Kultur & Nöjen

Karin Johannisson sätter punkt

Författaren och professorn Karin Johannisson är död.
Hon avled i sviterna av cancer, 72 år gammal.
Den här texten publicerades 27 juni 2015.

Bild: Linus Meyer
Medicinhistorikern Karin Johannisson har just lämnat manuset till sin sista bok.Aldrig mer vill hon göra något som så totalt uppslukar henne.
”Det sägs att vi gråter mer än förr”, inledde Karin Johannisson sitt Sommarprogram i radion 2010.
Det handlade om tårarnas historia. Vem som fått gråta vilken sorts tårar. När och var.
Karin Johannisson fyller 71 år i höst. Hon är professor i idé- och lärdomshistoria i Uppsala, och är en av landets mest hyllade och lästa akademiker. Någon gråtmild typ är hon däremot inte. Tårar är något hon snarare framkallar, säger hon, inte minst hos sina doktorander.
– Det finns något i själva handledningssituationen som triggar fram dem, säger Karin Johannisson.
Känslor har alltid intresserat henne. Den kommande boken heter ”Den sårade divan”, och kan redan i själva upplägget kallas kontroversiell. Hon har granskat sjukjournaler, tre personers sjukjournaler, och dessa tre personer är inte vilka som helst.
– Agnes von Krusenstjerna.
– Sigrid Hjertén.
– Nelly Sachs.
Tre kvinnor med stora namn och självklara platser i 1900-talets svenska kulturhistoria. Tre kvinnor med psykiatriska diagnoser, som i perioder vistades på mentalsjukhuset Beckomberga.
Risken finns ju att jag i någon mening kränker mina huvudpersoner. Berättar för mycket om deras sexualitet, säger Karin Johannisson
Karin Johannisson skriver om dem som patienter – men också utifrån ett kraftfullt faktum: De tre lyckades behålla sin professionella identitet livet igenom. Trots kön. Trots psykisk ohälsa.
Men vad får man egentligen berätta om någon som är död? När blir en människa slutligen allmän egendom?
– Det har jag fått fundera mycket på. Risken finns ju att jag i någon mening kränker mina huvudpersoner. Berättar för mycket om deras sexualitet. Mitt sätt att undvika det är att hela tiden sätta deras livshistorier i en kontext, att inte försöka gestalta eller dramatisera utan hålla mig till fakta, säger Karin Johannisson.
Frågan river och sliter i henne trots att manuset är lämnat nu.
Gränsen. Var går den?
Formalia ger visst stöd: sjukjournaler blir offentliga sjuttio år efter en människas död. Därmed inga problem med Agnes von Krusenstjerna. Men Nelly Sachs levde till 1970. Där har arkivet som sitter på handlingarna gjort ett undantag eftersom Nelly Sachs saknar anhöriga. Sigrid Hjerténs handlingar blir till stora delar tillgängliga om några år, men Karin Johannisson har fått ta del av mycket ändå eftersom hon, som hon konstaterar utan att låta det minsta skrytsam, ”kanske uppbär ett visst förtroende”.
Karin Johannisson skriver om Sigrid Hjertén, Nelly Sachs och Agnes von Krusenstjerna i sin kommande bok.Bild: Foto: TT
***
Det är en för säsongen förolämpande kall dag i Uppsala. En liten bit bakom och bortom det vackra biblioteket i byggnaden Carolina Rediviva ligger institutionen för idé- och lärdomshistoria. Det är här Karin Johannisson tar emot, i ett tjänsterum som ser ut som sådana tjänsterum alltid ser ut. Det är inte den yttre miljön som avgör om det ska bli så som poeten och kritikern Aase Berg skrev i Expressen när hon recenserade en av Karin Johannissons böcker: ”Vetenskap när den är som bäst. Nyskapande nyanseringskonst”.
Karin Johannisson begrundar de orden.
– Det är viktigt för mig med de rätta nyanserna. Jag jobbar mycket med mina texter. Tänkandet finns i språket. När en tankestruktur stiger fram i själva formuleringen, när ett mönster ligger klart genom orden… det kan vara en så genomgripande känsla. Direkt kroppslig i mitt fall. Jag kan få hjärtklappning. Jag måste resa mig upp och gå några varv i rummet. Tankens komplexitet faller på plats med formuleringen.
Det är viktigt för mig med de rätta nyanserna. Jag jobbar mycket med mina texter. Tänkandet finns i språket, säger Karin Johannisson.
Karin Johannisson är inte helt säker på hur hennes arbetsprocess egentligen blir till. Det säger hon åtminstone till en början:
– Jag väljer ju inte alltid mina projekt. Inte medvetet i alla fall. Långt inne i mig har jag en hel svärm av alternativ. Det kan verka slumpmässigt vilket det blir, men det är klart att det inte riktigt är sant. Pasteur lär ha sagt att slumpen bara drabbar det förberedda medvetandet. Så är det väl i mitt fall. Jag plockar det som ligger närmast.
Och sedan flödar det på?
– Ja, faktiskt. Jag drabbas aldrig av skrivkramp. Jag har aldrig suttit och stirrat på ett tomt papper eller skärm, för jag vet att innehållet blir tydligt bara jag börjar skriva. Den första formuleringen är viktig. Det blir den jag håller fast vid, säger Karin Johannisson, och talar om det som en sorts intuition.
Kanske är det numera samma sak som erfarenhet.
– Ja. Erfarenhet. Man kan använda sin erfarenhet till mycket. Jag tycker att det låter odistinkt när jag beskriver det, som om jag inte var medveten om mina analytiska redskap. Men å andra sidan har jag alltid ansett att de ska vara rätt osynliga, och inte stå i vägen för texten.
”Gråten är underskattad som kommunikativt redskap. Gråten har nästan alltid könskodats som kvinnlig, med snor och väta och hulkande. Man bör misstänkliggöra varför män gråter mindre än kvinnor”, säger Karin Johannisson.Bild: Linus Meyer
Du har sagt att det är viktigt för dig att nå en publik utanför den akademiska världen. Varför?
– För att mötet med läsaren är så stimulerande och roligt, tror jag. Jag har lyckats nå en publik som är intresserad av mina teman. Det blir inte en lika rak och direkt relation som för en skönlitterär författare, men ändå.
Hur ser läsarreaktionerna ut?
– Personer som kommer fram och säger ”åh, jag älskar dina böcker”… det tycker jag är ointressant. Jag vill hellre ha en specifik fråga eller ett ifrågasättande. Det klart jag kan glädjas åt mer allmänt beröm, men det är ju till intet förpliktigande att fälla sådana repliker.
Har du övervägt att skriva skönlitterärt?
– Jag tror inte att det skulle bli bra. Jag måste ha fast historia att hålla mig till. Nej! Jag är inte ett dugg förförd av den tanken.
Många akademiker skriver självbiografiskt, Ronny Ambjörnsson och Sven-Eric Liedman är några av många som har gjort det och blivit hyllade för det. Karin Johannisson är inte lockad av det heller.
– Jag är nämligen övertygad om att jag består av många berättelser. Att det skulle kunna falla ut på väldigt olika sätt.
Och då blir ett urval inte riktigt… sant?
– Precis. Då blir det inte sant. Är jag mammas dotter blir det en dramatisk historia, är jag pappas dotter blir det mer kontrollerat. Och lägg till det alla fantasier om vem jag skulle vilja vara. ”Skriv den på det sättet då!”, har man sagt till mig. Men då dödar man temat. Jag vill inte. Det är ett sätt för mig att reservera rätten att vara en komplex människa.
Jag kommer inte att skriva någon mer bok. Då frågar alla: varför? Mitt svar är att skrivandet blir så tvångsmässigt, säger Karin Johannisson.
Vem är din bästa vän?
– Det är väl min man. Ja, det är det. Men jag har kvinnliga vänner också. Inte särskilt många, för jag tappar lätt intresset och det inte är lätt att odla relationer. Sedan har jag några riktigt gamla vänner, men ändå inte så nära att jag talar fullständigt fritt med dem. Det gör jag egentligen bara med min man. Jag har gjort det i alla manliga relationer jag har haft.
Varför?
– Det där rör vid en känslig sak hos mig: Jag är kanske mer intresserad av män. Och det tror jag är väldigt typiskt i min generation. Jag är inte bra på ”small talk”. Med män i min generation har jag kunnat diskutera på ett annat sätt. I dag är inte den uppdelningen lika tydlig. Men nu låter jag väl pretentiös!
Det får du väl vara i så fall. Du är professor och sjuttio bast.
– Ja. Jo. Och jag vill gärna säga att jag har haft ett kvinnoperspektiv i de flesta av mina böcker. Min gärning är feministisk. Men vi har varit förvånansvärt låsta i könsroller förvånansvärt länge. Jag kommer inte heller loss från det. När jag träffar kvinnor tror jag ibland att jag måste prata kvinnoprat. Det är ju fullständigt fel! En av mina kvinnliga vänner som jag har väldigt stor respekt för snackar jag aldrig ”small talk” med. Också när vi talar relationer, eller om våra barn, så är det alltid något viktigt som sägs. Något som kan generaliseras och mer berör det personliga än det privata. Det enda som roar mig är den typen av samtal. Inte att de måste vara på en viss nivå, men de måste ha en närhet, en meningsfullhet.
Det gav avtryck under sextiotalets politiska tid också:
– Jag tillhör en generation där det var viktigt att bryta med sitt borgerliga ursprung. Jag gick i demonstrationståg och ropade de där slagorden. Men jag kände mig aldrig tillfreds. Jag var inte autentisk, jag var bara så dragen till miljöerna, till samtalen. Det var de politiska samtalen som attraherade mig.
Har du någon gång tackat nej till att sitta i Svenska Akademien?
– Nej. Men det har jag aldrig sörjt det minsta, det är jag fullständigt uppriktig med.
Bild: Linus Meyer
***
Man kan vara ledig om man är 70. Det ingår. Men det är inte Karin Johannisson.
– Därför att det är så lustfyllt att skriva. Jag kommer inte att skriva någon mer bok. Då frågar alla: varför? Mitt svar är att skrivandet blir så tvångsmässigt. Jag blir slav under texten, jag kan sitta hur länge som helst. Och det har ju inte varit särskilt lyckat alla gånger. Jag vill inte vara med om det någon mer gång, att något lägger beslag på mig så.
Karin Johannesson tystnar en stund. Tar sats:
– Men när jag säger att jag inte ska skriva igen, då tror alla att det handlar om ”hälsoproblemet”, som du kallade det.
Ja. Berätta.
– Jag mår ju bra för tillfället. Men jag har opererats två gånger för hjärntumör. För två och ett halvt år sedan satt jag hemma vid lunchbordet och fick en liten talupphängning. Jag kom inte vidare i talet. Det är det enda symtom jag någonsin har haft. Efter första operationen hade jag helt orörd intellektuell kapacitet.
Karin Johannisson berättar målande om det stora bandaget. Hur hon skred fram i Akademiska sjukhusets korridorer och kände sig som Cleopatra. Hur hon återtog kontrollen och kände sig odödlig.
– Efter den andra operationen hade jag vissa talrubbningar den första tiden. Nu har jag återerövrat det mesta.
Är du som medicinhistoriker bättre eller sämre rustad för att bli allvarligt sjuk?
– Det är nog ingen skillnad. Jag förhåller mig rätt osentimentalt. Men jag kan ha ledsna dagar, eftersom jag vet att mitt liv är begränsat.
Avstigmatisering av sjukdomar har varit Karin Johannissons litterära livsgärning. Det är ingen dålig ironi: Plötsligt kräver livet av henne att hon nu iscensätter budskapet om att så här stark, så här välmående, så här skarp kan man vara, även efter två operationer i hjärnan.
***
I en tidningsartikel skrev Karin Johannisson en gång: ”Vi glömmer att det finns många färger i de melankoliska rummen. Det är inte bara svart. Vem vill bara vara glad? Visst vill de flesta av oss också vara melankoliker fulla av nyanser?”
– Jag är melankolisk i min grundhållning. Jag har en djup svaghet för melankolikerna. Och en slags övertygelse om att man måste vara melankoliker för att kunna vara en hyggligt rik och komplex människa. Kirkegaard har sagt ungefär ”de sorglösa får inte chansen att känna sig utvalda”, och han älskade sin egen melankoli.
Varifrån kommer då denna melankoli? Man kan ju alltid titta på föräldrarna. Karin Johannissons mamma Lore kom från Tyskland. Hon hade träffat sin blivande make, nordisten Ture Johannisson, som senare skulle ta plats i Svenska Akademien, och hon kom till Lund i augusti 1939 för en kurs. I Tyskland höll hon på att avsluta sina läkarstudier.
Jag är melankolisk i min grundhållning. Jag har en djup svaghet för melankolikerna, säger Karin Johannisson.
– Pappa övertalade henne att stanna. I september kom kriget – hennes returbiljett var utställd samma datum som krigsutbrottet, den första september – och i oktober gifte de sig. Hon var sina föräldrars enda barn. Hon träffade dem igen först efter kriget. Då hade det gått elva år och hon hade tre barn. Det var hennes stora sorg att hon aldrig fick återvända till läkarstudierna. Min pappa ville ha en hemmafru.
Det kanske man ville i den generationen.
– Visst. Han arbetade ständigt, och krävde att vi andra i familjen skulle vara väldigt förstående. Inte en enda helg eller ett enda sommarlov tillbringade han med oss. Han upphöjde sin verksamhet till något särskilt, ett kall.
Du har tre barnbarn. Hur är du som farmor?
– De är små, mellan fem och ett. Jag vill läsa mer för dem än jag får. Jag skulle nog kunna bli en mer optimal farmor, när de blir lite äldre.
***
En författare som har bestämt sig för att sluta skriva böcker kan se tillbaka, sammanfatta. Eller bara göra som legendaren Philip Roth. Första dagen som pensionär gick han på museum. Andra dagen gick han tillbaka till samma museum. Tredje dagen började han arbeta igen.
Hur det blir för Karin Johannisson och eventuella kommande böcker? Kanske ändå bäst att kalla det en öppen fråga, även om hon har sina dubbla skäl att säga att hon nu är färdigskriven. Men en liten sammanfattning av bibliografin vågar hon sig ändå på:
– Jag anser mig inte vara en populärvetenskaplig författare. Jag har bara försökt vara begriplig. Nietzsche använde begreppet ”existentiell relevans”. Vem skriver om grymhet, kärlek, smärta, sorg? Det är historien om vad det är att vara människa. Det är en genialisk sammanfattning, och det är det jag har ägnat mig åt.
Läs mer:Hon tillät människan att vara komplex
Bild: Bild: Linus Meyer

Älskar sin trädgård

Namn: Karin Johannisson.
Född: 1944 i Lund, uppväxt i Göteborg.
Familj: Gift med matematikprofessorn Allan Gut. Hennes tidigare make är litteraturdocenten Stefan Mählqvist, känd för många barn som programledare för ”Boktipset” i Sveriges Television. Två vuxna barn och tre barnbarn. Dotter till Ture Johannisson, som var professor i nordiska språk och satt i Svenska Akademien.
Bor: I Uppsala.
Yrkesliv: Professor i idé- och lärdomshistoria vid Uppsala universitet, och författare.
På fritiden: ”Jag gillar att resa, och så gillar jag att odla min trädgård. Den är mycket vacker, tycker jag själv. Jag tycker om att äta underbara måltider. Att konsumera kultur.”

3 som format

1. Sten Lindroth, för att han förförde mig till att bli idé- och lärdomshistoriker.2. Eva Österberg, för hennes kombination av värme, produktivitet och professionalism.3. Patti Smith, för att hon är modig, gränsöverskridande och ett rockpoetiskt geni.
Läs alla artiklar om: Karin Johannisson död
Gå till toppen