Kultur & Nöjen

De svarta ideologerna

Stöveltramp och skrivbordskamp. 2015 var året då det på allvar stod klart att den liberala demokratin inte är osårbar. Per Svensson ser hur en intellektuell högerextremism och en folklig fascism tillsammans målar Europa svart.

Mellandagarna har jag delvis ägnat åt en artikelsamling av den på sin tid framträdande svenske politikern och publicisten Adrian Molin, utgiven 1935.
I volymen finns en längre essä, ”Ett perspektiv på den nazistiska idékretsen”, i vilken Molin försöker göra nazismen till en svensk uppfinning. Han hänvisar till den så kallade ”unghögern”, en huvudsakligen akademisk strömning som ville förena sociala reformer med vakthållning kring den traditionella kulturen och den organiska nationen. Molin var själv en av unghögerns förgrundsfigurer tillsammans med filosofen Vitalis Norström och statsvetaren Rudolf Kjellén, och kan inte dölja hur stolt han är över pionjärrollen:
”Jag sade med syftning på den tyska nazismen, att vi icke behöva gå över ån efter vatten. Ett antiradikalt, på samma gång nationellt och socialt program, byggt på en idealistisk livsåskådning och konservativ samhällsuppfattning har sannolikt utformats tidigare på svensk än på tysk mark.”
Malligheten gör en mållös. Det är svårt att ta in att det fanns en tid då intellektuella ville ta åt sig äran för nazistiskt idégods. Det man förväntar sig i dag är att ingen, inte ens nazister, vill kännas vid nazismen.
Hitlerdiktaturen och Förintelsen gjorde ”idéerna” omöjliga. Och det gällde inte bara de idéer, det språkbruk och den praktik, som omedelbart förknippas med brunskjortor. Hela det högernationalistiska och antidemokratiska ideologiska landskapet förvandlades efter kriget till en avfolkningsbygd i de nord- och västeuropeiska välfärdsstaterna.
Adrian Molins artikelsamling har den förhoppningsfulla titeln ”Stafetten går vidare”. Länge tycktes det vara en fåfäng förhoppning. De få löpare som var villiga att ta över stafettpinnen verkade alla ha en benägenhet att tappa den.
Högerextremismen kom i ett land som Sverige att associeras med luggslitna patetiska farbröder och än mer patetiska brölande unga män vars ideologiska halt kunde anges i promille.
Nu ser det, tyvärr, plötsligt annorlunda ut. För kanske första gången sedan Molins tid är en intellektuell högerextremism på väg att etablera sig i Sverige.
När jag går in på sajten Motpol.nu möts jag av en artikel om den ryske neoreaktionäre ideologen Alexander Dugin, vars idéer kopplas samman med den tyske filosofen och nazisten Martin Heideggers centrala begrepp Dasein. Jag kan också om jag vill ta del av poddar på teman som ”Ungern och den europeiska högerns återkomst” eller ”Den amerikanska universalismen och det liberala världsherraväldet”.
En annons erbjuder 20 procents rabatt på ett ”startpaket” för den ”nya högern”. Paketet innehåller tre böcker. ”Den nya högern – antiliberalism i det postmoderna Europa” av amerikanen Michael O’Meara, ”Högern kommer tillbaka” av svensken Daniel Friberg och ”Generation identitet” av den unge österrikaren Markus Willinger.
Via annonsen tar man sig vidare till Arktos, det bokförlag som drivs av kretsen kring Motpol. Där hittar man ett varierat utbud av högerradikal och ultranationalistisk kultlitteratur. Som så många andra högextremister i dag svärmar Motpol för den ”konservativa revolutionen”, det vill säga för författare och ideologer som i det tidiga 1900-talets Tyskland artikulerade ett aristokratiskt och elitistiskt motstånd mot demokrati och liberalism. Den andra stora inspirationskällan för Motpol-gruppen är fransk högerextremism med tonvikt på de ”identitära” idéerna, det vill säga föreställningen att varje ”folk” har en egen ”identitet” som hotas av högerextremismens ständiga fiende, det nivellerande och degenererande liberala marknadssamhället. På beställningslistorna samsas verk av samtida högerideologer med böcker av idoler från tidigt 1900-tal som Carl Schmitt, Ernst Jünger, Oswald Spengler och Ernst von Salomon (en av de unga högerradikala studenter och officerare som 1922 mördade Weimarrepublikens utrikesminister Walther Rathenau).
Varför är detta intressant? Varför platsar en pojkrumsnördig nätportal, med vidhängande postorderförlag, i en kultursidesserie med ambitionen att summera det gångna året?
Därför att 2015 var året då det på allvar stod klart att den liberala demokratin inte är osårbar, ens i sina nord- och västeuropeiska kärnsamhällen.
Samtidigt som ett land som Sverige försöker göra sin bro till omvärlden så ogästvänlig som möjligt bygger nu högernationalisterna broar från Moskva till Budapest, från Ams-terdam till Köpenhamn, från War-szawa till Leipzig, från Paris till Stockholm.
Runt om i Europa har högerextremisterna förvandlats från marginaliserade förlorare till triumferande maktpolitiker. Att rörelsen då också skapat utrymme för sina politiska plugghästar är inte konstigt. Det förvånar inte heller att företrädare för olika grenar och schatteringar av denna breda rörelse ibland tycks hata och bekämpa varandra med större iver än den de visar i kampen mot verkliga ideologiska motståndare. Så till exempel har två svenska nationalistiska studentgäng, det ena yngre och det andra äldre, under året energiskt pucklat på varandra. Reportern Björn af Kleen gav nyligen i ett stort reportage i Dagens Nyheter (19/12) en fascinerande bild av den något komiska striden mellan ledningen för Sverigedemokraterna och ledningen för partiets tidigare ungdomsförbund SDU.
För en utomstående är det inte helt lätt att skilja den ena lillgamla kostymen från den andra.
Men så brukar det vara i apokalyptiska och revolutionära rörelser. Man känner igen det från 1970-talets interna vänsterfejder. Då antogs avgrunder gapa mellan en bokstavssekt och den sekt som placerat sig omedelbart till vänster om den första sekten i alfabetet.
Björn af Kleen satte i sitt reportage också ljuset på Motpol och Arktos samt kretsens centralfigur, författaren till boken om högerns återkomst, Daniel Friberg. Han är civilekonom och har varit aktiv i den högerextrema subkulturen sedan gymnasist-åren.
Friberg är en på flera sätt tidstypisk gestalt, en av de europeiska stafettlöpare som fört ”idéerna” in i nätåldern.
Hans tyska motsvarighet heter Götz Kubitschek och håller till på en gulputsad herrgård, Rittergut Schnellroda, i en liten by någonstans mellan Halle och Erfurt i sydöstra Tyskland.
Där driver han en högerradikal tankesmedja med det officiösa namnet Institut für Staatspolitik, förlaget Antaios som ger ut radikalkonservativ litteratur, samt tidskriften Sezession.
När han i november i år arrangerade en konferens kring ”anstormningen” av asylsökande hölls invigningstalet av en av Tysklands just nu mest uppmärksammade politiker, det nationalistiska missnöjespartiet Alternative für Deutschlands ordförande i Thüringen, Björn Höcke.
Just nu bygger de högerextrema intellektuella runt om i Europa strukturer som för tankarna till vänsterhegemonins 1970-tal: förlag, tidskrifter, en egen klassikerkanon, mötesplatser och så vidare.
Men det finns en avgörande skillnad mot då, illustrerad just av de nära banden mellan en elitär ideolog som Kubitschek och en framgångsrik politiker som Höcke. Befolkningarna i de europeiska industriländerna var mycket måttligt intresserade av 1970-talets socialrevolutionära budskap.
I dag är det annorlunda. De högerextrema ideologerna verkar i dag i symbios med en aggressiv folklig opinionsrörelse (Pegida, Avpixlats kommentarsspalter) och med politiska partier som flyttat in i maktens korridorer. Det är detta som gör Europas framtid så mörk.
Liksom för övrigt också Sverigedemokraternas partisekreterare -Richard Jomshof och Daniel Fribergs Motpol-kollega, den före detta SD-politikern Patrik Ehn, är Kubitschek och Höcke utbildade lärare. Det gamla begreppet ”svarta tavlan” har fått en delvis ny innebörd.
Gå till toppen