Kultur

Misslyckat försök att skildra svensk ensamhet

The Swedish theory of love

Regi: Erik Gandini. Med: Lars Trägårdh, Nhela Ali, Zygmunt Bauman. Åldersgräns: 15 år. Längd: 1.16.
”Allt i Sverige var fantastiskt”. Så inleds Erik Gandinis ”The Swedish theory of love”. Vi förstår omedelbart att det inte är så längre. Filmen tecknar en bild av djupt ensamma svenskar som istadigt upprätthåller ett strikt oberoende från till och med sin familj. Sedan dör vi bortglömda.
Svenskar söker gemenskap i "The Swedish theory of love".Bild: Nonstop Entertainment
Ska vi tro Gandini var dödsstöten mot gemenskapen det socialdemokratiska programmet ”Familjen i framtiden – en socialistisk familjepolitik” som antogs 1972. Syftet var att skapa villkor som gjorde männi­skan oberoende.
Det ingick i en politik som innebar utbyggnad av förskolan, kvinnors självförsörjning, stärkta rättigheter för barn och en social rörlighet som än idag tillhör världens största. Många blev tveklöst friare än om de enbart haft släkt och förbindelser att lita till.
Men Gandinis utgångspunkt är att staten gjorde oss självständiga till den sociala inkompetensens gräns. Som bevis tar han saker som att Sverige har flest ensamhushåll i världen. Det är rätt lös sand att bygga på, men han lutar sig mot Henrik Berggrens och Lars Trägårdhs bok ”Är svensken männi­ska?”, som dock är mer positivt vinklad.
Filmen, däremot, bjuder på en medryckande odyssé genom en entydig ödslighet. Stilen är typisk Gandinisk (se exempelvis ”Videocracy”, 2009), med intervjuer, arrangerade inslag och Johan Söderbergs sugge­stiva klippning och musik.
En kirurg verksam i Etiopien anser att den materiella nöden där är mindre än den andliga nöden i Sverige. Ett småkul inslag från sfi-undervisning är förstås obligatoriskt. Mest bränner det till när två utredare letar efter spår av anhöriga till människor som legat döda länge i sina hjärtskärande prydliga hem.
Filmen påminner om ”Sagolandet” (1988), där Jan Troell stormade mot byråkrati och ofrihet. Psykoanalytikern Rollo May dundrade att ”i Sverige möter staten era öden åt er”. Hos Gandini säger sociologen Zygmunt Bauman att lycka inte är ett bekymmerslöst liv, utan att övervinna utmaningar.
Det är möjligen inte avsikten, men uttalad idag bär kritiken av över fyrtio år gamla reformer eko av till leda upprepade konservativa och nyliberala tongångar om ”the nanny state” och ”det sovande folket”. Nedrustningen av den välfärd som tydligen gjorde oss ensamma och bekväma är ju ett faktum.
Men skulle folk i Sverige alltså må bättre av fler bekymmer? Än mer problematiskt är att filmens enda kvinnoperspektiv på självständigheten är ett kritiskt inslag om en spermabank. Lägg till ett övermått av höghusfasader i gråväder som klyschiga symboler för ensamhet, och kvar är ett misslyckat försök att lyfta en komplicerad fråga.
Gå till toppen