Signerat

Skämt befriar. Men humorlösheten brer ut sig allt mer.

Det är inte roligt att kränka folk, säger de som tycker att man inte kan skämta om allt. Men i stort sett all humor riskerar att kränka någon, göra någon upprörd eller oroa någon.

Bortgångna Joan Rivers, här med dottern Melissa Rivers, skämtade om allt.Bild: Evan Agostini
Komikern Jerry Seinfeld anser att ungdomar inte vågar skratta och att de kallar folk rasist och sexist utan att förstå ordens betydelse. Hans komikerkollega Chris Rock har slutat att uppträda på universitet, eftersom studenterna är aggressivt humorlösa.
Men är det inte bara så att dessa komiker tappat greppet, att deras skämt inte längre går hem?
Fast i föreläsningssalarna på Lunds universitet tycks samma gravallvar ha etablerat sig. Det är ont om humor, men gott om stämplar. Rätt åsikter kring antirasism, feminism och hbtq-frågor krävs. Och skoja inte om dem!
Visst. Jag är kanske inte heller så rolig. Föreläsarna som försöker skämta om könsroller eller olika länders arkivsystem (jo, jag pluggar sådant) är kanske inte roliga heller.
Eller så har vi en generation som har tappat bort sin humor. Den ironiska generationen har efterträtts av den dödsallvarliga intersektionella aktivistgenerationen.
Humorlösheten brer ut sig. I ivern att utrota varenda opassande tanke slänger man inte bara ut barnet med badvattnet, man förklarar att redan nämnandet av ordet badvatten är mycket olämpligt.
Men är det inte bra att man rensar bort unkna idéer och skämt som sparkar på utsatta? Jo, det vore kanske bra. Om det gick att göra. För vem ska bedöma vad som är rätt skämt, tillräckligt roligt och av rätt person?
Kanske har vi inte heller nått historiens slut och vet precis hur allt ska vara och vad som är rätt åsikter. Kanske behövs obekväma komiker som kan ifrågasätta även det som vi tar för självklart sant och rätt.
Joan Rivers, som gick bort 2014, var känd för att skämta om precis allt och att aldrig backa från ett skämt hon hade dragit. Hennes besked till dem som kritiserade henne när hon skojade om Förintelsen var mycket rakt: hon skämtade för att påminna människor om det fruktansvärda.
Det som inte får höras och synas tenderar nämligen också att bli bortglömt. Skämten som skaver och väcker oro påminner oss om att vi trots allt inte lever i den bästa av världar. Men vi kan åtminstone få skratta åt eländet.
Gå till toppen