Kultur

Supergentrifiering tömmer staden

Anders Steinvall

Det nya London - frontlinjer. Carlssons bokförlag.

När sexklubbarna i Soho nu inte längre är vad de en gång var har ett nytt voyeuristiskt turistnöje sett dagens ljus i London: att frossa i den fastighetsfreakshow som är stadens mäklarfönster. Med njutningsfulla rysningar kan man förfasa sig över vad människor uppenbarligen är beredda att betala för bostäder. En studiolägenhet med pentry i Notting Hill för 10 miljoner! Ett lagom stort familjehus i Hampstead för det tiodubbla! Man kan tillbringa många dagar med att leta efter de mest hårresande prisexemplen i Londons finare områden – och i de mindre fina. För de bisarra prisnivåerna sprider sig neråt och utåt, och för den som istället för att mäklarturista faktiskt vill bo i London handlar sporten om det motsatta: att lyckas hitta ett område dit den astronomiska prisökningen på bostäder som London upplevt de senaste två decennierna ännu inte nått.
En mäklarskylt berättar att en fastighet i London blivit såld.Bild: Kristy Wiggleworth
En som intresserat sig för denna ökande spänning mellan Londons kapitalstarka fastighetsinvesterare och dess vanliga, arbetande och älskande människor är Anders Steinvall, frilansjournalist med ett långt förflutet på Dagens Nyheter. I den ambitiösa reportageboken ”Det nya London - frontlinjer” ger han en så heltäckande bild som kanske möjligt är över Londons unika position, potential och – framförallt – problem bland världens storstäder. Sitt avstamp tar han föga förvånande i gentrifieringsbegreppet, ett begrepp som trots allt myntades med London som exempel, men argumenterar övertygande för att det för stora delar av London egentligen inte längre är relevant att tala om gentrifiering, eller ens supergentrifiering, utan att man istället bör tala om en plutokratisering.
Utvecklingen på bostadsmarknaden handlar inte främst om att medel- och höginkomsttagare tränger ut de fattiga och förvandlar staden till en enda stor lattesörplande Montessoriförskola, utan om att de superrika tränger ut alla andra inkomstgrupper och förvandlar staden till en spökstad av ekande lyxbostäder. På Londons centrala adresser står husen tomma, köpta av miljardärer som investeringsobjekt snarare än med avsikt att bo i dem – medan priserna trissas upp i nya kransområden.
Ekonomiskt är London en framgångshistoria, med ständigt nytt kapital som pumpas in på den glödheta bostads- och finansmarknaden, men hur människor ska ha råd att stanna i staden och utföra de arbeten som skapas som en effekt av detta är ett allt mer akut problem. Hur långt är en barista egentligen beredd att pendla för att sälja kaffe åt börsmäklarna i City för skitlön? Och vilka ska jobba på vårdcentralerna och skolorna i det ökande antal Londonstadsdelar där vanliga enfamiljshus går för över tio miljoner kronor?
Anders Steinvall talar med arkitekter, stadsplanerare och politiker för att reda ut hur London kom att bli ett av den snorrika klassens mest lukrativa sparkonton. Som ett spöke i kulisserna svävar Margaret Thatcher med sina olika initiativ för att hälla bränsle i huvudstadens ekonomiska motor och lika omfattande initiativ för att minska det kommunala bostadsbeståndet. Nybyggnationen avvecklades och right to buy-reformen öppnade upp för försäljning av de subventionerade hyresrätter som kallas social housing. Dessa bostäder, som finns (eller i alla fall funnits) i nästan alla delar av London har bidragit till att den brutala segregation som är den oundvikliga följden av marknadshyror inte varit fullt så påtaglig som den kunnat vara. Många är dock de människor som riskerar att bli av med sina hem när fler och fler av de, ofta enorma, betongkomplexen från 60- och 70-talet töms på människor (”dekanteras”, som det tydligen kallas med en inte särskilt subtil eufemism) för att renoveras och säljas till ett mer kapitalstarkt klientel. Förevändningen att det handlar om att lyfta nergångna områden ur smutsen och bryta segregationen klingar falskt, för som en av de människor Steinvall intervjuat, konstnären Simon Terill, träffsäkert slår fast: ”Strävan efter en social mix innebär alltid att välbärgade flyttar in i fattiga områden, aldrig tvärt om.” Det byggs så att säga inget nytt social housing i Kensington och Chelsea när det som finns i Hackney och Stratford säljs ut.
Som avskräckande exempel för de som funderar på, säg, en avreglering av svensk hyresmarknad borde Steinvalls bok om London vara utmärkt. Men det tål att påpekas att hans bok levererar mer än hårda fakta och dystra iakttagelser av kapitalismens skadeverkningar. Den är också i hög grad en kärleksförklaring till en stad som likt få andra lever med förändringen som grundvillkor, en stad med historia men utan sentimentalitet och, på gott och ont, en stad som alltid har haft visioner. Steinvall har en fingertoppskänsla för intressanta anekdoter och spännande miljöer, och även om ”Det nya London” långt ifrån är en guidebok är jag övertygad om att många Londonresenärer skulle kunna använda den som en komplementerande – och högst bildande – sådan.
Gå till toppen