Per T Ohlsson

Mannen utan språk

”Vi måste prata om hur statsministern pratar.”

Sålunda talade Sveriges statsminister efter terrordåden:
”Om demokratin inte förmår att sätta stopp för terrorismen, så förmår terrorismen att sätta stopp för demokratin.”
Vilken vältalare han är, Stefan Löfven, tänker någon.
Men citatet, med sin eleganta och lätt aforistiska vändning, är inte hämtat från Sveriges nuvarande regeringschef. Orden yttrades av Göran Persson efter attackerna mot New York och Washington den 11 september 2001.
När terrorn hade slagit till mot Paris den 13 november 2015, Frankrikes och Europas 9/11, hade Stefan Löfven detta att säga om dem som reser från Sverige till Syrien för att ansluta sig till mordmaskiner som Islamiska staten, IS:
Det är inte okej.”
Den platta frasen, ”inte okej”, är ett av Löfvens retoriska favoritgrepp när han kommenterar allvarliga ting. Som när det för några månader sedan cirkulerade uppgifter om att Ryssland hade övat för landstigning på Gotland:
Det är inte okej att överhuvudtaget planera sådana saker.”
För denna skarpa markering mot Vladimir Putin blev statsministern utskrattad. Ändå återkom formuleringen när han den 19 november presenterade regeringens strategi mot terrorism. Inte nog med det. Löfvens presskonferens blev en uppvisning i plattityder och verbala krumbukter som ledde tankarna till Esaias Tegnérs bevingade iakttagelse att ”det dunkelt sagda är det dunkelt tänkta”.
Ett av Löfvens mer uppmärksammade uttalanden var att tidigare regeringar inte har gjort något för att värna Sverige mot terrorism och extremistiska hot. Det var ett både besynnerligt och ovärdigt utspel.
Besynnerligt därför att Löfven efterlyser samverkan med de borgerliga partier som alltså enligt hans mening inte lyft ett finger för landets säkerhet. Ovärdigt därför att han reducerade den nationella säkerheten till vad han sagt sig vilja undvika: partipolitiskt ”käbbel”. Dessutom hade han inte på fötterna. Det var Fredrik Reinfeldts borgerliga alliansregering som 2008 drev igenom den kontroversiella FRA-lagen om utvidgad signalspaning, en lag som de nuvarande regeringspartierna, Socialdemokraterna och Miljöpartiet, röstade emot.
Lika anmärkningsvärt var Löfvens brist på språklig precision:
Det fanns en utredning klar här ungefär 2005, hände ingenting 2006, 2007, 2008, 9, 10, 11, 12, 13, 14. Nu är den tiden, nu är den tiden lite outdated. Nu måste vi uppdatera en sån utredning för att den skall vara, eeeh, självfallet uppdaterad … Jag menar nog att Sverige varit lite naiva i den här frågan. Men nu agerar den här regeringen.
En utredning skall uppdateras för att bli – uppdaterad. God dag, yxskaft.
Under ett drygt år som statsminister har Stefan Löfven gång på gång gjort uttalanden som väckt känslor av så kallad sekundärskam.
En och annan minns måhända hans sifferexercis i riksdagens EU-nämnd förra hösten när han skulle redovisa Sveriges utgångspunkt i förhandlingarna om klimatpåverkande utsläpp och energieffektiviseringar. Procentsatserna virvlade som sotflagor i luften: 50, 40, 30, 40, 27, 30.
I en intervju i Sydsvenskan i våras förde han ett resonemang kring alliansfrihet som ingen förstod, förmodligen inte heller han själv, med tanke på Sveriges fördjupade Natosamarbete:
Det är bra att Sverige och Finland är alliansfria. Då har du två geografiska ytor fria. Då vet du att på de här ytorna är det alliansfritt. Då har du inte direktkontakt.
Ytor fria från vad? Försvar?
När detta föranledde interpellationer i riksdagen höll sig Löfven undan och skickade fram utrikesminister Margot Wallström.
Vi måste prata om hur statsministern pratar. Och ibland inte pratar.
Stefan Löfven är den politiskt minst erfarne statsministern i Sverige under de senaste hundra åren; samtliga av hans företrädare sedan Karl Staaff hade, till skillnad från Löfven, riksdags- eller regeringserfarenhet när de tillträdde. Löfven, som under panikartade omständigheter fick ta över som socialdemokratisk partiledare efter Håkan Juholt, hade istället en facklig karriär bakom sig: han var en erkänt skicklig ordförande för IF Metall 2006–2012.
Att denna brist på politisk och parlamentarisk vana sätter vissa spår i Löfvens sätt att uttrycka sig är mänskligt och fullt förståeligt. Särskilt tydligt blir det på områden som han aldrig tidigare har varit i beröring med, till exempel säkerhetspolitik. Men medborgarna har, oavsett partisympatier, rätt att förvänta sig ett minimum av stil, tydlighet och eftertanke hos den person som på demokratisk väg har anförtrotts med att styra riket.
En statsminister måste kunna växa med uppgiften, särskilt i krislägen. Så var det med Göran Persson, kommunalrådet från Katrineholm som blev europeisk statsman. Utan Perssons sluga manövrer som EU-ordförande första halvåret 2001 hade det inte blivit någon östutvidgning 2004. Hans uppträdande efter terrorattackerna mot USA var magnifikt.
Fram till den nervöst trevande Stefan Löfven har Sverige haft turen att representeras av statsministrar som höjt sig själva och landet i kritiska skeden.
Thorbjörn Fälldin, hånad för sin enkla bakgrund, var ett under av samlat lugn när den sovjetiska ubåten U 137 fastnade i Blekinge skärgård 1981, mitt under en av kalla krigets frostigaste faser. När en sovjetisk flottstyrka närmade sig och militärledningen befarade fritagning gav Fälldin en order till överbefälhavaren som med rätta har gått till historien:
”Håll rent med de resurser ni har.”
Ingvar Carlsson hade solid erfarenhet när han 1986 efterträdde den mördade Olof Palme. Han gjorde det med iskall bravur, trots att han hade tänkt dra sig tillbaka och trots att han hade förlorat en nära vän. På några timmar såg han till att Sverige hade en fungerande politisk ledning. Pliktreflexen slog ut allt annat. I egenskap av oppositionsledare gjorde Carlsson senare upp med sin politiske och ideologiske rival Carl Bildt om krispolitiken och Europa utan att hemfalla till ”käbbel”.
När Carl Bildt nämns i samband med Lasermannens härjningar i Stockholm i början av 1990-talet blir han oftast ett bihang till statsrådet Birgit Friggebo, som uppmanade oroliga invånare i Rinkeby att sjunga We Shall Overcome, en svåröverträffad genomklappning. Men efter tvekan höll Bildt ett tv-tal i februari 1992. Budskapet var glasklart:
”Rättsstaten kommer inte att finna sig i att vara ett offer för det som nu händer. Den kommer att med alla de medel som står till dess förfogande att spåra upp, döma och straffa de … ansvariga.”
Och så var det den förra alliansregeringen, där statsminister Fredrik Reinfeldt behöll lugnet när den globala finanskrisen slog till på hösten 2008. Det bidrog 2010 till att en sittande borgerlig regering för första gången fick förnyat förtroende av väljarna.
Nu har Sverige en statsminister som efter mer än ett års arbetsträning snubblar på orden, svamlar och flackar med blicken. Det inger icke respekt och kan inte bara förklaras med Stefan Löfvens brist på politiska meriter, utan måste också förstås som en konsekvens av en märklighet med hans regeringsbildning efter valet 2014.
Trots Socialdemokraternas enorma reservoar av erfarenhet ratade han kompetensen till förmån för rungande stolpskott – tänk Gabriel Wikström, Kristina Persson, Mehmet Kaplan et consortes – och en koalition med ett parti, MP, som aldrig haft regeringsansvar. Det var symptomatiskt att Löfven i tisdags redogjorde för skärpningar i flyktingpolitiken sekonderad av en vice statsminister som han inte vågat göra till vice statsminister på riktigt. Åsa Romson borde för övrigt vara diskvalificerad i sådana sammanhang efter sin historielösa Auschwitzliknelse tidigare i år.
Med undantag för självlysande stjärnor som försvarsminister Peter Hultqvist och inrikesminister Anders Ygeman saknar Löfven en omgivning som hade kunnat erbjuda stadga. Sverige styrs med andra ord av en hop amatörer. Och därför blir det som det blir när statsministern öppnar munnen. Löfven är helt enkelt en produkt av den miljö han skapat kring sig själv.
Stefan Löfven har en sympatisk framtoning och är naturligtvis besjälad av att göra så gott han kan; en vänlig man. Men i nuvarande läge, med den svåraste flyktingkrisen sedan andra världskriget och terror i Europa, är det inte vänlighet som behövs, utan tydligt och bestämt ledarskap och ett säkert språk som lyfter och förklarar. Det betyder inte att Löfven måste imitera sina företrädare. Men ett par meningar från en av dem gör sig påminda.
Göran Persson dök upp i barnprogrammet Bolibompa och dansade med kossan Doris. Om sina ministrar sade han:
”De är snälla människor, ungefär som Gösta grävling. De vill ju väl.”
Nu har Gösta blivit statsminister.
Så som världen ser ut är det inte riktigt okej.

MER ATT LÄSA

Sveriges statsministrar under 100 år (Albert Bonniers Förlag) red. Mats Bergstrand & Per T Ohlsson.
Svensk politik (Historiska Media) av Per T Ohlsson.
Min väg, mina val (Albert Bonniers Förlag) av Göran Persson.
Tänkt och sagt av Göran Persson (Bokförlaget Känguru) red. Kristoffer Lind.
Gå till toppen