Kultur & Nöjen

Varning för varningar om varningar

Varifrån kommer egentligen kraven på ”trigger warnings” i litteraturen?
Andreas Ekström har knackat dörr för att söka svaret.

Bild: Håkan Röjder
För en vecka sedan skrev litteraturvetaren Karin Nykvist en uppmärksammad text på denna plats.
Läs mer:Varning för litteraturen!
Krav på ”trigger warnings” har kommit till Sverige.
Alltså: det finns studenter på våra universitet som önskar få veta saker om kurslitteraturen i förväg – för att vara säkra på att inte exponeras för något som kan få dem att må dåligt.
Det är så rasande lätt att raljera bort detta. Titta här bara:
Min generation – jag är född 1975 – har ibland kallats ”Alvedongenerationen”. Barn som inte orkade ha lite feber utan att genast medicineras, barn som skämdes bort, barn som fick växa upp utan friktion…
Vad är då studenterna på universitetet i dag, födda tjugo år senare? Den intellektuella Alvedongenerationen? Som inte orkar med att litteraturen gör det den mest av allt ska göra, nämligen skapa tankar och känslor och reflektioner och förmedla något om vad det vill säga att vara människa?
Jag går ett varv på Språk- och litteraturcentrum i Lund och pratar med lärare och studenter. Ett par personer vill kontextualisera:
Det gnälls otroligt mycket på dagens studenter. Det går inte att läsa tidningen utan att någon tung akademiker, den ena knarrigare än den andra, läser lusen av den obildade ungdomen som inte kan skriva, räkna, läsa eller ens tänka bra.
Kanske kan man förstå det akademiska etablissemangets drypande ironier mot ”trigger warning”-trenden som en del av ett institutionaliserat gnäll, som bara tar sig en ny språkdräkt och en ny projektion för varje generation.
Kanske bör man också ifrågasätta hur mycket trend detta är. Karin Nykvist berättar när jag knackar på dörren till hennes tjänsterum att hon har varit med om detta några enstaka gånger. Några dörrar bort säger kollegan Cristine Sarrimo ungefär detsamma.
För resonemangets skull tänker vi oss ändå att det kan bli som i USA. Där är kraven på ”trigger warnings” vanliga.
Så vad handlar detta om? Ska alla böcker i bokhandeln få varningstext? Ska politiskt misshaglig litteratur rensas bort?
Nej. Ta ett djupt andetag och räkna till tio. Smarta studenter från välrenommerade universitet formulerar just nu hur det är tänkt med detta: Den som har varit med om en kraftfullt traumatisk upplevelse ska inte under sina studier behöva kastas in i sådana känslor igen, åtminstone inte utan att ha en chans att förbereda sig.
Det är inte detsamma som censur. Inga böcker ska tas bort från litteraturlistorna. De ska bara presenteras på ett särskilt vis.
En student som har misshandlats som barn vill, till exempel, ogärna läsa en bok där barn misshandlas utan att vara mentalt förberedd.
Detta önskemål, när det framförs på ett genomtänkt sätt, handlar alltså inte om rätten att slippa bli ”kränkt”, att slippa möta irriterande personer eller åsikter i romanens form. Det handlar om att se till så att utbildningsmiljön blir ett litet snäpp tryggare för personer som någon gång har genomgått något svårt. De ska inte nödvändigtvis slippa att läsa jobbigheter – men de ska få en chans att förbereda sig för det jobbiga.
Detta alltså när idén om en ”trigger warning” diskuteras på ett väl-avvägt sätt.
På cd-skivor kan man fortfarande ibland se en liten svartvit etikett, med en standardformulering på engelska: ”Parental advisory – explicit lyrics”. Etiketten är möjligen det mest kända bidraget till världsutvecklingen som tidigare vicepresident Al Gores dåvarande hustru Tipper Gore har lämnat. Hon grundade 1985 den föräldra-lobbyorganisation som drev fram etiketten för att rädda ungar från tveksam hårdrock och sexig soul. Men när man ser en sådan etikett på en skiva eller ett spel – detta säger en 21-årig student som jag möter i fiket på SOL – så är det ju snarare en sorts kvalitetsmärkning.
Farligt säljer.
Och skillnaden mellan ”parental advisory” och ”trigger warnings”? Ja, den är slående: nu är det inte föräldrarna som vill skydda de unga. Det är de unga som vill skydda sig själva.
Men när det går för långt då? När någon vill ta bort Aristoteles från litteraturlistan för att han inte var uttalad feminist?
Då får vi söka förklaringen någon annanstans. Kanske i det algoritmiserade kulturintaget.
För några år sedan skrev den amerikanske journalisten Eli Pariser en enormt uppmärksammad bok som heter ”The Filter Bubble”. Den beskriver övertygande vad som händer med en person som bara litar på länkar via sociala medier för sitt nyhetsintag. Systemen är självbekräftande. Du klickar på något du gillar – och Facebook ser till att du får se mer av samma. Du umgås med personer som tycker som du – Facebook ser till att du huvudsakligen får se deras statusuppdateringar i flödet.
Nischning av kulturkonsumtion är inte nytt. Skillnaden är att användarens kontroll har gått förlorad. Den som valde att läsa Svensk Tidskrift den ena dagen och Proletären den andra dagen var på ett tydligare sätt införstådd med konsekvenserna av sina läsbeslut. En del amerikaner var uppriktigt chockade när Mitt Romney inte besegrade Barack Obama i presidentvalet 2012. De hade ju bara kollat på Fox News. De hade ju bara låtit Facebook välja vad de skulle läsa.
Detta föder – det är inte Eli Pariser som påstår det, det är jag – en ny sorts krävande kulturkonsument. En som inte tänker befatta sig med det som inte stämmer överens med de förutfattade meningarna. En som inte tänker läsa ut en roman eftersom den förargar.
En som i informationsålderns gyllene epok förstår mindre om information än generationen före, inte mer.
Att kurslitteratur ska vara politiskt användbar är inte en särskilt vanlig uppfattning inom de mer estetiskt orienterade akademiska ämnena. Men rör man sig mot ämnen som sociologi, statskunskap, genusvetenskap och kanske även religion blir den hållningen vanligare. Sådana akademiska miljöer har ju en annan vana av att härbärgera och uppmuntra aktivism.
Kan det pågå en korsbefruktning? Under 1900-talet har läsidealet inom litteraturvetenskapen varit antiemotionellt. ”The disinterested reader”, som läser med kyla och analys, och helt avstår från att låta texten beröra, har betraktats som den bästa läsaren. Detta är på väg att omvärderas. På lärarutbildningen i Malmö gäller en annan diskurs: lärarna ska gärna uppmuntra barn att läsa böcker som i någon mening handlar om dem själva. Identifikation har börjat bli idealet i stället.
Om igen kan man jämföra studentgenerationer. Den som blev politiskt medveten under nittiotalet levde i ett nihilistiskt och ironiskt vakuum efter åttiotalets populärkulturella välgörenhetsöverdos. Den som blev politiskt medveten under nollnolltalet har haft en rakt motsatt upplevelse. Sedan den 11 september 2001 har huvuddragen i världens konflikter gjorts tydligare än någonsin. Kulturen har varit politisk som aldrig förr.
Eller… kanske som på sjuttiotalet? Var inte alla de där vänsterskäggen otroligt dogmatiska i sin kultursyn? Cristine Sarrimo har forskat på den perioden och kan avfärda det: fullt så förenklat kan man faktiskt inte beskriva ett helt decennium. Sådant förekom, men var inte dominerande. Krav på en politiserad estetik är inte nödvändigtvis ett spöke från förr: det kan lika gärna kallas synnerligen samtida.
När Karin Nykvist började studera litteraturvetenskap tänkte hon på litteraturlistorna med vördnad som om de var sammansatta av Gud.
”Nu vill jag påpeka att ifrågasättande av litteraturlistor är en kompetens. Och det är dagens studenter bättre på än gårdagens”, säger hon.
Så här har vi möjliga förklaringsingredienser: politik, akademisk korsbefruktning, digital revolution inklusive filterbubbla, samt en önskan om att göra utbildningen till en lite, lite tryggare plats.
Somt är kanske överdrivet. Men låt mig förse slutsatsen i denna text med en ”trigger warning” för de allra mest konservativa:
Det kan vara så att en diskussion om ”trigger warnings” är rimlig att föra. Det kan vara så att en notering på en litteraturlista som ger en antydan om en boks innehåll inte är ett grundskott mot allt som är rent och sant i akademin.
Gå till toppen