Per T Ohlsson

Per T Ohlsson: "Förenklingar och fördomar får större svängrum, inte minst i sociala medier"

"Den politiska och intellektuella motståndskraften mot SD avtar successivt," skriver Per T Ohlsson.

Även otympliga ord kan vara användbara. Som detta:
Problemformuleringsprivilegiet.
Det tungvrickande ordet förknippas med författaren Lars Gustafsson, som lanserade det på 1980-talet. Med problemformuleringsprivilegiet avses makten att bestämma dagordningen i den offentliga debatten och därmed definiera vad som utgör politiska problem och hur de bäst kan lösas.
Länge var det Socialdemokraterna som ägde detta privilegium. Sedan gled det över mot mer marknadsliberala värderingar.
Men vem innehar problemformuleringsprivilegiet i en fragmenterad situation, där inget av de politiska blocken har majoritet? Det undrade en oroad Lars Gustafsson vid valet 2010:
”Det saknas inte reaktionära förebud i luften; jag tänker på främlingsfientligheten och den växande attraktion den förefaller utöva.” (DN 19/9 2010)
Då tog sig Sverigedemokraterna in i riksdagen med 5,7 procent av rösterna. Fyra år senare ökade röstandelen till 12,9 procent. Nu, efter en orolig sommar med växande flyktingströmmar, uppmärksammade våldsdåd och i ett febrigt debattklimat, har SD opinionssiffror kring 20 procent.
Den stadigt stigande trenden för Sverigedemokraterna hänger samman med att partiet är på god väg att få problemformuleringsprivilegiet i sin enda profilfråga, flyktingpolitiken:
Det kommer för många, det kostar för mycket och det blir för stora påfrestningar.
De andra partierna skruvar nervöst på sig.
Moderaterna, Folkpartiet och Kristdemokraterna trevar i mer restriktiv riktning medan Centern än så länge håller ställningarna.
På andra sidan blockgränsen verkar Socialdemokraterna vara handlingsförlamade, dubbelt pressade av väljartapp till SD och koalitionen med det flyktingliberala Miljöpartiet.
Vänsterpartiets ledning har placerat sig bortom seriös diskussion genom att föraktfullt avfärda även partivänner som pekar på det kvinnoförtryck som grasserar i en del förortsmiljöer. Sverigedemokraterna kan bara tacka och ta emot och återigen framställa det som att de ser problem som andra blundar för.
Sverigedemokraternas påverkan märks även i de traditionella medierna och då främst på vissa borgerliga ledarsidor. Där sker förskjutningar som har noterats av Andreas Ekström (Journalisten 20/7), Per Svensson (Sydsvenskan 13/8) och Ola Larsmo (DN 18/8).
Det kan uppfattas som ett perifert fenomen, men opinionsjournalistiken speglar hur olika intressen utövar inflytande och positionerar sig.
Att några av landets tongivande liberala opinionsbildare plötsligt skulle ha förvandlats till smygrasister är förstås rent nonsens. Men inom delar av borgerligheten har det efter valförlusten 2014 uppstått en bitter reaktion mot det maktpolitiska läge som råder sedan dess.
Sverige styrs av en rödgrön regering trots att detta block inte har majoritet: S, MP och V har endast 159 av riksdagens 349 mandat. Majoriteten, 190 mandat, finns på den högra sidan – om SD:s 49 mandat adderas till den borgerliga fyrpartialliansens 141.
Övriga partier är överens om att isolera de främlingsfientliga Sverigedemokraterna. Därför blev det regeringsskifte – och därav den omdiskuterade decemberöverenskommelsen. Men regeringen borde, anser somliga, ha en färg som bättre motsvarar riksdagens sammansättning. Följaktligen måste SD normaliseras och det sker lämpligen genom att man avdramatiserar partiets extrema hållning i flyktingfrågan och anpassar sin egen politik till de stämningar som SD exploaterar. Så skall väljare lockas tillbaka.
Förespråkarna för denna omorientering bortser från två elementära invändningar, den ena praktisk, den andra principiell.
Den praktiska invändningen är att anpassning kan gynna Sverigedemokraterna genom att legitimera partiets verklighetsbild. Danmark utgör ett varnande exempel. Där har Dansk folkeparti blivit näst störst trots andra partiers ihärdiga anpassning.
Den principiella invändningen, som väger tyngst, är att det borde vara omöjligt att i en demokratisk och liberal gemenskap inkludera ett parti med rötterna i nynazism och vit makt-rörelsen.
Det blir inte bättre av att vänstern, parallellt med denna borgerliga glidning, mest serverar moralkakor och fasciststämplar dem som på respektabla grunder kritiserar uppenbara brister i integrationspolitiken, till exempel när det gäller arbetsmarknaden eller det överbelastade och dysfunktionella mottagningssystemet.
Vänstern har glömt att Olof Palme redan på 1960-talet, i en tid med stor arbetskraftsinvandring, betonade att öppna gränser inte bara betyder stimulans, utan också ”nötning och svårigheter”.
Den politiska och intellektuella motståndskraften mot Sverigedemokraterna avtar successivt. Därmed förskjuts problemformuleringsprivilegiet steg för steg. Förenklingar och fördomar får större svängrum, inte minst i sociala medier.
Kanske kan en del av förklaringen också här sökas inom opinionsjournalistiken, som skall tillhandahålla motgift i form av fördjupning, förklaring och reflektion. Men på vissa håll, även på en och annan ledarsida, får sådant ge vika för löst kåserityckande, förflackning och språklig infantilisering, allt draperat i narcissistiskt svällande bylines och underblåst av jakten på några snabbt bortglömda minuter i det digitala rampljuset.
Många klick blir det ibland, men inga böcker.
Frågan om hur Sverigedemokraternas problemformuleringsprivilegium skall brytas har många tänkbara svar. Men en övergripande ambition skulle kunna vara att flytta de perspektiv som partiet har lyckats etablera.
En utgångspunkt kan vara flyktingmottagningens kostnader. De är ofrånkomliga, eftersom Sverige har gjort ett humanitärt åtagande i kraft av sin relativa rikedom.
Detta betyder inte att kostnaderna hotar välfärd och ekonomi. Sverige har i många år varit det land i Europa som tar emot flest flyktingar per capita; enligt Migrationsverkets reviderade prognos väntas 74 000 asylsökande hit i år. Men kostnaderna är inte i närheten av några förödande nivåer.
Nationalekonomen Joakim Ruist vid Handelshögskolan i Göteborg har räknat ut att den offentliga nettokostnaden för flyktinginvandring uppgår till cirka 1 procent av BNP. I en välgörande nykter kommentar till sina resultat, publicerade i februari, säger Ruist:
”Senaste halvåret har olika aktörer påstått alltifrån att flyktinginvandringen fullständigt ruinerar oss till att den är en vinstaffär. Båda påståendena är lika felaktiga.” Men kostnaden är, framhåller han, ”fullt möjlig att bära”.
På senare tid har debatten varit fokuserad på ensamkommande flyktingbarn; i år beräknas 12 000 komma hit. Nu föreligger färsk forskning som visar att denna invandring förvisso medför särskilda kostnader och svårigheter, men att problemen inte alls är så väldiga som det påstås. Ett exempel: ensamkommande flyktingbarn som med tiden fått arbete har samma genomsnittliga inkomst som svenska ungdomar i samma ålder.
Den premiss som framför allt bär upp Sverigedemokraternas politik är att ”massinvandringen” hotar ”vårt” sätt att leva, det vill säga de infödda svenskarnas.
I själva verket förhåller det sig tvärtom. Invandring är en förutsättning för det ”svenska” sättet att leva. Med tanke på de demografiska och välfärdsmässiga utmaningar som landet står inför lär sambandet stärkas i framtiden.
Man skulle kunna föreställa sig följande för att tydliggöra beroendet: en lokal storstrejk bland utrikes födda i Malmö, där de utgör drygt 30 procent av befolkningen. Under en vecka går de inte till jobbet. Trots att deras förvärvsfrekvens är klart lägre än svenskfödda Malmöbors skulle det få omedelbara konsekvenser.
Kollektivtrafiken skulle sluta fungera, liksom hemtjänsten och en rad andra kommunala serviceinrättningar. Beställa taxi eller reparera cykeln? Glöm det. Avdelning efter avdelning skulle tvingas stänga på Sus när läkare, sköterskor och biträden uteblir och lokalerna inte städas. Mängder av restauranger skulle hålla stängt. Att slinka runt hörnet och köpa en liter mjölk klockan åtta på kvällen skulle vara snudd på omöjligt.
Malmö skulle stanna.
Tillämpat i nationell skala skulle hela Sverige stanna.
Idén om en storstrejk bland invandrare är naturligtvis omöjlig att förverkliga. Men det kan vara nyttigt att åtminstone tänka denna provocerande tanke. För ett problemformuleringsprivilegium kan endast brytas om problemet formuleras på ett annat sätt. Och en fungerande vardag borde rimligen vara värd 1 procent av BNP.

MER ATT LÄSA

Problemformuleringsprivilegiet. Samhällsfilosofiska studier (Norstedts) av Lars Gustafsson.
Refugee immigration and public finances in Sweden. Working paper in economics No 613 (University of Gothenburg) av Joakim Ruist.
De ensamkommande flyktingbarnen och den svenska arbetsmarknaden (SULCIS) av Ayan Çelikaksoy och Eskil Wadensjö.
Svensk politik (Historiska Media) av Per T Ohlsson.
Gå till toppen