Kultur & Nöjen

Varning för litteraturen!

Är det okej att böcker handlar om ämnen som får oss att må dåligt? Med debatten kring Ebba Witt-Brattström och Karl Ove Knausgård har de stora och viktiga frågorna hamnat i centrum, skriver Karin Nykvist.

Förra terminen stannade en grupp studenter kvar efter en kursavslutning och bad om ett samtal. De hade synpunkter på att vi på kursen hade läst litteratur som hade rasistiskt, sexistiskt, homofobt eller bara obehagligt innehåll som de menade fick dem att må dåligt, som våldtäkt och självmord. Deras råd var att vi lärare antingen skulle stryka dessa titlar från litteraturlistorna eller skulle upplysa om böckernas, som de uppfattade, tvivelaktiga ämnesval så att studenterna själva kunde bestämma om de skulle läsa eller inte.
Karl-Ove Knausgård.Bild: Daniel Nilsson
Den här reaktionen fick mig att fundera en hel del över hur olika våra sätt att se på litteraturen kan vara. Jag kände igen argumenten från mina amerikanska kollegors klassrum, där många studenter kräver att litteraturlistorna ska förses med trigger warnings – förvarningar om obehagligt eller stötande innehåll. Det är en diskussion som både känns ny och gammal, ett nytt ideologiskt sätt att betrakta den litterära texten på som har tydliga rötter i en ideologikritisk litteratursyn från 70-talet, där en text med politiskt tvivelaktigt ämnesval – eller avsaknad av politiskt ställningstagande – kunde betraktas som misslyckad och stötande.
Jag blev förvånad över studenternas invändningar, som både gjorde mig lite glad – de är engagerade! – och lite obekväm – förstår de inte att skönlitteratur är fiktion och förhåller sig till verkligheten på komplicerade vis? En bok som skildrar rasism kanske inte är rasistisk? Eller så är den det och blir till ett utmärkt underlag för en diskussion om hur rasismen i vårt samhälle ser ut.
Mina funderingar har kommit tillbaka under de senaste dagarna. För det bråk som blossat upp mellan ett antal litteraturkritiker, litteraturvetare och författare handlar ju – under allt annat – om de allra viktigaste frågorna: vad skönlitteraturen och konsten har för roll att spela i vårt samhälle. Så synd bara att diskussionen så snabbt kommit att handla om person snarare än om sak. För saken är ju så viktig.
Det hela började med att Ebba Witt-Brattström retade upp sig på en tv-krönika i DN av Johan Croneman och skrev en artikel om pedofili och homosocialitet hos Stig Larsson och Karl Ove Knausgård, där gränsen mellan författaren och dennes fiktiva skapelser inte framgick helt tydligt. Och så var det igång. Personerna i bråket har efterhand blivit allt fler och allt mer namnkunniga. Och jag har läst med händerna hälften för ögonen, för att stå ut med det ohejdade bruket av härskartekniker och andra klassiska grepp i personpåhoppen.
Men läst har jag gjort. För här har de stora frågorna äntligen hamnat i centrum, om än inhöljda i positioneringar och låga antydningar om strategisk karriärplanering och ett samhälle fast i en enögd konstsyn. Vad är litteraturens raison d’être framför alla andra? Ska den vara en spegel som visar hur det är eller ska den visa oss en ideal värld, som inspiration? Är det okej att böcker handlar om ämnen som får oss att må dåligt eller är motbjudande? Kan böcker där personer begår oetiska och omoraliska handlingar vara bra romaner? Hur ska vi till exempel förhålla oss till en roman där en vuxen lärarvikarie har ett sexuellt förhållande med en trettonårig elev? Ska den placeras i giftskåpet, eller?
Alla dessa är viktiga frågor som jag kommer att lyfta rakt in i mina litteraturseminarier. Glädjande nog engagerar de alla, från mina förstaårsstudenter till professorer med flera decenniers erfarenhet (för att parafrasera Ebba Witt-Brattströms självkarakterisering i ett av hennes inlägg).
Litteraturvetenskapens uppgift var länge att döma litteraturen – var den bra eller dålig, uppbygglig och hög eller vulgär och låg? Givet var att stor litteratur skrevs av stora män. Om man studerade den stora litteraturen fick man alltså se in i geniernas innersta och kanske lära sig något viktigt. Idag är detta sätt att betrakta litteratur historia, och lärs ut som just det. Genikult är romantik, helt enkelt. Numera intresserar sig många av oss snarare för hur konsten på olika sätt förhåller sig till verkligheten. Den ideologi och de strukturer som finns i skönlitterär text kanske säger något viktigt om hur vi människor förhåller oss till varandra utanför världen. Kanske vill den ändra på något, kanske lyfter den bara fram något och låter oss betrakta det och därigenom också oss själva.
Att mäta kvaliteten på ett författarskap efter de ämnen som författaren väljer att behandla trodde jag därför hörde en svunnen tid till. Men diskussionen som förts i uppskruvad ton de senaste dagarna har visat mig att jag nog får tänka igen. Ämnesval kan uppenbarligen vara bra eller dåliga och författares moral kan avslöjas genom noggrann läsning av deras böcker. Frågan gäller konstens plats i det gemensamma samtalet. Måste den alltid ta ställning och måste dess ställningstagande isåfall vara försvarbart? Finns det ämnen som bör undvikas?
Jag svarar nej på båda frågorna. För mig är litteraturens viktigaste uppgift att vara en trigger. Att uppröra, beröra, få mig att se mig omkring i världen och verkligen, verkligen se den. Det gör den ofta genom att skildra det allra lägsta hos människan. Utan någon som helst warning.
Gå till toppen