Kultur

Som om våld begicks

Sigrid Sandström, Ebba Bohlin

Galleri Thomas Wallner, Simris, tom 11/10
Det är alltid något som verkar vara i vägen i Sigrid Sandströms målningar. Hon målar torrt med stora former. De ser abstrakta ut, men känns mer som illusioner. Det är därför blicken verkar skymmas. Dessa ytor och sönderslitna former påminner vagt om någon plats eller detalj. Somliga målningar har verkligen ditmålade hinder, där någon form anas bakom ett mönster. Då är kontrasten mellan mjukt och hårt framträdande. Som om våld begicks.
Sigrid Sandström "Utan titel".Bild: Galleri Wallner
Ebba Bohlin skapar också platser, men hon är mer handfast. Temat är skog, träd och indirekt människans spår. I form av kapade bitar ur stammar intar träden galleriet. De blänker svart av den hårdplast hon täckt den sågade ytan med. Så lyser rummet som av tomma hål. Men i fonden hänger ett stort veckat draperi, som böljar av skogens ljus. Jag tänker på Werner Aspenström och bestämmer mig för att den där textila skogen nog är de stympade trädens drömmar.
Rummet vibrerar av den avbrutna förbindelsen mellan alla stubbarna och skogens ljus.
Så här ser det ut att inte nå fram. Och gränsen mot våldet, skövlingen, är inte skarp.
Distanser verkar vara viktiga också för Sandström. Eller, säg gärna våld. Det finns nämligen en väldig kraft i rörelsen ut ur många målningar. Vilket skapar en spänning mellan de illusionistiska ytorna och den plötsliga upplösningen.
Känslan av förflutet tempus är stark. Här har varit något, som vi nu tillsammans med full fart avlägsnar oss från. Platsen eller föremålen går inte längre att urskilja, bara deras ytor.
Sandströms måleri är resonerande, prövande, ett spel med ytor och förstörelse. Ebba Bohlin är omedelbart drabbande; fysiskt påtaglig. Hennes verk kan man snubbla över som en fullständig överraskning i vårt verkliga rum.
Gå till toppen