Per T Ohlsson

Farväl till Europa?

Det kan bli värre, mycket värre.

Det har gått en vecka med id-kontroller på Kastrup, planlöst framtvingade av en panikslagen regering i Stockholm. Olägenheterna har hittills varit hanterliga, rent allmänt. Men enskilda Öresundspendlare har hamnat i kläm, till exempel Lundabon som häromdagen berättade för Sydsvenskan att han måste säga upp sig från sitt arbete i Danmark nu när restiden nästan har fördubblats.
Ju längre kontrollerna pågår, desto mer försämras förutsättningarna för tillväxt och sysselsättning i Öresundsregionen.
Men problemen är inte isolerade till denna vrå av Skandinavien. Den dominoeffekt som kunde befaras efter det svenska beslutet, det hittills mest långtgående i EU, har börjat manifestera sig. Danmark har infört id-kontroller vid tyska gränsen och ytterligare länder kan snart följa efter. Därmed undermineras en av den europeiska integrationens främsta och mest påtagliga landvinningar: de öppna gränser som möjliggjorts av Schengensamarbetet om passfrihet mellan 26 länder. I förlängningen hotas den inre marknaden med fri rörlighet för varor, tjänster, kapital – och arbetskraft.
”Vi kan inte fortsätta på det här sättet där land efter land återinför gränskontroller”, sade EU-kommissionens ordförande Jean-Claude Juncker i torsdags samtidigt som han uttryckte viss förståelse för Sverige, som tagit emot fler flyktingar per invånare än något annat EU-land.
Det är illa. Men det kan bli värre, mycket värre. För det är inte bara flyktingkrisen och bristen på gemensamt ansvar som river och sliter i Europa.
Storbritannien skall senast 2017 folkomrösta om sitt förhållande till EU. Premiärminister David Cameron, som vill att landet stannar i EU, har antytt att omröstningen genomförs redan i sommar.
Om britterna bryter med EU, ”brexit”, drabbas unionen av ett bakslag som aldrig förut har inträffat: inget land har lämnat EU och det existerar inga regler för att möta en sådan situation. Att det rör sig om en av unionens stormakter minskar knappast dramatiken. Den brittiska ekonomin skulle ta allvarlig skada; nästan hälften av Storbritanniens export går till EU. Även i övriga Europa skulle tillväxten dämpas, inte minst i omvärldsberoende ekonomier som den svenska. Dessutom är Storbritannien, genom sin effektiva försvarsmakt och sin speciella relation med USA, EU:s säkerhetspolitiska ankare, en roll som blir ännu viktigare i tider med terror och rysk aggression.
I flera länder har EU-fientliga extremistpartier till höger och vänster vuxit sig starkare. Särskilt bekymmersam är situationen i Frankrike, där Nationella fronten har etablerat sig som tredje kraft i politiken. Och nästa år är det presidentval.
Vladimir Putins revanschistiska ryska regim har vält den europeiska säkerhetsordningen över ända i Ukraina och försöker så split i EU, bland annat genom stöd till partier som Nationella fronten. I april håller Nederländerna en folkomröstning om EU:s associationsavtal med Ukraina. Kritikerna anser att avtalet innebär en smygutvidgning av unionen. Putin håller tummarna för dem.
I Grekland, landet som drev sig självt mot statsbankrutt, fortsätter den vänsternationalistiska regeringen att pröva EU:s och särskilt Tysklands tålamod.
Ungern och nu även Polen rör sig i auktoritär och repressiv riktning, helt i strid med EU:s grundläggande demokrativärden. Premiärminister Viktor Orbáns konstitutionella manipulationer har gjort Ungern till något av en enpartistat och Polens nya högernationalistiska regering strävar åt samma håll, bland annat genom en ny medielag. Den tyske EU-kommissionären Günther Oettinger har varnat för att Polen kan förlora sin rösträtt i Europeiska rådet, en sanktionsmöjlighet som är inskriven i Lissabonfördragets artikel 7, den så kallade atombombsparagrafen.
I Spanien, politiskt paralyserat efter valet i december, hotas den nationella sammanhållningen av katalanska krav på självständighet.
EU kan vara på väg mot ett sönderfall som på sikt skulle få förödande konsekvenser i en del av världen där konflikter, gränstvister och krig har utgjort det historiska normaltillståndet.
För första gången sedan Romfördraget 1957, med den högtidliga målsättningen om ”en allt fastare sammanslutning mellan de europeiska folken”, avtecknar sig risken för en successiv åternationalisering av Europa. Det skulle göra EU till en lycklig parentes i den europeiska historien. Ty denna förtalade union, med alla sina brister och otympligheter, har skänkt Europa fred och samarbete i en utsträckning som tidigare generationer bara kunde drömma om.
Kanske kommer den europeiska integrationens välsignelser att bli uppenbara först när unionen har vittrat bort i sin nuvarande form. Tanken hade för några år sedan avfärdats som galenskap, men idag, mitt i en europeisk multikris av existentiella dimensioner, är den en reell möjlighet.
En union utan ömsesidigt ansvarstagande, det må gälla flyktingar eller statsfinanser, kan icke överleva i längden. Här speglas en sanning lika gammal som Skriften: ”Varje rike som råkar i strid med sig självt blir ödelagt, och hus faller över hus.” (Lukas 11:17)
Det är en formulering som i politisk mening är mest känd i Abraham Lincolns amerikanska version: ”A house divided against itself cannot stand.” Lincoln, som yttrade orden i en berömd debatt 1858, syftade på slaveriet, en fråga som förgiftade relationerna mellan nord- och sydstaterna och drev unionen till splittring och inbördeskrig 1861–1865, då Lincoln var president.
I denna amerikanska tragedi ryms lärdomar för en europeisk union där nationella särintressen ofta leder till halvmesyrer och ibland handlingsförlamning. EU har ju inspirerats av Förenta staterna som fungerande exempel: det havererade försöket i början av 2000-talet att ge EU en konstitution inleddes med ett konvent som var kalkerat på det konstitutionella konventet i Philadelphia 1787.
Att det gick så långt som till inbördeskrig i USA berodde ytterst på att grundlagsfäderna lämnade slaverifrågan olöst när de utformade författningen. Därmed uppstod en ohållbar dubbelhet i unionsbygget: å ena sidan en strävan efter frihet, å andra sidan en acceptans för den mest brutala formen av ofrihet.
Istället för ett förbud mot slaveri blev det ett cyniskt arrangemang mellan delstaterna i söder, som ville räkna in slavarna i sin befolkning för att på så sätt öka sitt politiska inflytande, och delstaterna i norr, som menade att slavarna inte borde ingå i underlaget, eftersom de saknade rösträtt. Kompromissen var att slavar, definierade som ”andra individer”, skulle räknas som tre femtedelar.
Medan USA växte förvärrades konflikten mellan ”fria” delstater i norr och slavstaterna i söder. Gång på gång ingicks olika kompromisser och kontraproduktiva nödlösningar för att förhindra en sprängning av unionen, däribland Missourikompromissen 1820, som drog en nordlig gräns för slaveriet, och Kansas–Nebraska-lagen 1854, som villkorade slaveriets expansion till nya territorier med att ”folket”, det vill säga vita män, skulle få bestämma. En rad usla presidenter, med bortglömda namn som Franklin Pierce och James Buchanan, bidrog till att röja väg för ett inbördeskrig som släckte hundratusentals liv innan nordstaterna slutligen segrade.
Dagens Europa är naturligtvis väsensskilt från 1800-talets USA. Likafullt erbjuder det amerikanska exemplet en påminnelse om farorna med att starta storslagna samarbetsprojekt utan att parterna har löst fundamentala problem, eller i varje fall enats om effektiva mekanismer för att göra dem hanterliga.
Så är det med euron och en monetär union utan finanspolitisk överbyggnad. Även eurons tillskyndare förstod att det var som att spänna vagnen framför hästen. En stabilitetspakt skulle motverka störningar. Den säckade ihop i samma ögonblick som Frankrike och Tyskland slutade följa reglerna. Och så är det med utrikes- och säkerhetspolitiken. EU vill gärna uppfattas som en stark internationell aktör. Som på Balkan på 1990-talet. Det slutade med att USA måste rycka in.
Nu är det flyktingkrisen. En union med drygt 500 miljoner invånare skulle kunna härbärgera några miljoner extra flyktingar – om de fördelades rimligt och rättvist. Men de stolta deklarationerna om Europas gemensamma öde har skingrats av nationell egoism, främlingsfientliga attityder och ren snålhet. Vackert är det inte.
Där står EU, i början av ett nytt år med nya prövningar, möjligen ännu svårare än de som präglade 2015.
Förfall eller vitalisering?
Förhoppningsvis är det med EU som med så mycket annat i tillvaron: relationer, hälsa, lycka. Vi inser det verkliga värdet av vad vi har först när vi håller på att förlora det.

MER ATT LÄSA

Europas svaga hjärta. Från Haag 1948 till Budapest 2014 (Dialogos Express) av Annika Ström Melin.
USA:s historia (Historiska Media) av Lennart Pehrson.
Flyktingkrisen: Från Syrien till EU. Världspolitikens Dagsfrågor 2015/11-12 (Utrikespolitiska institutet).
European Council on Foreign Relations (ecfr.eu).
Ett farligt år Europa, Per T Ohlsson 11/1 2015.
Europa enligt Putin, Per T Ohlsson 29/3 2015.
Historia utan slut, Per T Ohlsson 12/7 2015.
Gå till toppen