Kultur & Nöjen16 november 2015 18:07

Bernard-Henri Lévy: Kriget är här

Vi måste erkänna paradoxen: en modern republik är skyldig att slåss för att rädda sig, skriver den franske  filosofen Bernard-Henri Lévy som från och med i dag medverkar som skribent på Sydsvenskans kultursidor.

Bernard-Henri Lévy.Bild: SALVATORE DI NOLFI
Då är det alltså krig.
Ett nytt slags krig.
Ett krig med och utan gränser, med och utan en stat. Nytt i dubbel bemärkelse eftersom det blandar al-Qaidas icke-territoriella mönster med det gamla territoriella som Islamiska staten återgått till.
Men ett krig är det.
Inför detta krig finns endast en fråga som är värd att ställa: Vad göra? Hur går man till motattack och vinner ett sådant krig?
Regel nummer ett: Kalla saker och ting vid deras rätta namn. Våga formulera just det fruktansvärda ordet ”krig”, detta ord som det ligger i demokratiernas natur att försöka fördriva från sitt medvetanderum, bort mot verklighetens, fantasins och de symboliska strukturernas gränsbommar.
Det finns en berömd debatt mellan den franske socialisten Léon Blum och filosofen Élie Halévy där Blum, i sin storhetoch oskuldsfullhet, inte kan tänka sig begreppet ”demokratin i krig” annat än som en självmotsägelse.
Vid samma tid, i slutet på trettiotalet, kunde stora humanistiska andar med förfäran se hur andra författare och tänkare krävde intellektuell återupprustning i en värld som också den trodde att den gjort sig kvitt det onda och kapat banden med historien.
Nu är vi här igen.
Vi måste föreställa oss det otänkbara vad gäller kriget.
Vi måste acceptera paradoxen: en modern republik är skyldig att slåss för att rädda sig.
Och vi måste acceptera denna tanke på ett än mer plågsamt sätt eftersom inga av de regler som etablerats av krigets teoretiker kan appliceras på en fantomstat som inte bara för ett långdistanskrig, det är också ett krig med flytande fronter där fienderna har den strategiska fördelen att inte göra någon skillnad mellan det vi kallar ”livet” och det de kallar ”döden”.
Den franska statsledningen har accepterat det och sagt det, på högsta nivå.
Den politiska klassen har med gemensam röst bekräftat inriktningen.
Nu återstår ni, jag, hela samhället. Var och en som utan att själv veta om det utgör en måltavla, ett frontavsnitt, är en soldat, ett motståndsnäste, en lokaliseringspunkt för mobilisering och biopolitisk bräcklighet. Det är hjärtslitande, det är fruktansvärt, men det är så det är, och det är nödvändigt att skrida till handling, utan dröjsmål.
Regel nummer två: Se fienden. Att säga ordet ”krig” är samtidigt att peka på en fiende. Det är en fiende som måste behandlas som fiende, det vill säga, enligt Carl Schmitts skola, som måste ses som en figur som man kan bruka list mot och låtsas ha en dialog med, slå till mot utan ett ord, inte under någon omständighet förhandla med. Men framför allt är det en fiende som måste kallas vid sitt rätta namn.
Det är inte ”terrorism”.
Det är inte ”ensamvargar” eller ”vettvillingar”.
Och när det gäller den eviga ursäktskulturen, som beskriver dessa dödsskvadroner som förödmjukade existenser som drivits till bristningsgränsen av ett orättfärdigt samhälle, som på grund av misär tvingats ta livet av unga människor vars enda brott var att älska rock, fotboll, en höstkväll på en kaféterrass, så är den en kränkning av dem som dödats – och av misären.
Nej.
Dessa män som avskyr livsglädjen och den frihet som storstäder erbjuder, dessa män som hatar städernas väsen, som hatar lagar, rättvisa och den självständighet som fria individer får njuta, borde om det inte vore dem så främmande, tvingas lyssna till Victor Hugos vackra ord från september 1870, efter massakern under Pariskommunen: Att angripa Paris är mer än att angripa Frankrike, det är att förstöra världen.
Dessa män kan kallas fascister.
Ännu hellre: fascislamister.
Vad skulle fördelen vara med en sådan benämning? Den sätter fingret på det viktiga.
Den påminner om att kriget, mot en sådan motståndare, måste föras oupphörligt och skoningslöst.
Och den tvingar alla, överallt, i den arabisk-muslimska delen av världen liksom överallt annars på jorden, att säga varför de slåss, med vem, mot vem.
Det betyder naturligtvis inte att -islam, i högre grad än andra tankesystem, är besläktad med det värsta.
Angelägenheten i denna strid får inte ta uppmärksamheten från kampen för den andra islam, upplysningens islam, arvtagare till den afghanske ledaren Massoud, den bosniske presidenten Izetbegovic, Bangladeshs Mujibur Rahman, kurdiska nationalister eller sultanen av Marocko som heroiskt gick emot Vichyregimen och räddade judar i sitt rike.
Men det innebär två saker – eller snarare tre.
Man måste förstå att den islamiska världen är den enda som inte har gått igenom samma sorgearbete som tyskar, fransmän, andra européer och japaner har gjort, eftersom myten att 30-talets fascistiska våg inte nådde utanför Europa har varit förhärskande i stora delar av denna värld,
Man måste också ännu tydligare låta den avgörande skillnaden träda fram mellan de två slags islam som för en dödsbringande kamp.
Till sist är det muslimerna själva som måste skapa denna demarkationslinje och peka ut både sådant som kan ge näring åt de nya nihilisternas ”Viva la muerte” och det som krävs för att fördriva nya och gamla spöken.
Jag känner till invändningarna.
Jag hör hur de godtrogna ropar: att be goda medborgare att ta avstånd från ett brott de inte har begått är att förutsätta att de är medbrottslingar och alltså att stigmatisera dem.
Inte alls.
Detta ”inte i vårt namn” som vi förväntar oss från våra muslimska landsmän är detsamma som israelerna formulerade för femton år sedan för att ta avstånd från sin regerings politik på Västbanken.
Det är detsamma som oräkneliga amerikaner använde när de vägrade acceptera det absurda Irakkriget 2003.
Och detta rop hördes också nyligen från de brittiska muslimer som gjorde det till sin sak att förklara att det finns en islam som är mild och barmhärtig och präglas av tolerans och fred. Den har inget att göra med den islam i vars namn man knivhugger förbipasserande.
”Inte i vårt namn” är ett vackert rop och en vacker handling.
Framför allt är det en enkel, god krigshandling som består i att isolera fienden, skära av hans förbindelselinjer bakåt och se till att han inte kan röra sig som fisken i vattnet i ett samhälle där han utgör en skam.
Ty den som säger ”krig” säger oundvikligen också ”identifiering, marginalisering och, om möjligt, neutralisering” av den fraktion av fiendelägret som opererar inom nationens gränser.
Det var det Churchill gjorde när han vid Storbritanniens inträde i andra världskriget lät fängsla över 2 000 personer som han betraktade som inre fiender. Några av dem stod honom mycket nära, som hans egen kusin George Pitt-Rivers, nummer två i det brittiska fascistpartiet.
Och det är detta man måste besluta sig för att göra, samtidigt som man bevarar sinnet för proportioner. Det handlar, till exempel, om att ingripa med förbud mot hatpredikanter, skärpa övervakningen av de tusentals individer som s-klassats av polismyndigheterna, det vill säga är misstänka för jihadism, övertyga amerikanska sociala medier om att inte låta uppmaningar till självmordsattacker få en fristad i skuggan av konstitutionens första tillägg.
Det är en krävande balansgång.
Det är därför det samtidigt är så viktigt att inte ge avkall på vare sig rättsprinciperna eller den skyldighet att visa gästfrihet som nu, inför strömmen av syrier som flyr undan just fascislamistisk terror, framstår som mer tvingande än någonsin. Man måste öppna armarna än mer för de flyktingar som är motståndare till IS, samtidigt som man skoningslöst bekämpar dem som försöker utnyttja vår principfasthet till infiltration och brott.
Dessa hållningar strider inte mot varandra.
Det är tvärtom det enda sättet att inte ge fienden den seger han förväntar sig, den seger det för honom skulle innebära att vi gav upp det gemensamma liv som karakteriserar våra demokratier, det öppna, det generösa.
Det rör sig här om alla rättfärdiga krigs inneboende strategi: avsöndra, avsöndra ytterligare, fortsätta avsöndra – i just detta fall bevisa för den stora majoriteten av Frankrikes muslimer att de inte bara är våra allierade utan våra bröder i medborgarskapet.
Och sedan det essentiella, den verkliga källan till denna terrorns flodvåg; denna rörelse, Islamiska staten, som ockuperar en dryg tredjedel av Syrien och Irak och där erbjuder förövarna av kommande Bataclan-attentat de baser, kommandocentraler, skolor i brott och träningsläger utan vilka inga dåd skulle vara möjliga.
Jag besökte förra veckan Sinjar där kurdiska peshmerga-trupper, stödda av den internationella koalitionen, har vunnit en avgörande seger. Sedan juli har jag med anledning av en dokumentärfilm samlat bilder från andra slag där de usla IS-soldaterna har smitit undan praktiskt taget utan att bjuda motstånd.
Och jag är övertygad om att det är precis som en gång i Sarajevo, precis som den gången när de förmodade experterna manade fram ett spöke, de hundratusentals soldater på marken som skulle krävas för att sätta stopp för den etniska rensningen. Det visade sig sedan att det räckte med flygräder och en handfull elitsoldater. Jag är övertygad om att IS-horderna är mycket modigare när de blåser ut unga försvarslösa parisares hjärnor än när de konfronteras med riktiga frihetssoldater, och jag tror därför att det internationella samfundet nu står inför en fiende som det har alla möjligheter att radera ut, om det vill.
Varför görs det inte?
Varför är vi så snåla med hjälp till våra allierade, kurderna?
Och vad är det för märkligt krig som Barack Obamas Amerika just nu inte vill vinna?
Jag vet inte.
Men jag vet att det är där nyckeln finns.
Och jag vet att alternativet är glasklart: No boots on their ground betyder more blood on our ground.
 
Bernard-Henri Lévy
filosof och författare
 
Översättning: Ingrid H Fredriksson och Per Svensson

BHL ny på kultursidan

Med denna text inleder kultursidorna ett samarbete med Bernard-Henri Lévy, en av Frankrikes mest stridbara och framträdande intellektuella. I hemlandet kallas han kort och gott BHL.
Lévy föddes 1948 i staden Béni Saf, i franska Algeriet, i en judisk familj. Han studerade filosofi på elituniversitetet École Normale Supérieure under bland andra -Jacques Derrida och Louis Althusser.
Han började sin karriär som journalist. Han var krigskorrespondent på Combat, tidningen som Albert Camus grundade under den tyska ockupationen.
Lévy bildade under andra halvan av 1970-talet ”de nya filosoferna”, Nouveaux philosophes, en grupp som gjorde upp med marxistiska och socialistiska dogmer. Lévys mest kända bidrag är boken ”Barbari med mänskligt ansikte” från 1977.
Han har skrivit över trettio böcker, varav tre finns på svenska, och han har varit djupt engagerad i konflikter som Darfur, Afghanistan och Libyen.
Gå till toppen