Sverige18 juni 2015 07:00

Så mycket kostar det att hålla flyktingar utanför EU

För första gången finns beräkningar på hur många miljarder Europas länder lägger på att hålla borta och skicka hem människor som försöker ta sig hit.

Vårens upprepade drunkningstragedier i Medelhavet har åter satt fingret på Europas migrationspolitik. Men kampen mot den irreguljära migrationen kommer inte bara till ett pris i människoöden. För första gången finns beräkningar på hur många miljarder Europas länder lägger på att hålla borta och skicka hem människor som försöker ta sig hit.
Libyska flyktingar anländer till den italienska ön Lampedusa.Bild: Karl Melander
Ett nätverk av europeiska journalister och statistiker har kartlagt de kostnader (se grafik nedan) som direkt går att koppla till försöken att hindra människor utan tillräckliga skäl att ta sig in – och stanna – i Europa. Sedan 2000 handlar det om cirka 13 miljarder euro.
Stängsel, drönare, terrängfordon och nattkikare belastar de europeiska ländernas skattebetalare. Bara taggtrådsstängslen runt Ceuta och Melilla i Marocko kostar nära tio miljoner euro per år att upprätthålla.
– Det är en väldigt repressiv politik inriktad på återsändande och kontrollsystem, säger Monica Svantesson, forskare och verksam vid den fristående kommittén Delmi (Delegationen för migrationsstudier).
Kilometer efter kilometer av taggtråd skiljer Marocko från den spanska enklaven Melilla.Bild: Hussein El-Alawi
I Monica Svantessons doktorsavhandling från ifjol framgår hur EU-kommissionens syn på irreguljär migration förändrats radikalt. På 1970-talet var det främst en fråga om arbetsmarknad. Idag ses migrationen mer i termer av lönedumpning och hot mot säkerhet och välfärd. Större skillnad görs mellan lagliga och irreguljära migranter. Inte sällan tycks byråkratin själv vara pådrivande.
– Det är tydligt att migrationsfrågan dels blivit viktigare, dels mer betraktad som ett hot. Intressant nog inte så mycket i tal och tanke, men i handling.
Ekonomiskt tyngda Spanien och Grekland har lagt drygt 70 miljoner euro på fordon och högteknologisk gränsövervakning. Italien har sponsrat Libyen med 17 miljoner euro i form av båtar, utbildning och utrustning.
Naturligtvis var det farligt, men vi hade bra väder och lugn sjö. Man måste ha tur för att klara sig över Medelhavet.
Pengar slussas även till gemensamma projekt mellan länderna som deltar i Schengenavtalet och Dublinförordningen. Svenska polisen, Migrationsverket och Kustbevakningen beviljades till exempel åren 2007–2013 drygt 91 miljoner kronor från Gränsfonden till bland annat teknisk utrustning och datasystem.
I sammanhanget är det växelpengar.
Bland högprofilprojekten märks istället gränskontrollbyrån Frontex (vars drift närmar sig en miljard euro) och systemet för gränsövervakning i realtid, Eurosur, som färdigställs för cirka 200 miljoner euro.
Mindre känt är sådant som satellitlösningar för att identifiera flyktingbåtar (Mariss, Limes, Dolphin) och projekten för att förfina och komplettera hundsök (Doggies, Sniffer, Sniffles, Snoopy). Gemensamt för de här säkerhetsprojekten är att de finansieras genom EU:s ramprogram för forskning och utveckling som på 2000-talet fått en särskild säkerhetsbudget.
***
Berhane Abrena och Eden Berihu spenderade mer än 8 000 dollar på den långa flykten från Eritrea till Sverige. Väl i Sverige föddes parets son. Nu ser de fram mot att lära sig svenska och att utbilda sig till ett yrke.Bild: Emmalisa Pauly
Eden Berihu och Berhane Abrena är två av alla dem som trots allt tagit sig förbi de dyra skyddsmurarna. De spenderade en hel förmögenhet på att komma till Sverige via Libyen. De tog sig till fots från Eritrea till Sudan, men för färden från Khartoum till Benghazi betalade de 4 000 dollar. Och lika mycket för att forslas i båt från Tripoli till Sicilien.
– Vi var 500 passagerare i en sliten fiskebåt. Den var inte mer än tjugo meter lång, förklarar Berhane Abrena.
– Naturligtvis var det farligt, men vi hade bra väder och lugn sjö. Man måste ha tur för att klara sig över Medelhavet.
Här på flyktingboendet vid Yddingen i södra Skåne roar de sig gärna med att ge sig ut på sjön i en fem meter lång eka. Här blir båtfärderna mer rofyllda.
Den långa flykten innehöll även en annan form av dramatik: Eden Berihu var gravid och födde bara någon månad efter ankomsten till Sverige.
Nu är de tre i familjen, och Eden Berihu och Berhane Abrena är tacksamma för att de fått en ny framtid.
– I Eritrea tilläts vi inte studera. Allt kontrolleras av militären, säger Berhane Abrena.
Själv undgick han militärtjänst innan han flydde, men det är vanligt att den som blir värnpliktig i 18-årsåldern måste tillbringa mer än tio år som underbetald soldat.
Berhane Abrena har nio års skolgång bakom sig. Nu vill han lära sig svenska och utbilda sig till mekaniker.
Eden Berihu har tolv års utbildning i bagaget och vill efter de inledande svenskstudierna bli sjuksköterska.
– Jag vill arbeta med att hjälpa andra. Det är jag bra på, säger hon.
Läs mer:Vad kostar en biljett till Europa?
Åren 2002–2013 finansierades 39 säkerhetsprojekt avsedda att stoppa gränsintrång med ca 225 miljoner euro i forskningsmedel. Forskaren Ruben Andersson, verksam vid London School of Economics och profilerad på industrin som skapats kring migranter, beskriver försvarsindustrin som pådrivande för att skapa den här marknaden.
Han lyfter fram rapporten ”Research for a secure Europe” från 2004, signerad en arbetsgrupp till EU-kommissionen bestående av politiker och ledare inom den europeiska försvarsindustrin. I gruppen fanns representanter från dåvarande Ericsson Microwave Systems som idag utgör ett affärsområde i svenska försvarskoncernen Saab.
– Sedan dess har gränsfrågor blivit allt viktigare, till exempel har Eurosur-systemet utvecklats i starkt samarbete med industrin. Säkerhetsprojekten är på så vis en byggsten i ett större försök av politiker och näringsliv att förbättra konkurrenskraften för den europeiska säkerhetsindustrin, säger Ruben Andersson.
Han drar paralleller till den enorma ”Homeland security”-industri som byggts upp i USA i kölvattnet av 11-septemberdåden och den skärpta lagstiftningen om övervakning.
– Logiken bakom båda är i mångt och mycket densamma. I båda fallen har gränsindustrin blivit till en ond cirkel som förstärks av sitt eget misslyckande, säger Ruben Andersson, och tar exemplet med stängslen runt de spanska enklaverna i Nordafrika och radarsystemen längs kusterna som lett till att migrantrutterna förflyttats till farligare vägar.
– Så skapas en marknad för ytterligare nya kontrollsystem och mer pengar till patruller. Det är samma dynamik i USA:s avancerade gränsmaskineri mot Mexiko av drönare, stängsel och sensorer.
Den här omfördelningseffekten som Ruben Andersson beskriver är välkänd för alla som intresserat sig för migrationsfrågan. Täpper du till ventilen på ett ställe börjar det pysa någon annanstans. När Spanien ”lyckas” dör färre västafrikaner i vattnen utanför Kanarieöarna men desto fler längs landvägen i Saharas öken eller senare i vågorna utanför Malta eller Lampedusa.
Samma effekt redovisade gränsbyrån Frontex i en rapport i januari i år för migrantresorna från Turkiet till Grekland. Fler poliser på land och utökad övervakning hade ifjol lett till en 330-procentig ökning av de mer riskabla resorna till sjöss istället. Minst 35 000 människor tog den vägen.
***
Både Thaer Hossein och Ibrahim Alnayf kom på egen hand till Sverige som asylsökande från Syrien. Båda har lämnat kvar hustru och barn i krigsområdet. Mobiltelefonerna är livlinan till familjerna.Bild: Emmalisa Pauly
Ibrahim Alnayf och Thaer Hossein har mycket gemensamt. De tog fiskebåt över Medelhavet. De kom till Sverige i höstas och båda har sedan dess bott på asylboendet Yddinge Strand. Dessutom har de båda sina familjer i mobiltelefonen.
Det är i mobilen som bilderna samlats på hustrun och barnen. Och det är på mobilen som de sällsynta samtalen med de anhöriga äger rum.
– Senast för två månader sedan, säger Ibrahim Alnayf medan ögonen tåras.
Han visar en filmsnutt som hans fru tagit av en av tvillingpojkarna hemma i Aleppo. Pojken är 1,5 år och leker med en kattunge bland några husruiner när han brutalt slänger den lilla kattungen i marken.
– Det ser hemskt ut, men så går det till i Syrien, säger Ibrahim Alnayf med sorg i rösten.
Ibrahim Alnayf jobbade på ett oljebolag när kriget började. Han flydde till Libyen för att hitta jobb. Men våldet tvingade bort honom än en gång. Tillsammans med 200 andra placerades han i en trång fiskebåt över Medelhavet.
– Under tio-elva timmar satt jag ihopkrupen. När vi kom i land tog det flera dagar innan jag kunde sträcka på mig igen.
Också Thaer Hosseins ögon tåras när han visar bilderna på hustrun och de tre barnen, 3, 8 och 10 år gamla.
– Det är krig, krig, krig. Husen är borta. Skolorna förstörda. Allt är slut, säger han.
Kriget tvingade honom att lämna jobbet på en stormarknad utanför Damaskus. Hela familjen flydde till Libanon.
Själv tog han sig under sju dagar till havs till Italien, inlåst i lastutrymmet på ett fiskefartyg, men familjen blev kvar i Libanon. Det vet han trots att samtalen från hustrun kommer allt mer sällan.
– De har det svårt. Det finns inga pengar till skolgång. I Libanon finns inga riktiga bostäder för folk från Syrien. Jag är rädd att mina barn tvingas leva på gatan, säger han.
***
Fabrice Leggeri är chef över Frontex.Bild: Czarek Sokolowski
Frontexchefen Fabrice Leggeri medgav i en intervju i franska Les Echos tidigare i juni att man sett effekter av EU:s militära insats nära Libyen. Han kallade flyktingströmmarna ”extremt flexibla” med trendbrottet att fler människor under 2015 tagit vägen över grekiska öarna istället för den centrala rutten Libyen-Italien.
– Om det finns en militär operation i närheten av Libyen, kan detta ändra vandringsvägar och göra övergången till vägen österut, sa han.
I kartläggningen av hur mycket migrationspolitiken kostar att upprätthålla i praktiken är det tydligt att den fungerar som de flesta personalintensiva verksamheter: det är människorna som kostar pengar.
Frontex bevakar gränserna från luften.Bild: Thanassis Stavrakis
Hundförare patrullerar gränsen mellan Grekland och Turkiet.Bild: Nikolas Giakoumidis
Minst 3,3 miljoner människor har avvisats från de europeiska länderna de senaste 15 åren, enligt Eurostats uppgifter. Rutinerna varierar men innefattar kostnader för bland annat resor, återvändandebidrag, fängelseförvar och tvångsdeportationer.
Speciella deporteringsflyg i regi av Frontex lyfter ibland flera gånger i veckan från olika platser i Europa. Den svenska Kriminalvården, som ansvarar för tvångsavvisningar, har använt sig av de här transporterna 94 gånger sedan 2011. Prislapp: 63,4 miljoner där övriga länders skattebetalare – genom Frontex – står för knappt hälften.
En försiktigt hållen beräkning ger vid handen att de 28 EU-länderna plus Norge, Island och Schweiz betalat 11,3 miljarder euro för att upprätthålla den gemensamma politiken sedan 2000. Då är ändå inte de så kallade Dublin-avvisningarna till första asyllandet inräknade.
Räknar man sedan in murbyggen, säkerhetsforskningsprojekt, specifika flyktingläger i tredje land och andra liknande åtgärder närmar sig summan 13 miljarder euro.

Så har vi räknat – metodbeskrivning

Vad betalar migranterna?
Beräkningarna av vad resorna kostar har baserats på medianvärdet längs en viss rutt och antalet registrerade irreguljära migranter som tagit sig över land- och havsgränsen. Källa för sådan migrationsdata är Frontex samt Clandestino-projektet (före 2008) som finansierades av EU-forskningsmedel.
Källor för ruttpriserna är bland annat nyhetsartiklar, domar och smugglares egna uppgifter.
Vad betalar vi?
Beräkningen av vad Europas invånare betalar för att hindra flyktingar och migranter från att ta sig in och stanna kvar innehåller tre delar.
1) Avvisningar av människor som nekats asyl. Beräknad utifrån genomsnittskostnad för en EU-deportation och Eurostats data över antal avvisningar. Ingår gör även kostnader för tvångsavvisningar i Frontex regi.
2) 39 säkerhetsprojekt i EU:s ramprogram för forskning. Enbart belopp som utbetalts från EU-kommissionen är medräknade eftersom bolagens medfinansiering är svårmätt.
3) Övrigt. Fingeravtrycksregister, motorbåtar, satelliter, stängsel etc finansieras av både EU och medlemsländerna. Här saknas ofta EU:s del eftersom den ofta inte gick att hitta via utbetalningssystemet. Även medel från Återvändandefonden saknas av samma anledning.
För en fullständig metodbeskrivning och källor: www.migrantsfiles.com
Följ #migrantfiles för att ta del av mer material relaterat till projektet.

26 länder i Schengen

26 länder ingår i det så kallade Schengensamarbetet. Sverige deltar sedan 2001.

Sex EU-länder är inte med: Bulgarien, Cypern, Irland, Kroatien, Rumänien och Storbritannien.

Inom området har respektive lands polismyndighet ansvar för att utföra inre gränskontroller (kontrollera identitet och visering), i övrigt kan personer röra sig fritt över gränserna.
Istället har kontrollen av områdets yttre gränser förstärkts.

För att få visum till Schengenland krävs bland annat giltiga resehandlingar, fotografi och bevis på inkvartering. Vid prövningen ska personen inte utgöra risk för "illegal invandring" eller ha någon anmärkning i Schengens datasystem (SIS).

Dublinförordningen

EU-lag som är bärande i den gemensamma asylpolitiken. Reglerar att en asylsökande ska prövas i det första medelmsland som hen kommer till. Undantag för den som har nära anhöriga i ett annat land eller har visum till annat land.Förordningen har reviderats två gånger. Nuvarande Dublin III gäller från 1 januari 2014. I ”Dublinländerna” ingår EU:s 28 länder samt Norge, Island, Schweiz och Liechtenstein.

De här medierna sampublicerar Migrant files

El Confidencial (ES), L'Espresso (IT), Radiobubble (GR), Avgi (GR), SRF (CH), Libération (FR), Der Standard (AT), Sydsvenskan (SE), Vice News (UK & US), Süddeutsche (DE), Hufvudstadsbladet (FI), Information (DK), Dnevnik (BG), Český rozhlas (CZ).

Migrants Files är samlingsnamnet på kartläggningarna om migrationspolitikens effekter. Bakom står ett nätverk av europeiska journalister, statistiker och utvecklare. Projektet finansieras av journalismfund.eu och leds av datajournalisten Nicolas Kayser-Bril, vid Journalism++ i Berlin.
Gruppen låg bakom förra årets sammanställning över hur många migranter som dött på vägen till Europa på 2000-talet. Det är den mest omfattande kartläggningen som gjorts och belönades som bästa enskilda story vid Data journalism awards 2014.

Gå till toppen