Kultur & Nöjen

Figge och bibblan

Journalisten Erik Fichtelius har skrivit en bok om jätteviktiga frågor. Den lär han få användning av när han ska utreda bibliotekens framtid.

Bibblan. Nästan alla säger att de gillar henne. Förvånansvärt många brukar också besöka henne. Det är som om hon alltid funnits. Det är svårt att föreställa sig att hon inte längre skulle finnas. Men hon är trots allt en hundraåring. Kommer hon att öppna det digitala fönstret och försvinna?
Bibliotek, mer eller mindre exklusiva och slutna boksamlingar, har existerat sedan människorna lärde sig rista i läder och rulla papyrus. Men det moderna öppna folkbiblioteket, skattkammaren mitt i byn, är en modern uppfinning.
Förra året gav författartrion Lena Lundgren, Mats Myrstener och Kerstin E. Wallin ut en biografi över kvinnan som brukar beskrivas som alla bibblors moder: ”Böcker. Bibliotek. Bildning: Valfrid Palmgren Munch Petersens liv och verk”. Valfrid Palmgren var i flera avseenden en pionjär. Hon var född 1877, sattes i den progressiva samskola hennes far, Karl Edvard Palmgren, grundat tog studenten 1895 och blev filosofie doktor 1905 på en avhandling i romansk filologi. Två år senare lyckades hon som första kvinna bli anställd vid Kungliga biblioteket.
Det fanns redan vid den här tiden bibliotek som vände sig till folk i gemen: arbetarbibliotek, sockenbibliotek, läsesalonger, församlingsbibliotek, donationsbibliotek, nykterhetsbibliotek, folkbildningsbibliotek. Den dåvarande regeringen utsåg 1909 Valfrid Palmgren till biblioteksutredare. Hon skulle skapa ordning i röran. Inspirerad bland annat av en studieresa till USA skrev hon betänkandet ”Förslag angående de åtgärder, som från statens sida böra vidtagas för främjandet af det allmänna biblioteksväsendet i Sverige ” (1911).
Det var så Bibblan föddes, det kommunala folkbiblioteket så som vi fortfarande känner det. Grundtanken var att det i varje kommun skulle finnas ett lättillgängligt bibliotek öppet för alla, med utbildade bibliotekarier och ett kvalificerat men brett bokbestånd.
Biografin över Valfrid Palmgren recenserades i höstas i branschtidningen Biblioteksbladet. Lämpligt nog fanns det i samma nummer en intervju med den man som nyligen fått i stort sett samma uppdrag som Palmgren fick för drygt hundra år sedan. Erik Fichtelius ska på regeringens och Kungliga bibliotekets uppdrag formulera en ”nationell biblioteksstrategi”. Jobbet ska vara klart 2019.
Erik Fichtelius? Figge? Först kan man tycka att valet av utredare är en smula överraskande. Fichtelius är inte bibliotekarie utan journalist, väldigt mycket journalist dessutom.
När jag gick på Journalisthögskolan i Stockholm 1977 var vi några manliga klasskamrater som tog oss över Västerbron till Liljeholmsbadet. Det var vid den tiden känt för sin liberala attityd till medhavda drycker och, i våra mycket trånga JH-kretsar, för att man där skulle kunna få se, och kanske till och med växla några ord med, Riktiga Reportrar som till exempel Erik Fichtelius på Dagens Eko. Jag inser nu att Fichtelius vid den här tiden var blott 27 år. Dock redan en krutstänkt murvelveteran. Det sistnämnda inte bara avsett som nostalgisk ironi. Erik Fichtelius började vid regionalradion i hemstaden Uppsala 1969, som 19-åring. Sedan dess har han haft en lång rad tunga jobb i radio och tv: chef för Ekot, politisk reporter och kommentator på Aktuellt och nu senaste vd för Utbildningsradion, UR.
I dagarna har han givit ut en på lång erfarenhet baserad bok i förlaget Langenskiölds ”Vad är”-serie. Den har titeln ”Vad är en nyhet och 100 andra jätteviktiga frågor”. Fråga nummer 16 lyder: ”Hur känns det?” Det korta svaret blir: ”Är en fråga som känns fånig att ställa trots att den kan ge ett bra svar.”
En annan simpel men effektiv fråga är: ”Varför”? Så det är den frågan jag ställer när jag fikar med Fichtelius en fredagseftermiddag: ”Varför tog du det här jobbet”? Han svarar först genom att berätta att uppdragsgivarna aktivt sökte någon som inte kom från biblioteksvärlden med dess inbyggda konflikter och lojaliteter. Sedan tar han en omväg via radiohuset.
– Biblioteksväsendet är en demokratisk infrastruktur. Det är vad det handlar om. Och under hela mitt yrkesliv har jag burit med mig det som står i Ekots portalparagraf. Relevanskriteriet. Vi ska rapportera om det som är viktigt. Och vad är viktigt? Det som gör att medborgarna kan förstå, och orientera sig i, sin omvärld.
– Det där har präglat allt jag har velat göra i public service. Och när jag förstod att det här uppdraget handlar om just den demokratiska infrastrukturen blev det för frestande. Så det är av lust jag gör det.
Likheterna mellan folkbibliotekens och public service-bolagens självbild är stora, och ofrånkomliga, Båda är sprungna ur, och har varit med om att forma, den moderna välfärdsstaten. Båda har sett sig själva som ombud och lärare för medborgaren med uppgift att stärka demokratin och krympa kulturella klassklyftor genom att göra bildningsarvet, konsten och den goda underhållningen tillgängliga för alla. Båda befinner sig i dag i en identitetskris utlöst av de senaste decenniernas accelererande globalisering, digitalisering och kommersialisering av snart sagt varje dimension av det dagliga livet.
Vem behöver Ekot när det finns Instagram? Vem behöver bibliotek när det finns Netflix?
Den danska tidningen Weekendavisen tryckte i september förra året ett reportage med rubriken: ”De overflødige”, De överflödiga (4/9). Den handlade om bibliotekarier som desperat söker efter något att göra när de inte längre förväntas låna ut böcker. I det lätt sarkastiska reportaget visionerades det om ”transformativa bibliotek”, om ”makerspace” (uppdaterade hobbyverkstäder), ”relationella bibliotek”, spagettiarrangemang och internationella frukostar.
På samma sätt som medieföretag letar biblioteken efter överlevnadsnischer; ett nytt sortiment, eller i alla fall ett nytt sätt att paketera och sälja det gamla.
Artikeln i Weekendavisen illustrerades med en karikatyr där bibliotekarier med hjälp av ballonger och en rosa kanin försökte locka in två trötta tjugoåringar i ett cirkustält. Bibliotekarierna som kollegor till inkastarna i de sämre krogkvarteren? Erik Fichtelius tycks snarare vilja peka på arvet från klosterkulturen. Bibliotekarierna som de bröder och systrar som alltid är redo att svara på sina medmänniskors uttalade eller outtalade böner om hjälp.
– Det är vad bibliotekarierna säger när jag pratar med dem. ”Vi är på det godas sida”. Det är som om folkbiblioteken försöker träda in där det övriga samhället har svikit. Biblioteken blir värmestuga, tvättinrättning för flyktingar, valstuga och ett ställe med hångelsoffor. Det blir ett av samhällets få kvarvarande öppna rum. Och som en bibliotekarie sa: ”Vi säger ju ja till allting, för vi vill ju hjälpa folk”.
Men finns det inte en gräns för vad som kan, och bör, rymmas i ett bibliotek? Jag nämner den heta debatt som för några år sedan rasade kring planerade och pågående förändringar på Malmö stadsbibliotek. Det var då det faktiskt inte tycktes finnas några gränser för vad ett bibliotek kunde, eller borde, erbjuda sina ”brukare”. Det var då det i något sammanhang, för att ta ett exempel, talades om en ”klättervägg”.
Existerar det inte ett behov av att identifiera och formulera bibliotekets primära uppgift?
– Jo, om man tror att biblioteket ska lösa alla samhällets problem då tror jag att man har fått ett problem. Men de frågor du ställer här måste besvaras i en kritisk dialog med dem som är aktiva i verksamheten. Det går inte att komma som utredare av en nationell strategi och säga ”nej, ni får inte ha klätterväggar, men ni får ha kaffemaskiner.”
Så vad är det då utredningen ska göra? Fichtelius talar om ”en mängd knutar” som måste lösas upp i biblioteksväsendet. Det handlar om den framtida förvaringen av samlingar (depåbiblio­tek), upphovsrättsliga problem kopplade inte minst till e-böckerna, hur de så kallade pliktleveranserna ska fungera i nätåldern, alla elevers rätt till kvalificerade skolbibliotek och så vidare.
Till sin hjälp har han två utredare med gedigen biblioteksbakgrund, den tidigare regionbibliotekarien i Stockholm, Krister Hansson, och fackförbundet DIK:s senaste ordförande Karin Linder. Fichtelius säger att han inte tänker sig ett gammaldags stort avslutande betänkande. Istället vill han leverera en rad rapporter och förslag under arbetets gång, så att han 2019 kan formulera en sammanfattning av vad som gjorts snarare än en katalog med förslag på vad som bör göras.
Fichtelius är också påfallande stolt över att utredningen använder sig av Facebook för att varje vecka hämta in synpunkter från allmänheten på en biblioteksrelaterad fråga.
Just förflyttningen av mänskliga aktiviteter från den fysiska världen till den digitala är ju det övergripande paradigmskifte som drivit fram och avgör de flesta av de biblioteksfrågor Fichtelius utredning ska hantera.
På en mycket gammaldags bokhylla i det stadsbibliotek som står mig närmast hittar jag en färsk debattbok med titeln ”Library 2020. Today’s leading visionaries describe tomorrow’s library”. Ett stort antal amerikanska bibliotekarier, och biblioteksexperter, siar om framtiden. Det första kapitlet är skrivet av bloggaren ”Annoyed librarian”. Det börjar så här:”The library in 2020 will be just like the library today, except without all the books, music, and movies.”
Då frågar man sig: Är ett bibliotek fortfarande ett bibliotek om allt ”stuff”, alla ting, är borta, om det inte längre är en plats där man fritt kan söka efter böcker och cd-boxar? Ordet kommer ändå från grekiskans biblio, bok, och the’ke, förvaringsrum.
På den frågan finns det två svar. Digitaliseringen kommer att öka, snarare än minska bibliotekariens betydelse. Detta därför att i en digital överflödskultur växer behovet av experter på sortering och värdering av intellektuellt och konstnärligt material.
Ok. Men måste bibliotekarierna samlas i ett särskilt hus om all kommunikation ändå kommer att ske via tangentbord eller pekskärmar?
Det andra svaret på utgångsfrågan är rakt motsatt. När biblioteken inte längre är papperslager kommer de att få en växande betydelse som kreativa och sociala mötesplatser. Den fysiska miljön, själva huset, blir allt viktigare. Och det gäller inte bara folkbiblioteken. Det är i första hand dessa bibliotek, den klassiska bibblan, just den här artikeln handlar om. Men det finns många slags bibliotek: företagsbibliotek, skolbibliotek, sjukhusbibliotek, forskningsbibliotek.
Lars Burman är överbibliotekarie vid Carolina Rediviva, universitetsbiblioteket i Uppsala. Förra året skrev han en essä om hur den digitala revolutionen påverkat just forskningsbiblioteken: ”Det är som om en komet hade slagit ner. De vetenskapliga tidskrifterna håller snabbt på att flytta från pappersutgivning till digital publicering. Magasin töms och hundraåriga tidskrifts- och boksamlingar destrueras. Forskarna har lämnat forskarborden och istället fylls de gamla läsesalarna med studenter som ställer helt nya krav på sin biblioteksmiljö.” (Kungliga Vetenskapssamhället i Uppsala årsbok. Essän ”Sju oroande perspektiv. Om biblioteksutvecklingen vid universitet och högskolor” finns förstås att läsa i sin helhet på nätet).
Fichtelius och jag sitter i kaféet på Kungliga biblioteket i Humlegården i Stockholm. Det sorlar omkring oss. En kaffemaskin väser. Som Burman påpekar i sin essä kan universitetsbibliotek i dag påminna om innerstadsgallerior. Men det är samtidigt det gamla boktemplets atmosfär och aura som gör dessa miljöer så attraktiva för de digitaliserade och postmoderna generationerna.
På KB i Stockholm fyller pluggande studenter läsesalarna, och i lunchrestaurangen eller på fiket köar de tillsammans med frilansjournalister, författare och akademiker som tar med sig datorn till biblioteket och använder det som kontor.
Finemang. Men alla folkbibliotek kommer inte att förvandlas till surrande bikupor den dagen, om den nu kommer, då de sista pappersböckerna transporteras bort för slutförvaring. Så återigen: Vad är ett bibliotek utan ”stuff”? En mötesplats, säger somliga. Men vore det inte något konstigt med en restaurang där det fanns stolar, bord och entusiastiska servitörer, men inget att äta och dricka? Skulle det verkligen vara en ”restaurang”?
Är inte detta de avgörande frågorna för en utredare av nationell biblioteksstrategi? Vad ska ett bibliotek vara till för? Varför ska det finnas bibliotek? Vad är ett bibliotek?
Valfrid Palmgren, som innan hon 1911 gifte sig och flyttade till Danmark satt i Stockholms stadsfullmäktige för den moderata högern, formulerade 1909 ett svar på de första två frågorna i en uppsats om ”Folkuppfostran och halvbildning”. Det var jämlikheten och samhällssolidariteten det handlade om:
”Biblioteksinstitutionen kan, om den skötes på rätt sätt, kraftigare än någon annan institution tjäna till att utjämna klass- och partiskillnader, åtminstone är ett rätt skött bibliotek en institution inom vilkens murar sådana skillnader aldrig existera; hela dess verksamhet är utjämnande, men utjämnande i rätt riktning, därför att den tjänar till att höja, att höja alla till den verkliga bildningens nivå.”
De formuleringarna ligger trots allt inte så långt ifrån de resonemang som Erik Fichtelius under vårt samtal för om ”samhällsklyftor” och bibliotekens funktion som ”demokratisk infrastruktur”.
Så vad tror du, bortsett från alla de här konkreta problemen ni ska ta itu med i utredningen, kommer ni också att mäkta med att ta er an de mer filosofiska frågorna? Vad är uppgiften? Vad är ett bibliotek?
– Ja, det måste vi göra. Och det är inte omöjligt på fyra år. Vad är grejen? Det är ingen dålig­ fråga.
Nej, det är en fråga journalister rutinmässigt ställer sig så snart de ska göra något. Det är också fråga nummer 39 i Fichtelius bok om nyheter. Och det korta svaret lyder: ”Det som nyheten verkligen handlar om”.
Så vad är grejen med Bibblan?

Erik Fichtelius

Yrke: Journalist
Aktuell: Leder utredning om ”en nationell biblioteksstrategi”. Har just givit ut boken. ”Vad är en nyhet”.
Född: 15 december 1949.
Familj: Gift med Ulrika Beck-Friis, chefredaktör och förläggare på Gothia Fortbildning. Två döttrar.
Bor: I Enskede i Stockholm.
Utbildning: Fil kand i statskunskap och sociologi.
Karriär: Frilans Upsala Nya Tidning 1967. Sedan regionalradion, TV 2, Aftonbladet, programledare i barnprogrammet ”Kartonghuset”. Från 1975 riksradion (Ekot). 1987 chef för Ekot. 1993 Aktuellt. 2003 redaktionschef SvT 24 direkt. 2009-2015 vd för Utbildningsradion.
Utmärkelser: Stora journalistpriset 1986 och 2007. Hedersdoktor vid Mittuniversitetet. Gästprofessor i journalistik vid JMK i Stockholm 1996-97.
Uppmärksammad för: Projektet ”Ordförande Persson”, en omfattande serie intervjuer med Göran Persson som bland annat resulterade i fyra tv-dokumentärer och en bok.
Gå till toppen