Kultur & Nöjen

Liv till varje pris. Det är hög tid att börja öva på att inte finnas till.

När hans senaste film, "Irrational Man", i somras visades i Cannes förklarade den åttioårige Woody Allen: "Du kan inbilla dig att du är konstnär, att ditt arbete kommer att leva vidare, men faktum är att det inte bara är du som kommer att dö utan också världen kommer att gå under, solen kommer att slockna, till och med fortare än vi tror, och då finns inget liv. Universum slits sönder med hög hastighet, och det kommer en tid då det inte finns något alls, inga människor, inga dramer av Shakespeare, inga symfonier av Beethoven."
Bävar inför det ofrånkomliga. Woody Allen på presskonferensen för "Irrational Man" på Cannesfestivalen i våras.Bild: Thibault Camus
Det är en intressant utsaga för den lyckas på en och samma gång vara klarsynt anspråkslös och – med tanke på det sällskap Allen sällar sig till - storslaget anspråksfull. Resonemanget ska, förstår man, egentligen avslutas med ”och inga filmer av Woody Allen.”
Man ska ju vara försiktig med att tala om genusskillnader men skulle en kvinna verkligen åberopa värmedöden för att förklara varför hon ser inte bara sin person utan också sitt konstnärskap som förgängligt?
Torbjörn Tännsjö har nyligen släppt "Filosofisk tröst – en bok om döden". Här ställer han frågan varför kvinnliga filosofer inte skrivit om dödsångest men ger inget svar utan nöjer sig med ytterligare en fråga: ”Kanske har många kvinnor intet annat än förakt till övers för patetiska gubbar som vägrar släppa taget om livet?” Om jag får tala för mig själv så är det bara att konstatera att jag är mycket orolig för döendet, för den process, det lidande som kan tänkas föregå döden och för att lämna mina närmaste. men jag tänker inte mycket på döden som icke-existens.
Däremot är det just icke-existensen – detta att vara död - som oroar Tännsjö och tydligen många med honom. Hans exempel är alla manliga. Det är en man som har sagt att han gärna skulle leva spikad på ett kors bara han fick leva. Det är en manlig kollega – Oxford-filosofen Anders Sandberg – som betalat för att efter sin död bli kryopreserverad, det vill säga nedfryst till 196 grader Celsius, för att invänta den dag det finns nya medicinska tekniker som kan tänkas återge honom hälsan. Visst kan det väl finnas kvinnor som tänker på samma vis men jag tror att de flesta kvinnor skulle fråga sig vad de skulle tänkas ta sig till och vem som skulle bli glad om de blev upptinade efter hundra år.
Män tycks tänka mer individualistiskt och som Tännsjö konstaterar är dödsvägran egentligen egoistisk. Vill man bearbeta sin dödsskräck borde man med andra ord tänka mer på andra än på sig själv och – skulle jag vilja tillägga - man borde börja göra det nu för när man ligger där på dödsbädden är det inte säkert att man kan. Tännsjö själv föregår med gott exempel. Också han fasar för värmedöden men inte för sin egen eller sitt livsverks skull eller ens för det mänskliga kulturarvets skull utan för kommande släktens skull och hans viktigaste budskap finns redan i förordet: ”Vi bör med all kraft sträva efter att utsträcka den tidsrymd då universum är befolkat av kännande, lyckliga varelser, ju fler,desto bättre.”
Gå till toppen