Kultur & Nöjen

Filip Yifter-Svensson: Malmö behöver inte importera kreativ medelklass

Little Big Malmö borde rikta blicken mot den egna staden.

Det luktar sprayfärg. På de gulmålade väggarna hänger stora vita pappersark som det står saker som "Culture", "Tourism" och "The Malmö Vibe" på med färska svarta graffitibokstäver.
Den nystartade stiftelsen Little Big Malmö har bjudit in till öppen workshop i en gammal industrilokal vägg i vägg med Media Evolution City. 30-40 personer har kommit. Snart springer de runt över betonggolvet med sina idéer nedklottrade på färgglada post it-lappar och skriver synopsis till nästa kapitel i berättelsen om Malmö.
Ramhandlingen har de initiativtagande reklamarna Finnur Sverrison och Lars Lyberg redan satt: målet är att göra Malmö till världens mest internationella stad genom att locka hit en person eller en familj från vart och ett av de återstående 24 FN-länder som saknas här.
Dessa kommer att få en anställning på något av de företag som har hoppat på projektet, samt ett mjuklandningspaket bestående av bland annat en möblerad lägenhet, busskort och en cykel så klart, vi är ändå i Malmö, som Finnur Sverrison säger.
Finansieringen sker helt med privata medel, men kommunstyrelsens ordförande Katrin Stjernfeldt Jammeh har lovordat satsningen. Det är inte svårt att förstå varför. Little Big Malmö är en perfekt putsduk för såväl politiker som näringsidkare som drömmer om att deras stad ska föra tankarna till New York snarare än Chicago.
Det går inte att ta miste på Sverrison och Lybergs uppriktiga engagemang. De pratar lyriskt om hur de med sitt projekt vill säga välkommen till alla. När de återger anekdoter från barndomen om hur lång tid det tog innan de stötte på andra än vita människor känns det som att de pratar om en liten bonnahåla på vischan.
Men nu är vi i Malmö. Här finns redan människor med 179 olika nationaliteter. Det är bara att stadens rasifierade knappt syns till här bland tillväxthubbarna och inkubatorerna i den västra delen av stan.
För den från Lichtenstein, Sydsudan eller Östtimor som vill bli del av projektet är det först till kvarn som gäller. Enligt Lyberg och Sverrison har vem som helst möjlighet att komma. Men i själva verket gör projektets upplägg att det förmodligen mest blir likasinnade som redan tillhör samma globala kreativa klass som initiativtagarna. Bruneis kvot är redan fylld av en grafisk designer.
I senaste numret av tidskriften Arkitektur, som har Malmö som tema, är Carina Listerborn, professor i stadsbyggnad, kritisk till begreppet "den kreativa staden". Migration och människors olikheter ses som en viktig ingrediens i skapandet av den kreativa staden, men det är "uppenbarligen inte de redan existerande migranterna som åberopas som resurs, utan några andra som åtminstone inte bor i de svenska städernas förorter", skriver hon.
Det vore naturligtvis fint om Malmö kunde få ännu fler nationaliteter. Men att sätta 24 bockar i en kolumn och utropa sig till världens mest internationella stad kommer inte att förändra så mycket mer än att internationell press uppmärksammar saken och att något Silicon Valley-företag eventuellt öppnar filial i Malmö.
Under tiden fortsätter Sverige att vara bland de sämsta OECD-länderna på att ge invandrare jobb som motsvarar deras utbildningsnivå.
Under tiden fortsätter Malmö att vara en delad stad.
Gå till toppen