Heidi Avellan

Hej, bokklubbstjejer! Heja!

Bildning är inte inne. Pengar och kontakter slår kultur. Synd, för det gör oss mindre som människor.

Frälsis tar inte emot böcker längre.
Kollegan i Oslo sade detta med ett uppgivet skratt, apropå att digitaliseringen går så snabbt: Frälsningsarméns loppmarknad vill inte längre att vi tömmer våra bokhyllor där.
Det hänger ihop med att pianon idag slumpas bort på Blocket. Klenoder som kostat tiotusentals kronor är bara några Für Elise från att bli sopor.
Det ger mig svindel, som barn sparade jag varje veckopeng för att kunna köpa ett piano. Boksamlingen började med den första bilderboken och boklådorna blir fler vid varje flytt.
Och nu är alltså pianon skrymmande skrot? Böcker något som snart inte ens loppisarna vill ha?
Kanske för att all världens musik och litteratur finns ett knapptryck bort i mobilen. Eller för att färre bryr sig.
På Bokmässan i Göteborg är det folkligt, festligt och fullsatt som vanligt. Böcker säljs och debatteras. Ryktet om bokdöden är överdrivet.
Men bildning? I ärlighetens namn handlar många böcker om kakor och trädgård.
Det borgerliga bildningsidealet var så tydligt: att kunna deklamera poesi, hantera ett instrument och känna konsthistorien. Piano och bokhylla var självklara i ett hem.
I Nässlorna blomma från 1935 delar Harry Martinson in medelklassen i fyra kategorier: de med bildning och piano; de med bildning, men utan piano; de utan bildning, men med piano och så de utan vare sig bildning eller piano.
Detta inspirerar till titeln för en antologi från näringslivets tankesmedja Timbro: Varken bildning eller piano – vantrivs borgerligheten i kulturen?
Frågan besvaras med ett vagt ja, men det är inte poängen med boken. Här resoneras kring följden av att gamla bildningsuniversitet ersatts av utbildningsfabriker, anpassade efter arbetsmarknadens behov, här frågas vad borgerlighetens ambivalenta förhållande till kultur har inneburit för alliansen.
Kort sagt: Varför fick vänstern lägga vantarna på kulturpolitiken?
Det undrar jag också. Varför ville alliansen under sina åtta år vid makten inte påverka detta så socialdemokratiskt impregnerade folk?
Tillbaka till Martinson. Hans första kategori är traditionell borgerlighet, medan den fjärde raljant uttryckt är de nyrika med mer pengar än polish. Eller mer ekonomiskt och socialt än kulturellt kapital, för att tala med sociologen Pierre Bourdieu, som menar att dessa tre definierar vår plats i samhället.
Mer pengar och kontakter än bildning.
I dagens Sverige struntar en växande medelklass i såväl bildning som piano. Inte heller arbetarklassen önskar att förkovra sig för en klassresa.
Gym slår bibliotek. Kulturen får kulturtanten ta hand om. Synd, för det handlar ju inte om att vara fin, utan om att vara människa – kultur hjälper oss odla fantasi och empati.
Nyss var bildning en borgerlig dygd, idag ska du vara nyttig, lille vän. Kommersiell och rationell. Minns alliansregeringens gåva till kronprinsessan på 30-årsdagen: en platt-tv. Minns dess kulturpolitik: konstnären skulle bli entreprenör.
Folkbildningen har varit en stark svensk tradition. Den drivs av individens egen önskan att lära sig, dess infrastruktur är biblioteken, folkhögskolorna, studieförbunden och kulturskolan – och dess metod typiskt studiecirklar där man utforskar tillsammans.
Hej, bokklubbstjejer! Heja!
Klassisk bildning odlar människan. Folkbildningen odlar medborgaren. Rötterna finns i liberalismen och arbetarrörelsen – och ett bra redskap är den traditionella morgontidningen som inte bara berättar vad som händer i världen och byn, utan också ger svar på frågor vi inte ens kunnat formulera.
Ett vaccin mot charlataner och populister, kallar jag det, intervjuad i Sonja Schwarzenbergers angelägna bok En röd stuga med en halvmåne på gaveln – samtal om folkbildning (Premiss). De som kan sin historia luras inte av ett falskt ”Sverigevänner”, SD:s mantra. De vet att det som gjort Sverige till Sverige är dörrar vidöppna mot världen.
Idéhistorikern Sverker Sörlin påminner om att folkbildning inte handlat om att göra massorna mer produktiva, eller hålla dem i schack, utan att ge varje människa en möjlighet att förverkliga sin inneboende potential och förstå sammanhangen i världen.
Neos redaktör Paulina Neuding noterar att det är liberalerna som ”betonat vikten av bildning som ett medel för klassresor, för självförverkligande, en tonvikt man delvis delat med vänstern”.
Så är det. Folkbildning är en grundsten i det progressiva projektet.
Jag har ett gammalt hus som nu rustas upp. I klartext: jordgolvet ligger blottat.
Där packades böcker i somras. Kartong på kartong. De står nu som ett berg på vinden; blotta tanken på att sortera in dem i bokhyllorna är utmattande. På den enda intakta golvytan står det gamla pianot – inköpt begagnat sedan en pianolärare i Stureby gått bort, innan instrumenten började slumpas bort på Blocket.
Det kan vara bökigt och dammigt, detta med kultur. Bokkassarna på Göteborgsmässan väger.
Fast självklart är digitaliseringen en hjälp, en ny plattform också för traditionell kultur. Det går att skapa sin musik i datorn och läsa i läsplattan; mitt e-bibliotek är välordnat och ryms i handväskan. Det är innehållet som räknas.
Bildning är hur som helst fjäderlätt.
Gå till toppen