Sverige19 juli 2015 04:00

”Det går inte att leva som jude i Europa”

Antisemitism och en splittrad judisk identitet driver allt fler av Europas judar till Det Heliga Landet. Och i Malmö krymper den judiska församlingen. Shirley Tsubarah från Malmö bestämde sig för att bryta upp och starta ett nytt liv i Israel.

− Hur känns det att se beväpnade vakter inne på ett köpcenter?
Shirley Tsubarah, 25 år, kommer gående över marmorgolvet med raska steg. Hon bär en crèmefärgad klänning, trenchcoat och svarta klackar; en ung, målmedveten kvinna som utstrålar självkänsla.
− Man vänjer sig, säger hon på klingande malmöitiska.
− Det är priset man får betala för att bo här. Fast det regnar granater och missiler över Modi’in är jag mer orolig för min familj i Malmö.
Shirley Tsubarah växte upp i Malmö. För fyra år sedan bestämde hon sig för att bryta upp och starta ett nytt liv i Israel.Bild: Jenny Leyman
Shirley Tsubarah är judinna och växte upp på Möllevången i Malmö. För fyra år sedan bestämde hon sig för att bryta upp och starta ett nytt liv i Israel.
− Jag hade helt enkelt fått nog, berättar hon när vi slår oss ner på en restaurang i utkanten av Modi’in, en stad strax utanför Tel Aviv dit många skandinaver har flyttat.
− I Malmö är jag hatad. Jag är ledsen, men så är det. När jag kom hit upplevde jag att alla var nyfikna på var jag kom ifrån i stället för att hela tiden ifrågasätta mig. Det var en fantastisk känsla.
Malmötjejen har nära till skrattet och gestikulerar mycket. Hon berättar om nyfunna vänner, fester och en tillvaro där hon känner sig hemma; en plats där hon välkommen. Men när samtalet kommer in på Frans Suellsgymnasiet i Malmö blir hon plötsligt allvarlig.
I Malmö är jag hatad. Jag är ledsen, men så är det. När jag kom hit upplevde jag att alla var nyfikna på var jag kom ifrån i stället för att hela tiden ifrågasätta mig. Det var en fantastisk känsla", säger Shirley Tsubarah.
− Nästan varje dag var det någon som skrek jävla judehora efter mig i korridoren, säger hon.
− Min bror blev misshandlad på Malmöfestivalen. De frågade honom om han var stolt över att vara jude. Vad svarar man då?
Hon visar en skärmdump från ett Facebookinlägg där någon har lagt upp en bild på henne och hennes bröder. Under bilden kan man läsa texten: ”Här har ni en familj som är från Malmö som dödar palestinska barn och kvinnor. Visa er i Sverige bara visa er så här ser mördare ut mina vänner.”
− Men tror du någonting hände när vi polisanmälde? Sverige måste vakna upp och ta antisemitismen på allvar, säger hon.
* * *
Förra året flyttade 27 000 judar till Israel, den största invandringen sedan 2002. Det är framför allt människor från Ryssland, Ukraina och Frankrike som lämnar sina hem för ett nytt liv. Mellan 2010 och 2014 flyttade närmare 16 000 fransmän till Israel, jämfört med blygsamma 239 från Sverige, Norge och Danmark.
− Det är en ny invandringsvåg. Vi är på samma nivå som efter andra världskriget. Det spelar ingen roll var judar befinner sig; vi måste alltid flytta, säger Malmöbon Amnon Tsubarah som föddes i Israel 1961.
Amnon Tsubarah föddes i Israel och kom till Sverige på 1980-talet.Bild: Jenny Leyman
Hans föräldrar flydde förföljelse och antisemitism i Jemen och kom tillsammans med 60 000 judiska flyktingar när Israel bildades 1948.
− De kom tomhänta och hade knappt en spänn på fickan, säger Amnon Tsubarah och ställer in en plåt med vetebullar i ugnen.
Det är fredag förmiddag på en gata nära Nobeltorget i Malmö. Shirley Tsubarahs pappa förbereder maten för shabbaten, den judiska vilodagen som varar från fredag kväll tills ”tre stjärnor syns” på lördag kväll. Att köra bil, arbeta eller laga mat är förbjudet enligt religiösa judar.
− Jag går till synagogan och tillbaka. Hade jag rört mig uppåt stan en lördag hade jag sett människors hat. När jag ser skyltar med Free Palestine ser jag det som ett hot mot mig. Man blir rädd och ledsen, säger han.
Jag går till synagogan och tillbaka. Hade jag rört mig uppåt stan en lördag hade jag sett människors hat", säger Amnon Tsubarah.
Amnon Tsubarah kom till Sverige på åttiotalet och öppnade Malmös första falafelrestaurang på Simrishamnsgatan, i lokalerna där kafé Simpan ligger i dag.
− Vi var pionjärer. Det fanns nästan ingen vegetarisk mat i Malmö på den tiden, minns han.
På falafelhaket träffades människor med olika bakgrund; allt från saudier och egyptier som snackade fotboll till svenskar som ville äta vegetariskt. De flesta var vänliga, berättar Amnon Tsubarah, men det hände att folk blev hotfulla.
− Jag minns ett gäng ungdomar som kom in och sa att de en dag skulle slakta mig. Det var ungdomar som inte ens var en del av en konflikt, säger han.
Judehatet, menar han, har mer med religion än politik att göra.
− Det finns människor som anser att det inte ska finnas judar på helig mark, så är det.
Amnon TsubarahBild: Jenny Leyman
* * *
Några kvarter därifrån har Shlomith Zender svårt att hålla tårarna tillbaka. Hon står i vardagsrummet i lägenheten som har varit hennes hem i ett kvarts sekel. Om några dagar lastas deras möbler, böcker och kastruller ombord ett containerfartyg på väg till Ashkelon i södra Israel, bara någon mil från gränsen till Gazaremsan.
− Det är tufft att packa ihop ett helt liv. Men det kommer att bli bra, säger hon.
Flytten har hon och maken Martin Zender planerat sedan länge. Parets barn och barnbarn bor redan i Israel och de har inte längre något som binder dem till Sverige.
− Något ska man göra som pensionär, skämtar Martin Zender som träffade Shlomith på en resa till Israel för snart fyrtio år sedan.
Själv växte han upp med judiska föräldrar i Växjö. Hans mamma, som föddes i ungersktalande Transylvanien, räddades från koncentrationslägret Bergen-Belsen och kom med Vita bussarna till Sverige 1945. När Martin Zender var tio år flyttade familjen till Malmö.
− Det fanns relativt många judar i Växjö på den tiden, men mina föräldrar ville knyta an till det judiska ännu mer. Flera av deras bekanta som hade överlevt kriget bodde i Malmö, berättar han.
Då, i slutet av 1950-talet, hade den judiska församlingen betydligt fler medlemmar än i dag.
− De gamla dör och de unga flyttar härifrån, säger Martin Zender och suckar.
Shlomith Zender står i vardagsrummet i lägenheten i Malmö som har varit hennes hem i ett kvarts sekel. Snart ska hon och maken Martin Zender flytta till Ashkelon i södra Israel.Bild: Jenny Leyman
Varken han eller hustrun har känt sig hotade eller utsatta på grund av sin religion. Men, säger de, det har blivit svårare att hålla liv i de judiska traditionerna.
− Framför allt döttrarna tyckte att det var svårt att umgås med kompisarna under shabbaten. De är väldigt religiösa båda två. Bara en sådan sak som att högskoleprovet alltid skrivs på en lördag gör det svårt för troende judar, säger Martin Zender.
När döttrarna gick på gymnasiet på Latinskolan fick de inte ledigt under Jom kippur, den största högtiden i den judiska kalendern.
− Jag blev rasande och stormade in till rektorn. Han blev helt ställd av att jag pratade skånska. Det var uppenbart att han hade förväntat sig någon med brytning. Jag är väl långt ifrån vad de flesta förknippar med en jude, säger Martin Zender.
Även Shlomith Zenders mamma överlevde Nazityskland och kom till Sverige med Vita bussarna 1945. Fyra år senare flyttade familjen till den nybildade staten Israel.
− Min mamma tog med mig till Tyskland och Sverige när jag var tio år gammal. Det var omskakande att besöka Tyskland. Att judiska ungdomar väljer att flytta dit i dag kan jag överhuvudtaget inte förstå, säger hon och skakar på huvudet.
Det är tufft att packa ihop ett helt liv. Men det kommer att bli bra", säger Shlomith Zender. 
I Sverige har hon alltid känt sig välkommen. Men hon håller med om att det är svårt att leva som judinna. Hon känner sig ofta ifrågasatt för att hon väljer att inte äta kött på restaurang.
− Det är mer accepterat att vara vegetarian av hälsoskäl än av religiösa skäl, säger hon.
Med sjunkande medlemsantal blir det allt dyrare att underhålla synagogan, den judiska begravningsplatsen och själva infrastrukturen för upprätthålla judiska traditioner i Malmö.
− Sekulariseringen gör att många har andra prioriteringar, säger Martin Zender.
Han bär varken kippa eller andra religiösa attribut. Inte på grund av rädsla, utan för att han inte är särskilt religiös.
Men, säger han:
− Även jag har sett hatet på nära håll. Ibland när jag har gått tillsammans med rabbinen mitt på ljusa dagen har folk skrikit och slängt saker. Vi har samma rättigheter att visa att vi är judar, i alla fall enligt lagen, men i praktiken är det inte så.
* * *
Bild: Jenny Leyman
I Modi’in är solen på väg ner. Shirley Tsubarah och hennes kompisar träffas utanför en tatueringsstudio i ett bostadsområde inte långt från centrum.
− Jag är lite av en rebell, säger Shirley och skrattar.
En davidsstjärna hänger runt halsen. Hon är stolt över sitt judiska arv, men religionen har mer en symbolisk och traditionell betydelse.
− I min umgängeskrets är det inte många som har särskilt mycket respekt för de ultrareligiösa. De tar inte ansvar för landet, utan kommer ofta undan militärtjänstgöring genom att gömma sig bakom sina religiösa studier, säger hon.
Shirley Tsubarah valde att göra militärtjänst när hon flyttade ner.
− Det är det bästa sättet att komma in i kulturen och lära sig hebreiska. Jag ångrar inte att jag gjorde det, säger hon.
Hennes två yngre bröder har gjort militärtjänstgöring och just nu är hennes yngre syster i armén. Att ta upp vapen var en självklarhet.
− Det är många som hatar judar och vill förgöra oss. Jag vill kunna försvara mig, säger hon.
Det är det bästa sättet att komma in i kulturen och lära sig hebreiska. Jag ångrar inte att jag gjorde det, säger Shirley Tsubarah.
Hon ser en ökad antisemitism och islamsk radikalisering, både i Sverige och i resten av Europa.
− Det skrämmer mig att det finns imamer som står och säger att judar ska utrotas!
Hon berättar om en gång när hon var och fikade på Espresso House vid Hansacompagniet. En ung tjej kom fram till Shirley och frågade var hon kommer ifrån.
− Den frågan får jag alltid. Många tror att jag är från Libanon. När jag svarade att jag är svensk, men att min pappa är från Israel började hon skrika: ”Hur kan ni sitta bredvid en äcklig jude! Vad synd att Hitler inte gjorde klart sitt jobb.”
Som barn upplevde hon inte Malmö som antisemitiskt.
− När min pappa flyttade till Sverige tyckte många att han var exotisk med sina mörka lockar. Kvinnorna blev väldigt förtjusta i honom, säger hon och skrattar.
Shirley TsubarahBild: Jenny Leyman
Även om barnen fick en religiös uppfostran levde Shirley Tsubarah ett ”helt vanligt svenskt liv” med luciafirande och midsommar. Första gången hon upplevde antisemitism var när någon hade sprejat ”Åk hem judesvin” på familjens bil.
Sedan dess har känslan av otrygghet slagit rot.
− Det går inte att leva som jude i Europa, konstaterar hon krasst.
Hon ser Israel som en fristad, en plats där hon kan vara sig själv.
− Jag blir så oerhört provocerad när folk pratar om att det skulle vara apartheid här. Hur kan det vara apartheid i en demokrati? Alla, oavsett bakgrund, har rösträtt och lika stor rätt att vara här, säger hon.
* * *
− Där bodde en iransk familj som kände min pappa väl, säger Shirley Tsubarah och pekar mot en vit fasad som vetter mot Möllevångstorget.
Det är förmiddag i början av juni. Två månader har gått sedan Sydsvenskan träffade Shirley Tsubarah i Israel. Nu är hon i Malmö för att se sin yngsta syster ta studenten.
− Det känns skumt att vara här. Men mormor och morfar börjar bli gamla så det är kanske sista gången jag får träffa dem, säger hon när vi slår oss ner på ett kafé på Simrishamnsgatan.
Det var två år sedan Shirley besökte Malmö, och ännu längre sedan hon gick på gatorna kring Möllevångstorget.
− Min pojkvän brukar bära kippa under shabbat, men jag har sagt till honom att han inte kan ha på den på när vi är här. Det är dumt att utmana ödet, säger hon.
Hon berättar om sitt nya jobb på ett IT-företag i Israel. Flera svenskar jobbar på samma kontor och det det blir ofta en skämtsam jargong.
− Vi skåningar skämtar med nollåttorna och de driver med oss. Jag har saknat det, säger hon.
Shirley Tsubarah kramar om sin pappa. Det var två år sedan Shirley besökte Malmö.Bild: Jenny Leyman
Hon känner sig mer svensk i Israel än vad hon gjorde i Malmö. Ingen ifrågasätter hennes svenskhet.
Hon ångrar inte flytten, trots att lönerna och levnadsstandarden är lägre än vad hon är van vid.
− När jag först flyttade ner hade jag två jobb, men kunde knappt betala hyran. Så jag var tvungen att flytta hem till min farmor, säger Shirley Tsubarah.
Även risken för terrordåd är hon beredd att leva med – även om rädslan för attacker hela tiden finns i bakhuvudet. Hon berättar om en jämnårig kompis som överlevde ett attentat mot en restaurang i badorten Natanya för snart tio år sedan.
− Hon vågar fortfarande inte gå på bussar. Hade de suttit vid ett annat bord på restaurangen hade de inte levt idag, säger hon.
Jag kämpar för att vi ska kunna visa oss på gatan med kippa. Det är snart det enda vi har kvar", säger Amnon Tsubarah.
Hennes judiska identitet präglade hela uppväxten.
− Man aktar sig för att berätta att man är jude. Även mina kompisar i skolan kunde säga saker ”Var inte en sån jävla jude” när det var något tjafs om pengar, säger hon.
Antisemitiska fördomar har Amnon Tsubarah levt med i hela sitt liv. Ibland blev hoten mer allvarliga:
− Det kunde komma in ungdomar på min restaurang och säga saker som ”En dag ska vi slakta dig.” Det var väldigt obehagligt, säger han.
Han visar ett tidningsklipp där han sitter och äter falafel tillsammans med palestinsk man. När han får frågan om han har några palestinska vänner i dag, drar han på svaret:
− Vi kan umgås och prata affärer, men vi har olika världsbilder. För dem är vi kolonisatörer som ska tillbaka till Europa. Men för mig är judar och Israel ett. Men kan inte ta Israel från judarna, landet Israel är ett fundament i den judiska identiten.
Amnon Tsubarah tar av kepsen så att kippan syns. Dottern Shirley blir nervös och räcker honom den röda kepsen.Bild: Jenny Leyman
Amnon Tsubarah är aktiv inom den judiska församlingen i Malmö, ett samfund som har tappat närmare åttio procent av medlemmarna. När han flyttade till Sverige hade församlingen drygt tvåtusen medlemmar; nu är de bara omkring fyrahundra kvar.
− Församlingen är splittrad och sekulariserad, och nu förbereder vi oss för tiden då den inte kan bära sig längre. Pengarna kommer inte att räcka. När vi inte längre har ett utbildningscentrum försvinner en viktig del, själva grunden till att vara jude, säger han.
Han tar av kepsen så att kippan syns och torkar sig i pannan. Men Shirley blir nervös och räcker honom den röda kepsen.
− Snälla pappa, jag vill inte att det ska hända något, säger hon.
Men han står på sig.
− Jag kämpar för att vi ska kunna visa oss på gatan med kippa. Det är snart det enda vi har kvar.
Gå till toppen