Kultur & Nöjen27 december 2015 06:00

Ett språks uppgång

Förhörsledarna kunde inte tala hans språk. Inte åklagaren heller. Peter Mangs pratade och pratade. Men ingen förstod vad han egentligen sa. Kodorden, hänvisningarna, apartheidtankarna.
Till sist tystnade han.
I rätten läste han istället.
En av de värsta terroristerna i svensk historia hade sannolikt haft en aning lättare att göra sig språkligt förstådd – givetvis inte moraliskt förstådd för sina handlingar – om han hade förhörts hösten 2015. För nu smittade det apokalyptiska tänkandet. Tanken att flyktingkatastrofen var en katastrof för Sverige och inte en katastrof för flyktingarna. Svenska Dagbladets ledarsida twittrade om nationens undergång (Per Gudmundson, 8 november) och omtolkade betydelsen av ordet främlingsfientlig till ”nån som varnade för migrationspolitiken” (Ivar Arpi, 14 december).
Att tillägna sig ett språk tar tid och sker i ett samspel med andra människor. Ord för ord sipprar genom samhället, sätts i nya sammanhang, görs förståeliga och socialt acceptabla. Peter Mangs är en rasistisk mördare, men han talar ett språk som har gamla rötter och som under 2015 spreds i små eller större doser i allt vidare cirklar via rasistiska nyhetssajter och sociala medier. I ”Raskrigaren - seriemördaren Peter Mangs” väljer författaren och religionshistorikern Mattias Gardell att namnge detta språk efter dess folkvalda gren: sverigedemokratiska.
Det är på det här språket ordet ansvarsfull kan få betydelsen att INTE hjälpa folk i nöd. Det är på det här språket flyktingar inte är människor i yttersta nöd med musiksmak och favoriträtter utan flodvågor av lyxflyktingar, skäggbarn och IS-krigare som likt naturkatastrofer sveper över nationer. Språkets syre är rädslan för att leva nära avgrunden. Kicken är den berusande känslan av att vara en självständig person som genomskådar medier och politiker (att alla använder samma ord och delar samma länkar är en ironi). Metoden är sortering: barbarer och civiliserade, kompatibla och inte kompatibla.
Orwells nyspråk från ”1984” syftade till att begränsa individens tankeutrymme genom att sudda ut språkets nyanser och försköna ordens verkliga innebörder. Sverigedemokratiskan jobbar liksom Orwellskan med tvärtomspråk. I ”1984” heter det att frihet är slaveri. I sverigedemokratiskan är det splittringspolitik att vilja se olika människor leva tillsammans.
I sin mest extrema form är detta tvärtomspråk ett sätt att tänka bort ordet empati, ett sätt att lämna sociala konventioner. Till Mattias Gardell säger Peter Mangs: ”Det är inget tomrum, ingen brist. Ni behöver empati för att kunna fungera socialt. Jag klarar mig gott utan och ersätter empati med intellektuell observation. Därmed undgår jag social inavel och erhåller större frihet”. För Mangs blir inte empati en förutsättning för mänskligt liv utan en försvårande omständighet. När Dagens Nyheter i ett reportage skriver om det man kallar en ny nationell höger med 30-talslängtan berömmer William Hahne, SDU:are, sig själv för förmågan att ”genomskåda känsloargument”. Bilden på den döde Alan Kurdi, tre år, publiceras i ett politiskt syfte, säger Hahne. Medkänsla är för Hahne ingen realistisk mänsklig känsla. Den som talar för alla människors lika värde är per definition en hycklande godhetsapostel.
När Lena Sundström för Dagens Nyheter våren 2015 skrev ett reportage om det danska samtalsklimatet kunde en svensk läsare tänka ”där är vi i varje fall inte”. Det handlade om att ”de anständiga” hade blivit en förolämpning, att ”landsförrädare” hade blivit ett utbrett tillmäle. Ord förknippade med humanismen kom nu med sarkastiska citationstecken; de hängde som hånleenden kring ord som humanistisk stormakt. Samma hånleenden syns nu kring ett ord som nysvenskar. Som för att dra en tydlig gräns: du kan aldrig bli svensk.
Anton Lundin Petterssons avskedsbrev skrevs på sverigedemokratiska. I en känsla av att stå nära avgrunden, med en övertygelse om vilka som måste straffas, tog han svärdet och gick till en skola för att straffa de som måste bort. Någon dag senare frågade en SVT-journalist Trollhättans informationschef: ”Det är ju en extremt segregerad skola med extremt få svenska barn, vad säger du om det?”.
Svenska barn, hur får de enligt SVT se ut 2015?
Så stark var den sverigedemokratiska prägeln på flyktingdebatten hösten 2015 att dess kostnader kom att bli alltings måttstock. Saknades det ett bäcken på äldreboendet var det inte skatteflyktingarnas fel utan krigsflyktingarnas. En gammal svensk biståndsgren som att hjälpa på plats framställdes som SD-radikal . Ordet naiv lyftes – när Stefan Löfven tog det i sin mun – självklart från terror- till flyktingfrågan. Sverigedemokratiskans definition av ordet naiv avser ju människor som envisas med att förfäkta asylrätten och mänskliga rättigheter.
Men parallellt med undergångens språk, med upprättandet av nya språkliga gränskontroller, har en helt annan svenska talats i allt vidare kretsar under 2015. En folkrörelse som poppar upp genom språkkaféer och språkvänner hos föreningar eller nätverk. I en stad som Ängelholm – som historiskt har tagit emot ansvarslöst få flyktingar – har ett blivande asylboende satts i brand. Men det har också tagits initiativ för att möta nyanlända. Häromdagen skrev tidningen om hur ängelholmaren Mattias Tydell och Samir Alzin, som flydde från Syrien för drygt ett år sedan, har mötts för middag genom kommunens projekt Invitationsdepartementet. ”Man måste göra något. Det var så vi kände. Det är så mycket skit på Facebook”, sa Mattias Tydell.
I december delade tidningen Fokus ut priset till Årets svensk: Volontären. Priset delas av alla svenskar som välkomnar människor på flykt. Motiveringen löd: ”Årets svensk sparkar en boll till någon som talar ett annat språk, dukar en extra tallrik på matbordet eller står beredd med en filt på perrongen”.
Det går inte längre att sitta tyst om man bryr sig om vilket språk som ska få sista ordet.
Gå till toppen