Kultur & Nöjen

Den utopiske diktaren

Peter Rewers

Michael Strunge - Digtning og virkelighed. Gyldendal.
Den poet som främst fått stå som samlande symbol för andan i den danska poesins 1980-tal är otvivelaktigt Michael Strunge. Hans korta liv, han dog vid bara 27 års ålder genom ett spektakulärt självmord, har gjort att han inte åldras tillsammans med sina generationskamrater. Han förblir evigt ung, för alltid löftesrik och idealistisk.
Femton år efter Michael Strunges död utkom den första biografin, skriven av prästen och författaren Knud Munck. Det var måhända för tidigt, såren var för många fortfarande vidöppna. Föräldrar och flickvänner avböjde att låta sig intervjuas. Nu har det istället gått trettio år. Den tragiska händelsen har hunnit bearbetas. Mognad och sorgearbete har gett andra perspektiv.
Den nya biografin är på flera vis kvinnornas bok om Michael Strunge, det gör den intimare, både mer konkret och mer ömsint. Samtidigt är berättelsen på god väg över i det mytologiserande. Det är som att gå från Markus-evangeliet till Johannes-evangeliet, från det sparsmakat torra till kärleksfull utsmyckning. Med en biografiförfattare som vågar sig på en tolkning. Föräldrarna ger ett varmt porträtt av hur det minsann inte alltid var så lätt att förhålla sig till det uppväxande geniet. Men det är alltså mest flickvännernas röster som kan anas, den beskyddande Inge och den yngre, mer sökande Cecilie.
Den bild man ges av Strunge är av en överkänslig men säkert ganska intressant ung man. Fast besluten att bli en stor stjärna inom dansk poesi, med en fantasiburen besatthet med viss anknytning till hans psykiatriska diagnoser. Visionär är måhända ett medeltidsord för adhd? Som kollegan Søren Ulrik Thomsen tidigare framhållit så upplevde Strunge en överväldigande rik inre värld, som Thomsen menar att han bedrev rovdrift på, med sina elva diktsamlingar på åtta år, ibland två om året.
Vad består så myten om Michael Strunge av?
Det har efterhand framträtt ett par fasta hörnstenar. En gäller Strunges egen tro på sina dikters profetiska kraft. Det tydligaste exemplet har i Michael Strunge-litteraturen kommit att utgöras av Berlinresan, sommaren 1983, för att se David Bowies ”Serious Moonlight”-turné. På perrongen skriver Strunge en nu ikonisk dikt: ”Kupéen stille, allting / Berlin, mit hoved... / hvordan skal jeg finde hendes læber i alt det støv”. Vagnarna är fullsatta, och han erbjuder en ljushårig tunn tjej sin plats. Och nu har Cecilie efter alla år berättat hur Michael Strunge satt vid hennes fötter hela tågresan. Förälskelsen var våldsam. Förhållandet varade fram till Strunges död knappt tre år senare. För Michael Strunge var händelsen dubbelt viktig, var inte detta ett objektivt bevis på den diktens förutsägande förmåga som han alltid hävdat?
Ett intressant inslag i den nya biografin är ett par försök till djupare granskning av Strunges mer utopiska program, övergången mellan poesi och samhälle. Konstnärsvännen Lillian Polack har tidigare uttalat att ”det var inte så konkret, men det behövs ju en joker i kortleken också”. Men biografiförfattaren har lyssnat igenom allt vad som finns av gamla radiointervjuer med Strunge. Och joker eller inte, men Strunges radioröst förklarar att hans diktning ytterst varit ”en förväntan på en andlig revolution hos ... en hel nation på en gång”. Inte småsaker alltså. Strunge efterlyser intet mindre än ”en total kommunikation och intuitiv omedelbar förståelse […] en andlig uppfattning av världen, allt det folk har i sig, som inte kan sättas på språk, det som det inte ges plats för”.
En annan hörnsten i myten Strunge gäller förstås de skrämmande omständigheterna kring poetens död. Hur han kastar sig ut genom fönstret och krossar huvudet mot trottoar-stenen fem våningar ner. På Webersgade i Köpenhamn har det – inte särskilt smakfullt – satts upp en minnesskylt med hans sista ord ”Nu kan jeg flyve”. Biografin gör, efter sina intervjuer, en nytolkning av händelsen, och menar att den hänger samman med Olof Palmes död en dryg vecka tidigare.
Hur?
På omslagsbilden till diktsamlingen ”Billedpistolen” visas Strunge riktande en pistol mot tv-bilden av Danmarks statsminister. Natten fram till sitt dödshopp i gryningen uttrycker poeten ångestfullt upprepade gånger sin skuld och ånger över detta foto-grafi, som han nu tror lett fram till den högt beundrade Palmes död. Åter igen verkar det vara Strunges tro på diktarens profetiska kraft som spökat för honom.
Michael Strunge begravdes samma dag som Olof Palme, den 15 mars 1986. Så kan 1980-talet också beskrivas.
Gå till toppen