Kultur & Nöjen

Bekymrade borgare. Ledarskribenter bryr sig alltmer om integration – av SD.

Borgerliga röster låter alltmer lika, skriver Per Svensson.

Under rubriken ”Politiskt ansvar efter Ikeamorden” skriver Svenska Dagbladets politiska chefredaktör Tove Lifvendahl en huvudledare som utgår från ”det fruktansvärda dådet på Ikea i Västerås” och landar i slutsatsen att svenska partier har ”en förbannad skyldighet och plikt” att ta fram en relevant och trovärdig invandrings- och integrationspolitik (SvD 12/8).
Vad än Lifvendahl kommer att hävda när hon får tid att tänka så kan man inte tolka detta upplägg på annat sätt än att hon tror sig veta att det finns ett direkt samband mellan morden i Västerås och politikernas oförmåga att hantera integrationsfrågorna.
I så fall har hon detaljkunskaper om knivmorden som så gott som inga andra, kanske inte ens polisen, är i besittning av. Låt gå för det. Man frågar sig ändå hur svenska politiker skulle kunna göras ansvariga för att flyktingar från konflikt- och krigsområden eventuellt bär med sig trauman och psykiska störningar. Ska Stefan Löfven och Anna Kinberg Batra ställas till ansvar för att personer som söker asyl i Sverige inte integrerats i det svenska samhället redan i Eritrea, Irak och Syrien?
Strax ovanför rubriken om det politiska ansvaret efter Ikeamordet har Svenska Dagbladets ledarsida tryckt ett citat från den socialdemokratiska sajten aip.nu. Avsikten är inte polemisk. Det handlar denna gång inte om att ge läsarna chansen att uppröras över socialdemokratisk klåfingrighet. Rubriken över citatet, ”Läsvärd", uttrycker tvärtom gillande. SvD går liksom i god för aip-skribenten Ann-Marie Lindgrens suck: ”För mycket av dagens kamp mot SD handlar om att predika för församlingen.”
Tillsammans ger citatet och ledaren en god bild av en framväxande politisk konsensuskultur. Man känner igen yttringar av denna samförståndsanda på att flyktinginvandring, misslyckad integration och otrygghet blir länkar i en argumentationskedja som sedan används till att förankra slutsatsen att Sverigedemokraterna inte längre kan särbehandlas.
När jag numera läser borgerliga ledarsidor har jag ibland svårt att känna igen mina meningsfränder, förespråkarna för individualism och självständigt tänkande. De har blivit så ängsliga, så konformistiska, så kollektiviserade, så måna om att vara varandras bekräftande terapeuter. Det vet innerst inne att de gör något de inte borde. Just därför enas de om att det vore löjligt att inte göra det.
Äta gräddtårta? Inte nyttigt? Kom igen, var inte så äckligt präktig! Kolla här, till och med tråksossar gillar grädde och vaniljkräm. Ta en bit till så gör jag det också! Kan verkligen alla som älskar gräddtårta ha fel? En liten klick hälsofanatiker har alldeles för länge fått styra och ställa i fikarummen.
Borgerliga opinionsbildare kräver allt ivrigare och allt oftare att den svenska integrationspolitiken ska förändras och bli mer verklighetsanpassad. En sakdebatt kring dessa frågor är alldeles uppenbart nödvändig. Men jag misstänker att många debattörer också menar något annat när de argumenterar för vikten av ny integration, att de frågor de i själva verket ställer är: Hur ska Sverigedemokraternas utanförskap brytas? Hur ska SD integreras i ett borgerligt regeringsunderlag?
Gå till toppen