest genom hela Europa tillsammans med sina vänner. I varje land har han omhändertagits och registrerats som asylsökande. Men Sami har helt andra planer. Drömmen är att ta sig till Kanada.Bild: Hussein El-Alawi
Sami?
Pojken tittar upp. Blicken flackar som om han skannar av rummet efter snabbast möjliga flyktväg. Han skakar sakta på huvudet. När killarna bredvid hälsar igenkännande ser han ut att sänka garden, sträcker fram handen och visar sedan med en gest att det är okej att vi slår oss ner.
Sydsvenskans fotograf förklarar på arabiska att det var oss han hade gått med på att träffa efter förhöret i Köpenhamn en vecka tidigare.
Du sa till Javid [kontaktpersonen i Köpenhamn] att du ville träffa din bror, sen gick du därifrån och vinkade. Stämmer det?
– Ja, det stämmer.
Kan vi prata i fem minuter?
– Jag vill inte prata mer om videon. Låt mig vara i fred i mitt eget huvud. De har slagit mig, strypt mig och tagit mina rättigheter.
En av killarna vid bordet bredvid lägger sig i.
– Vad då rättigheter? Det är du som inte vill ha hjälp. Socialarbetaren är på väg hit. Han kan hjälpa dig.
– Kompis, lägg dig inte i. De kan inte hjälpa mig, svarar Sami.
Sami blåser upp sig för att göra sig större och tuffare när Sydsvenkans fotograf, Hussein El-Alawi tar bilder.
Sami verkar ha svårt att skilja på de olika myndigheter han haft kontakt med i Sverige och Danmark. För nu säger han att han har träffat vakten och att allt är utrett. Kanske förväxlar han vakterna med de svenska poliser som förhörde honom i Köpenhamn.
– Han kom till mig och bad om ursäkt och jag förlät honom. Första gången när de kom till mig i Danmark och de ville sparka honom från jobbet, så sa jag att det vill jag inte. Låt honom vara kvar på sitt jobb så att han kan försörja sina barn.
Samis trötta ögon tåras.
– Jag kom till Europa för att hjälpa min pappa, inget annat. Han är handikappad och behöver en operation. Förstår du mig? Det finns ingen som vill hjälpa mig. Jag vill bara hjälpa min pappa för han är den värdefullaste i världen nu när min mamma är död.
Killen bredvid avbryter igen:
– Det är han som inte vill ha hjälp. Jag har varit här i några veckor nu och jag har fått hjälp med både mat och ett ställe att bo.
– Men om jag stannar här kan jag inte hjälpa pappa, säger Sami, som nu inte lyckas stoppa tårarna.
Jag saknar dig.
Sydsvenskans fotograf tröstar på arabiska och föreslår att de kan ringa pappan. Sami tar emot telefonen och slår in landskoden till Marocko följt av ett nummer han kan utantill. Under den halva minut det tar för samtalet att kopplas fram vankar han av och an i restaurangen med luren mot örat.
– Hallå, hallå. Pappa. Pappa!
Den tidigare så ängslige pojken pratar nu lugnt och tröstande. Som om han vore pappa och just fått kontakt med sin förlorade son. Inte tvärtom.
– Om Gud vill ska jag försöka skicka medicinen till dig. Kan du fixa lite pengar så att du kan besöka läkaren?
– Ta hand om dina ben. Smörj dem lite grann.
– Jag saknar dig.
Han är tyst en stund. Stirrar ner i golvet, fortfarande med luren mot örat.
– Jag har ingenting just nu. Ingenting nu.
Efter några instämmande hummanden, lämnar han tillbaka telefonen till fotografen som utbyter några snabba ord med pappan innan samtalet avslutas.
Samis ärrade ansikte lyser upp.
– Jag blev så lättad när jag pratade med honom. Jag fick livet tillbaka.
Nu vill Sami prata med oss. Vi går förbi platsen där polisen grep honom för tre dagar sedan, fortsätter över Vasagatan och sätter oss på ett kafé.
Hur kom du från Marocko till Sverige?
– Jag kom till Spanien, från Spanien till Frankrike, från Frankrike till Italien, från Italien till Schweiz, från Schweiz till Tyskland, från Tyskland till Danmark, från Danmark till Finland, från Finland till Danmark, från Danmark till Sverige.
– Att migrera gick upp i mitt huvud. Jag skulle bara resa, för när man har ett mål finns ingenting annat. Ingen återvändo.
Flera gånger återkommer han till pappan. Det var för att tjäna ihop de runt 8 000 kronor som operationen kostar, som han begav sig ut i Europa.
Och om din pappa får sin operation, åker du tillbaka till Marocko då?
– Nej.
Varför inte?
– Jag vill inte. Jag är tacksam om min pappa får sin operation, för då kan jag stanna här och jobba med mig själv och börja läsa för att bli något. Kan jag börja läsa, kan jag börja planera min framtid.
Hur gör du om du inte får stanna här?
– Då åker jag till min moster i Spanien och bygger min framtid. Vet du varför jag vill åka till Spanien när allt är färdigt med min pappa? Jo för det finns en överenskommelse mellan Spanien och Marocko och min moster kommer att hjälpa mig att få mina papper.
– Har du någon annan fråga? undrar Sami och sippar på sin cola.
Hur är det med Kanada då, är det bara en dröm?
– Det är bara en dröm. Jag har aldrig hört talas om någon marockan som lyckats ta sig dit. Det är bara för dem som har mycket pengar.
Han ser trött ut. Och det dröjer inte länge innan koncentrationsförmågan sviktar. Istället försjunker han i egna tankar, samtidigt som han pillar på diktafonen eller biter nervöst i sin egen jackärm.
Lyssna på mig, farbror, det är jag som har blivit slagen.
Det är ingen tvekan om att det är ett litet barn som sitter framför oss. Nu säger han att han är elva år, inte åtta eller nio som han uppgett i Danmark och Sverige. Ett par gånger under samtalet rinner tårarna. Som när han pratar om shahadan han skrek ut i vänthallen på Malmö C.
– Jag trodde att jag skulle dö.
Sedan tar han det från början, ungefär så som han gjorde under förhöret med svenska polisen i Köpenhamn en vecka tidigare.
– Jag grät och sa varför slår du mig och så puttade jag tillbaka. Gå härifrån jag vill åka till Danmark. Du har inte rätt att slå mig. Han slängde mig på marken och slog mig och sa att poliser kommer att ta dig. Han höll mig och ströp mig, hårt och länge. När jag kände att jag inte längre kunde andas sa jag en shahada. Sen kom polisen och tog ännu hårdare stryptag, och satte mig i en trång bil.
Något bett vill han först inte kännas vid. Sedan säger han att han bet vakten, fast bara i jackan. Men inte i början av ingripandet, som SVT hävdat i "Veckans brott", utan när han låg under vakten på golvet och inte kunde andas.
– Lyssna på mig, farbror, det är jag som har blivit slagen, inte jag som slagit vakten. Han tvingade mig att försvara mig på något sätt.
Det finns uppgifter om att du spottat och sparkat folk på tåget och burit dig dumt åt?
– Jag svär på den store guden att jag aldrig gjort det. Jag vet inte var de fått det ifrån, att jag ska ha slagit, spottat eller sparkat på resenärer. Jag vet inte varför de vill mig illa.
Koncentrationen tryter igen. Samis blick söker sig ut mot gatan.
Varje gång ni kommer till ett nytt land placeras ni på olika boenden och rymmer. Hur lyckas ni hitta varandra igen?
– Facebook.
Sami kan inte läsa och skriva och när han plockar upp sin telefon för att visa sin brors Facebookprofil ber han om hjälp. Telefonen är inte inställd på spanska eller arabiska, utan på polska.
– Jag har fått den av en kompis, säger Sami och ler.
På kompisgängets Facebooksidor finns många bilder där de poserar med sedlar och Iphones. På flera av bilderna räcker de finger mot kameran, i ett barnsligt försök att se coola ut.
På gatan är det enda sättet att överleva.
Det är något som skaver. Bilderna på Facebook, stöldmisstankarna på Centralen, den haschrökande nioåringen på McDonald's och nu den polska mobilen i Samis hand. Det blir allt tydligare att dessa unga pojkar skapat egna regler och strategier för att överleva. En verklighet där barnen är både offer och förövare, på samma gång.
Khaled, som vi träffade kvällen innan, hjälper oss att förstå att våldet och stölderna är en del av unga migranters vardag.
– På gatan är det enda sättet att överleva, säger han.
– I Marocko lär sig gatubarnen tidigt att slåss. Livet är våldsamt. Man får mycket stryk av polisen också. Även i Spanien slår polisen barn, men där tar de dig avsides och slår utan att lämna märken.
Utanför kaféet på Vasagatan står Sami och blåser upp sig för att se tuffare ut på bilderna som tas. Vi skakar hand och för en stund lämnar vi våra journalistroller och försöker få honom att förstå att han kan få hjälp, om han tillåter det. Sami nickar instämmande men är redan på väg över den hårt trafikerade Vasagatan.
De närmaste dagarna kommer han att gripas två gånger av poliser och ordningsvakter, och placeras på nya boenden som han rymmer ifrån. Men det vet han inte än.
Pojken som så många debatterat och pratat om, hånat och hatat, försvinner ensam ut i vimlet.
Läs alla artiklar om: Barnen och vakterna på Malmö C
Gå till toppen