Kultur & Nöjen

Den nya fotoaktivismen

Malmö fotobiennal

"Contemporary Activism". 26 utställare i Malmö, Köpenhamn, Lund, Helsingborg. Tom 20/11.
Vad är aktivism? När moderatorn Pontus Kyander på ett seminarium under öppningshelgen av Malmö fotobiennal sökte en definition landade han i allt som gjorde motstånd. Det skulle i så fall underkänna rätt många av de utställningar som Malmö fotobiennal nu har klämt in med skohorn under årets tema. Ewa Stackelbergs utsökta fotogram, Edward Finnells rockbilder, fallstudien av Peggy Bell ... är det verkligen aktivism?
Nej, det är det väl knappast. Såvida man inte har en lika generös tolkning av begreppet som seminariedeltagaren Dror Feiler, som definierade all konst som aktivism, eftersom all konst är en katalysator för tankeverksamhet som påverkar ... och så vidare.
Men ingenting av det har särskilt mycket med fotografi som konstform att göra. Alltså: vad är det med den som gör den särskilt lämpad att uttrycka något slags aktivism till skillnad från låt säga konst eller dans? Kanske att det finns en särskild kvalitet som samtidsfotografin verkligen tagit fasta på och exploaterat på längden och tvären under 2000-talet: fotografins överlägsna kvantitet, förmånen att kunna forma stora bildmassor till nya berättelser. Det kan handla om inflationen av samlare som sveper över kontinenter för att utvinna utställningar och fotoböcker av arkiv med exempelvis kinesiskt foto (som Martin Parr), eller att filtrera Google Earth (som David Thomas Smith), eller att uppmana den franska befolkningen att insamla bilder på krigs-monument, eller vad det nu må vara.
Det är kanske den tydligaste aktivistiska kvaliteten hos fotografin, bildmassans outsinliga potential till nya berättelser. Det bästa exemplet inom biennalen är Kent Klichs ”Black Friday” på Malmö konsthall, som är hans senaste del i en mångårig dokumentation av Israels krig i Gaza. Han har rest mer som en etnolog eller arkeolog och vänt sig så långt ifrån den pressfotografiska logiken som möjligt; här syns inga direkta bilder av våldet, däremot allt om hur det drabbat befolkningen. Klich tycks med åren alltmer ha avhänt sig exponeringsrätten, och det kan säkert ses både som ett konstnärligt koncept och som en ödmjuk insikt om vem som är den verklige aktivisten i ett krig.
”Black Friday” handlar om den våldsamma israeliska attacken den 1 augusti 2014 då en bombmatta lades ut över det redan illa sargade Rafah. Klich väljer att gestalta minnet av händelserna med hjälp av en loopad filmad tur genom Rafah, tagen av en taxichaufför, som visar ett nästan ödesmättat vardagligt lugn mitt i stormens öga. Filmen exponeras på en vägg medan en diaprojektor tickar fram bilder på attackens 130 offer på en annan.
Klich hanterar en outtömlig mängd material strängt subjektivt. Det är nog en ganska rättvisande bild av ”Contemporary activism” inom samtida fotografi.
Ett liknande tilltal har Tomáš Rafas ”Walls of sports” på Moderna museeet Malmö, ett pågående arbete om slovakisk högerextremism och romers utsatthet. Rafa har initierat ett projekt där romer konstnärligt får omskapa de fysiska murar som rests i landet i syfte att skärma av minoriteter. Filmerna exponeras parallellt med en kort, nyhetsartad dokumentär där Rafa filmar ett högerextremt möte som urartar i en attack mot flyktingar. Likt Klich är Rafa uthållig och överlämnar mycket av medskapandet till storyns verkliga huvudpersoner.
Men all aktivism lämpar sig inte lika bra från utsidan. Det är talande att ”Contemporary Activism” i hög grad fylls av sexpolitiska utställningar som ”Lovers in India” (Folkets park), ”There are no homosexuals in Iran” (Panora) men framförallt Zanele Muholis mäktiga arbete ”We live in fear”. Muholi har arbetat i åratal inom gruppen av svarta, lesbiska och transpersoner i Sydafrika och den svartvita porträttmosaik hon nu tapetserar Fotogalleri Vasli Souza är svår att värja sig emot. Här finns ett ömsint förtroende som kvinnorna överlämnat till fotografen och som växer för varje bild.
Exakt hur mycket som står på spel och hur stort därför kvinnors förtroende för Muholi är, syns i ett vidstående arbete som visar upp akvarellika bilder av mensblod som illustrerar lesbiska offer för hatbrott. Bredvid den känslomässigt omskakande berättelsen visar den också på perspektivets betydelse för aktivismen. Jens Assurs välmenande ”Africa is a great country” (Kulturen i Lund) kan ju aldrig bli mer än en tankefigur – jämfört med det omskakande dokument som Zanele Muholi förmår visa med dessa kvinnors istadiga blickar in i kameran.
Biennalen Fotografi i fokus har förr alltid känts lite otydligt i konturerna. När sjunde upplagan blev till Malmö fotobiennal är det temat som gör allt så mycket klarare. Aktivism är så förankrat och förknippat med Malmö och funkar som begreppslig språngbräda för alla möjliga disparata uttryck – det kan vara en god idé att permanenta temat som festivalnamn
Gå till toppen