Kultur & Nöjen

Ett liv av magiskt skrivande

Karin Arbsjö läser den första biografin över författaren Joan Didion.

Tracy Daugherty

The Last Love Song – A biography of Joan Didion. St Martin's Press.

Hur gör man för att skriva? Kanske är en av förklaringarna till att så många skribenter har Joan Didion som favoritförfattare att hon formulerat ovanligt slagkraftiga svar på den frågan. Att hon som femtonåring skrev av en roman av Hemingway ord för ord, för att lära sig språkets rytm. Att vi berättar historier för oss själva för att kunna leva, men att vi måste vara misstänksamma mot de historier som går alltför väl ihop. Och att en god skribent måste ha lika varmt hjärta som kylig blick.
Med tanke på att hon är en av de största nu levande amerikanska författarna, är det lite märkligt att det inte redan skrivits biografier om Joan Didion. Men 2015 var inte bara året då 81-åringens status som stilikon cementerades – hon blev ett av ansiktena i modehuset Célines reklamkampanj – utan även året då författaren och engelskprofessorn Tracy Daugherty gav ut den första Didion-biografin, ”The last love song”.
”Ingen skriver bättre engelsk prosa än Joan Didion. Försök att möblera om en av hennes meningar, så inser du att den är oundviklig, ett hologram.” Det är en recension av den mästerliga essäsamlingen ”The white album” från 1979 som citeras i boken. Daugherty är precis som så många andra fascinerad av Didions språk, så till den grad att han ibland tycks imitera det (han saknar dock hennes känsla för koncentration, boken är nästan 600 sidor lång).
Didion föddes den 5 december 1934 i Sacramento, Kalifornien. Hennes förfäder var pionjärer, lycksökare som osentimentalt lämnat allting bakom sig och dragit västerut. Hon växte upp med historier om att bryta upp utan att se tillbaka, men hon återkommer gång på gång till Kaliforniens historia och själ, som mest utvecklat i den självbiografiska ”Kalifornien: min historia” från 2003. Genom hennes texter blåser den livsfarliga Santa Ana-vinden som sätter skogar i brand och får människor att tappa omdömet. Hon skriver om stormarna utanför huset i Malibu där hon bosätter sig med sin make och deras adoptivdotter. Om de osannolika bevattningssystemen och Sacramento-flodens översvämningar.
Men det var på östkusten hon inledde sin karriär, som juniorredaktör på Vogue i New York, där hon efter fem års hårt arbete fick sin första signerade text publicerad. 1963 gjorde hon skönlitterär debut med ”Run river”, och har sedan dess gett ut fem romaner. Hennes litterära reportage har placerat henne bland centralgestalterna inom 1970-talets new journalism-tradition.
Och hennes allra bästa texter är fortfarande de där hon tittar inte så mycket inåt som utåt. De långa reportagen i samlingarna ”Slouching towards Betlehem” och ”The white album”, om 1960-talets ungdoms-rörelse och sociala omvälvningar. En tid då CIA gjorde hemliga LSD-experiment, våldet fanns under ytan på det skenbart fredliga och frisinnade och Vietnamkriget kastade långa skuggor över landet. Joan Didion skildrade hippieeran som den outsider hon var: en republikan med John Wayne som mansideal, ständigt nytvättat hår och oklanderliga blusar. Reportagen om de unga knarkarna som hänger i Haight Ashbury, om The Doors-skivinspelningar och Charles Manson-anhängare, har vändningar som får armhåren att resa sig.
Under 1980-talet intresserade sig Didion allt mer för politik. Hon vände blicken mot USA:s krig i andra delar av världen och mot presidentvalskampanjer som kommit att likna Hollywoodfilmer, regisserade och bevakade av en elit som lösgjorde sig från verkligheten.
Att läsa Joan Didion är att betrakta världen från en position präglad av melankoli och förlust, men också av en drift att se bakom de givna berättelserna. Hon försöker förstå de stora skeendena i det amerikanska samhället.
Framför allt är det ett författarskap där stilen ständigt sätts i första rummet. ”Stil är karaktär” skriver Didion själv. Hennes metod går ut på att beskriva ytan så väl att djupet visar sig – men det riskerar också att föra med sig en distans och kyla.
Daugherty har försökt få Didion att medverka till biografin men föga förvånande fått nobben. Och kanske är förklaringen till att ingen har tecknat hennes historia tidigare att så mycket av det Didion har skrivit har varit, eller rättare sagt gett sken av att vara, självbiografiskt. Hon har omsorgsfullt skapat en livsberättelse med väl valda detaljer och en persona genom vars stränga ögon läsaren får betrakta världen. Men det är en persona som egentligen tycks avslöja väldigt lite om den verkliga Joan Didion. Och det finns inget intresse för henne att revidera den bilden i efterhand.
Tracy Daugherty får i stället förlita sig på ett grundligt researcharbete (notapparaten sträcker sig över 112 sidor), mängder av stoff ur Didions egen produktion och intervjuer med människor som känt henne. Många av de biografiska detaljerna är hämtade ordagrant från Didions egna böcker – vilka blommor som växte i trädgården vid hennes hus i Brentwood, LA, vad hon hade på sig när hon flög till Hawaii ett visst år. Efter ett tag frågar man sig om Daugherty inte förförts alltför mycket av hennes känsla för stil. Han får förlita sig på de ledtrådar hon redan har gett, men där detaljerna i hennes texter alltid är betydelsebärande, blir de stundtals meningslösa i hans.
Så småningom tonar ändå en delvis ny bild av Didion fram: den av en människa som inte alls varit så melankolisk och rådvill som hon ibland velat framställa sig, utan målmedveten och ambitiös, både när det gäller att skriva och att skapa en plats för sig själv och maken i Hollywoodsocieteten, där de arbetade som manusförfattare parallellt med det journalistiska och litterära skrivandet.
För tio år sedan gav Joan Didion ut sin mest lästa bok, ”Ett år av magiskt tänkande”, om året efter att hennes make och skrivpartner John Gregory Dunne dött i en hjärtattack. Den tillgängliga och tröstande sorgeboken gav Didion en ny läsekrets. Sex år senare kom ”Blå skymning”, om dottern Quintana Roo Dunne som gick bort året efter sin far, bara 39 år gammal, i sviterna efter en svår infektion. Men den största tystnaden i Didions berättelse om sig själv finns alltjämt runt moderskapet och relationen till adoptivdottern. Här försöker Tracy Daugherty försiktigt fylla i tomrummen. Varför tar Didion aldrig upp dotterns alkoholism? Hur påverkades Quintana Roo av att växa upp med två föräldrar som drack varje dag, på fester med Hollywoodkändisar och på olika hotellrum, av att vara ständig följeslagare på sina föräldrars reportageresor? Varför dog hon?
När Didion själv når till dessa frågor i ”Blå skymning”, sin senaste och kanske sista bok, förmår hon bara snudda vid dem och långt ifrån se dem med den knivskarpa blick hon alltid annars använder i sitt skrivande. Men det är å andra sidan en nog så stark bild av sorg.
Gå till toppen