Kultur

Fri men tystad

Lidia Tjukovskaja

Anteckningar om Anna Achmatova – Första boken 1938-41.Översättning: Ola Wallin samt Hans Björkegren (Rekviem och Poem utan hjälte)Ersatz
Kvinnor som köar utanför myndigheter och tågstationer. Kvinnor som söker efter makar och älskade, söner och bröder. Scenen skildras oförglömligt av Marguerite Duras i ”Smärtan” – hennes anteckningar från krigsslutet i Paris. Trötta och förtvivlade inväntar de köande namn på överlevande från slavarbete och fångläger i Tyskland.
Samma köande kvinnor möter vi i inledningen till Anna Achmatovas diktsvit ”Rekviem” som skildrar en annan ända av Europa, ett knappt decennium tidigare och under ett annat totalitärt system:
Under Jezjovterrorns ohyggliga år tillbringade jag sjutton månader i fängelseköerna i Leningrad. På något sätt lyckades någon en dag ”identifiera” mig. Bakom mig stod en kvinna med blåaktiga läppar; naturligtvis hade hon aldrig hört mitt namn, men i det ögonblicket vaknade hon upp ur den förlamning, som var utmärkande för oss alla, och viskade (alla talade viskande där) i mitt öra:
– Och det här, kan ni skildra det?
Jag sade:
– Ja, det kan jag.
Då gled någonting som liknade ett leende över vad som en gång hade varit hennes ansikte.
”Rekviem” är nästintill omöjlig att glömma av samma skäl som ”Smärtan”. De skarpa bilderna och desperationen är så påtagligt iakttagna. Lidandet i lägersystemen kan vara svårt att ta in eller skildra, omvägen genom någon annans ansikte eller blick blir lättare. ”Jag har sett ansikten förvissna, hur skräcken skymtar under ögonlocken och våndan ristar människornas kinder som blad med hårda kilskriftstecken”. Liksom kristna i århundraden närmat sig avrättningen av Jesus genom bilden av Maria, genom att leva sig in i moderns smärta.
Samtidigt är Achmatova själv en av mödrarna. Hon köar som en av hundratals kvinnor för att lämna ett paket till sonen Lev. I en annan kö står författaren Lidia Tjukovskaja i hopp om nyheter om sin anhållna make, fysikern Matvej Bronstein. Snart kommer de två kvinnorna att spela en avgörande roll för varandra.
Det tar ett kvarts sekel innan Achmatova dristar sig till att skriva ner ”Rekviem”. Allt som är skrivet på papper kan användas emot en. Dikten smugglas ut ur Sovjetunionen och trycks i Tyskland 1966, hemma börjar det cirkulera samizdatupplagor. Den första officiella ryska utgåvan kommer 1987, under perestrojkan.
Den som istället tecknar ner sina samtal med Achmatova i olika gömda häften är Tjukovskaja och hennes modiga företag är en ovärderlig nyckel till vardagslivet för Leningrads intellektuella under den stora terrorn, men framförallt är den en medryckande och lärd konversation om litteratur. Bakgrunden till allt det fasansfulla får vi i huvudsak genom kringtexter och fotnoter som tillkommit senare.
Achmatova har av många beskrivits som närmast drottninglik i sin uppenbarelse och hon riskerar ständigt att överskuggas av myten. Var och en som sett något av de berömda porträtten av henne vet vad det handlar om. Hon verkade själv medveten om denna visuella aspekt: mitt i armodet och den nomadiska tillvaron vårdade hon en uppsättning sjalar med hjälp av vilka hon snabbt kunde anta den sortens paranta pose som förväntades av henne.
Hon hade heller inte många personliga ägodelar, men skildes aldrig från Modiglianis berömda tuschteckningar av henne som ung. Lidia Tjukovskaja är även hon till en början påtagligt imponerad av kändisskapet och den berömda poeten kör lite med henne, men i takt med att deras relation fördjupas framträder en mångsidig bild av en lika framstående som sjuklig och självupptagen intellektuell – tystad, men märkligt nog fri och levande.
När belägringen av Leningrad inleds evakueras de båda till Tasjkent och tillsammans med häftena därifrån omfattar det första bandet av Tjukovskajas anteckningar åren 1938 till 1942. Det är denna del som nu utkommit på svenska i en makalöst vacker och grundligt genomarbetad utgåva.
De båda vännerna kom att bli kända för sina litterära skildringar av den stora terrorn – Lidia Tjukovskaja genom romanen ”Det tomma rummet” (som återutgavs på svenska för två år sedan) och Anna Achmatova genom dikterna ”Rekviem” och ”Poem utan hjälte”. Deras samtal utgör ett ovärderligt komplement och ett fascinerande verk i sig.
Låt oss hoppas att de två följande delarna – som följer Achmatovas liv fram till hennes död, 1966 – snart går att läsa i svensk översättning och att förlaget har möjlighet att fullfölja denna ambitiösa utgivning.
En tydlig bild av skräcken som de båda kvinnorna levde under är hur Tjukovskaja, som hade haft som vana att memorera Achmatovas kärleksdikter som ung, nu lärde sig den gamla idolens nyskrivna dikter utantill från pappersark som hon sedan brände. Achmatovas lyrik överlevde bokstavligen genom vännens minne. I de nedtecknade samtalen möter vi människan som skrev dem.
Gå till toppen