Heidi Avellan8 januari 2016 19:45

Fortsatt Charlie, för friheten

Jihadister och förortens skäggmän har en gemensam fiende: friheten. Den måste försvaras till varje pris. Förväxla inte kulturrelativism med tolerans.

Det är inte ansiktsslöjan som är problemet. Det är ofriheten den symboliserar som bekymrar.Bild: FRED ERNST
Ett år har gått. Det var sent på förmiddagen den 7 januari 2015 som två beväpnade svartklädda män med rånarluvor tog sig in på satirtidningen Charlie Hebdos redaktion i centrala Paris. När de fem minuter senare lämnade lokalerna låg elva människor döda där – den tolfte, en polisman, mördade de på vägen därifrån och ytterligare fem två dagar senare i ett relaterat gisslandrama i en judisk mataffär.
Varför?
För att mördarna var jihadister och Charlie Hebdo hyllade tryckfriheten. Inne på redaktionen frågade de två männen efter tidningens redaktör, tecknaren Stéphane ”Charb” Charbonnier, som levt under dödshot sedan tidningen publicerade en bild på profeten Muhammed.
”Jag lever under fransk lag, inte Koranens”, sade han till nyhetsbyrån AP 2012.
Innan året var slut drabbades Paris ytterligare en gång av islamistisk terror. Den 13 november mördades 130 människor och långt fler skadades.
Varför?
För att vissa människor hatar frihet och kallar nöjen, möten, vin och musik dekadens. För att de är beredda att offra sitt liv för att inte heller andra ska få njuta. För att somliga inte respekterar någon annan lag än en perverterad tolkning av arkaiska religiösa regler.
Sharia, inte fransk lag, inte fransk. Eller svensk. Med skräcken som vapen vill de tvinga alla att böja sitt huvud inför detta.
I år är det 250 år sedan Sverige antog världens första tryckfrihetslag. Något att yvas över idag när landet räknas till de minst korrumperade i världen – öppenhet är det bästa vaccinet. Något att vara stolt över, något att fira. Men framför allt något att respektera genom att leva upp till dess anda: tryckfriheten måste användas för att inte förtvina.
Utan yttrandefrihet och tryckfrihet finns ingen demokrati. Just mot detta, teorin, brukar ingen ha så mycket att invända. Sedan kommer det svåra – inte överkurs, men lite knepigare att hålla reda på:
• Yttrandefrihet betyder att alla kan sprida sin uppfattning, men inte att den får stå oemotsagd.
• Yttrandefrihet ger plats för åsikter – men det ändrar inte fakta. Att SD har sina rötter i nazismen är inte en åsikt. Det är ett faktum.
• Yttrandefrihet betyder inte att andra måste sprida din åsikt. Det är inte ”censur” om denna oberoende liberala tidning på opinionsplats inte lyfter fram illiberala åsikter. Att vi publicerar synsätt som tidningen inte delar är ett sätt att bredda debatten, men det finns gränser: demokratins fiender är aldrig välkomna.
Efter attentatet mot Charlie Hebdo samlades hundratusentals människor i väst till manifestationer mot terror och våld, för det fria ordet:
Je suis Charlie, löd budskapet. Jag är Charlie. Men också bland människor som verkligen tycker sig stå upp för det fria ordet vägrade vissa att vara Charlie. För att Charlie Hebdo har skämtat grovt, hädiskt, sexistiskt eller hur som helst osmakligt.
Som en debattör skrev på Nyheter24: ”Varför ska man nödvändigtvis avbilda Muhammed, vad tjänar man på det? … Jag kallar det hets mot folkgrupp. Och etnocentriskt."
Han missar poängen. "Je suis Charlie" betyder inte att man ställer sig bakom det som publiceras – utan att man stöder rätten att publicera, att kritisera makten, att smäda religioner.
Varken i Frankrike eller i Sverige är blasfemi förbjudet. Och att låta bli att publicera bara för att någon kan känna sig kränkt är ett sluttande plan – mot självcensur. Minns uttrycket som tillskrivs Fritiof Nilsson Piraten: "Om man skriver om en synål så är det alltid någon enögd jävel som känner sig träffad."
Ska vi kunna leva tillsammans, människor från olika länder, kulturer och religioner, så måste det finnas tydliga spelregler:
Detta gäller i Sverige. För alla.
Respekt för lagen, för demokrati och mänskliga rättigheter, jämlikhet och jämställdhet, allas lika värde och individens rätt att välja sitt liv. När väl det är på plats står det var och en fritt att tillbe sin gud, bära slöja och fira jul, pesach, eid al-fitr. Eller låta bli.
Det är särskilt viktigt nu, när flyktingströmmen fört så många nya människor hit. Att tro att pressen på vårt sätt att leva här inte blir stor är naivt; i vardagen, i skolan, på socialkontoret behöver många nu fatta obekväma beslut och bestämma saker som gör vissa ledsna och andra förgrymmade.
Redan hörs oroande rapporter från invandrartäta områden: skäggmän kringskär kvinnors frihet, har åsikt om klädsel och vandel, här som i det gamla hemlandet.
Oacceptabelt är bara förnamnet. Om detta skrev jag i somras en krönika som fått många att reagera och dela artikeln:
Ingen får tumma på kvinnors mänskliga rättigheter, oavsett religion, kultur och familjeförhållanden. Ingen får frånta unga rätten till sexualundervisning. Ingen får vända bort blicken när en tjej inte kommer tillbaka efter semestern i det gamla hemlandet – eller återvänder bortlovad. Ingen får blunda för att inte alla unga i Sverige tillåts välja sitt liv. Ingen får böja sig för patriarkala kulturers urtida krav på att få kuva kvinnor, kräva lydnad och kyskhet, beskriva släktens heder utifrån kvinnornas dygd. Inte heller svenska myndigheter som vill slippa bråk och kallar det "respekt".
Detta kräver tydliga spelregler och stort mod. Men det är alldeles nödvändigt för vårt sätt att leva, tillsammans i frihet. Och ett bra sätt att fira 250 år av fria ord.
Gå till toppen