Kultur & Nöjen

Hipco – om liberianerna själva får säga det

Efter årtionden av krig såddes ett frö till en unik musikgenre i Liberia. Vi reste till Monrovia för att fråga kungen av hipco – hur farligt det egentligen är att rappa om lögnaktiga politiker.

De passar inte in i bilden. Männen med solglasögon, guldkedjor, och gymmade överkroppar under likadana vita linnen. De har just parkerat sin bil i den lilla byn. Runt omkring dem springer kycklingar efter sina hönsmammor och några kvinnor och barn köar till vattenpumpen vid brunnen. En handfull bybor har stannat till och ser förstrött på när männen börjar lasta ut högtalare, reflektorskärmar, stativ och kameror från bagageluckan.
Takun J vill vara en profet i Liberia, även om det skulle innebära vissa faror. "Jag vet att jag är rättfärdig i det jag gör så varför skulle jag ge upp och lämna?"Bild: Malin Palm
Då stannar ännu en bil till. Det är när mannen i dreads, keps och svart t-shirt kliver ut som byn vaknar till liv.
– Hey, det är Takun! utbrister någon.
Inom fem minuter är bilarna omringade av ett hundratal personer som försöker få en glimt av, och till och med växla några ord med, landets kanske största musikstjärna. Produktions­teamet, männen i de vita linnena, kan lugnt konstatera: det kommer inte att bli några problem att hitta statister till musikvideon den här gången heller.
Du vet, jag kan låta tuff, men när det handlar om vapen är jag som en bebis.
Takun J, eller Jonathan Koffa som han egentligen heter, vill ibland vara en vanlig kille som kan chilla ute på stan och säger att all uppmärksamhet gör honom generad. Men rapparen, som inte drar sig för att kalla sig själv för profet, säger också att folkets uppmärksamhet ger honom mod och kraft.
Tillsammans med ett filmteam har Takun J åkt till en liten by för att spela in scener till en musikvideo. Byns unga ställer gärna upp som statister och sjunger och dansar med stor inlevelse.Bild: Malin Palm
Takun J:s väg in i musikens värld började under Liberias långa krigsår då 200 000 liberianer dödades och landet blev känt för barnsoldater och krigsherrar som Charles Taylor, sedermera dömd till femtio års fängelse för krigsbrott. En ung Takun J tillbringade krigsåren med att rappa och trumma på kastruller och trasiga kaffekoppar. Vänner som tog till vapen kom till Takun för att få honom med sig.
– Jag sa ”aldrig i livet”. Du vet, jag kan låta tuff, men när det handlar om vapen är jag som en bebis. Jag är inte en man skapt för krig, säger han.
Teamet skyddar sig mot den brännande solen med reflektorskärm medan de förbereder för ännu en tagning till videon "Gbagba is corruption".Bild: Malin Palm
2003 blev det fred i Liberia och ett par år senare slog Takun J igenom med låten ”Policeman” som handlade om korruptionen i landets poliskår. ”The policeman can take sides when he see money, the policeman not fair, policeman not right”, sjöng han. Han trakasserades av polisen, misshandlades och sattes i fängelse. Men han vann också folkets gillande för att han satte ord på upplevelser de flesta levde med i tysthet.
Efter giggen kunde jag gå rakt ut till väntande poliser, sträcka fram händerna och få handfängsel.
– Det var ett riktigt genombrott, och jag hade konserter samtidigt som polisen var väldigt missnöjd med mig. En gång uppträdde jag helt blåslagen med sönderrivna kläder. Efter giggen kunde jag gå rakt ut till väntande poliser, sträcka fram händerna och få handfängsel och säga ”okej, nu åker vi hem”.
Några få barn får vara med i scenen där barnboken "Gbagba" ska visas upp. Det tar lång tid att skingra hundratalet andra bybor och när det väl är dags för tagning är barnen nästan utmattade av att ha stått i den varma kvällssolen.Bild: Malin Palm
I dag har han och filmteamet kommit till den lilla byn för att spela in scener till en musik­video. Låten ”Gbagba is corruption” baseras på en barnbok som heter ”Gbagba” handlar om korruption på vardagsnivå. Barnen som är berättelsens huvudpersoner får under ett besök i huvudstaden Monrovia uppleva hur deras moster mutar en trafikpolis och ser mellan fingrarna när en butiksinnehavare säljer gammal mat.
– Korruptionen finns överallt, inte bara bland folk i maktpositioner. Alla måste se sin del, och inte göra samma sak själva bara för att det är på lägre nivå, säger Takun J.
En ung kille blir hyllad för att ha vågat ställa upp i rap-battle mot Takun J.Bild: Malin Palm
Han och produktionsteamet är ett gäng avslappnade grabbar som inte stressar upp sig i onödan. Följaktligen har det tagit hela förmiddagen innan de kommit iväg från Takuns klubb inne i Monrovia och ut på de skumpiga vägarna mot byn.
Jag skulle vilja säga att situationen är helt ”fucked up”, om jag får använda sådana ord. Men vi har en passion och vi älskar musiken.
När det är dags för tagning står solen högt på himlen. Takun ser besvärad ut där han står inklämd mitt i en tät klunga med femtio unga statister och missmodigt tittar upp mot den gassande solen. Humöret blir bättre när de kommer till refrängen. Hela folksamlingen stämmer in som om det vore en hejaramsa på en fotbollsmatch: ”Corruption, corruption, gbabga is getting too much. Say no to corruption, you’ll be alright”.
Alla vill vara med. Producenten Joseph C. Weah Jr försöker välja ut en grupp barn under femton år till en scen i musikvideon.Bild: Malin Palm
När tagningen är slut är Takuns ansikte täckt med hundratals svettdroppar, men han har ett leende på läpparna när han tränger sig ut från folkmassan.
– Du ska se så grymt snyggt det kommer att bli sedan när vi klipper ihop det, uppmuntrar kameramannen Khaled Fofana.
Takun J torkar svetten ur ansiktet efter en tagning under en inspelning av en musikvideo, Joe Young och Layee Sheriff stöttar som vanligt.Bild: Malin Palm
Inspelningen av videon finansieras av en anti-korruptions-organisation som insett musikens genomslagskraft i Liberia. Den har även förstått att artisterna behöver stöd. Musiken sprids främst av gatuförsäljare – för tio kronor får man en piratkopierad cd-skiva. Bilar i Monrovia må vara avgasspyende skrothögar, men musiken är viktig, så en respektabel ljudanläggning finns ofta. Däremot når inte ett öre av pengarna fram till artisterna och på frågan hur situationen för landets musiker ser ut börjar Takun J genast rabbla upp allt som saknas: lokaler, ekonomiska möjligheter, inspelningsstudior, platser att uppträda på …
– Jag skulle vilja säga att situationen är helt ”fucked up”, om jag får använda sådana ord. Men vi har en passion och vi älskar musiken. Vad jag äter eller inte äter spelar ingen roll för när jag rappar kan jag få ur mig mitt budskap, säger han.
Takun J tittar igenom det senaste filmmaterialet tillsammans med kameramannen, hans flickvän Jane Cooper, och Joe Young.Bild: Malin Palm
Att musiker inte blir rika i ett land där närmare 70 procent av befolkningen räknas som fattig är kanske inte så konstigt. För även om Liberia stabiliserats efter freden 2003 och har haft två demokratiska val så går utvecklingen långsamt.
Framför allt är liberianerna frustrerade över den fortsatta korruptionen bland landets ledare. Skolor, sjukvård och vägar, som i bästa fall är fulla med stora hål, förbättras inte när pengar fortsätter att hamna i fel fickor.
Med Ellen Johnson Sirleaf, Afrikas första kvinnliga president som också fått Nobels fredspris, vid makten hade många väntat sig mer. Men befolkningens förtroende för myndigheter och politiker är fortsatt lågt.
De anklagar våra ungdomar för att orsaka kriminalitet och prostitution, men det är våra ledare som skapat ett samhälle där kriminalitet och prostitution uppstår, säger Takun J som vill tala med folkets röst i sina låtar.Bild: Malin Palm
Det har funnits ljuspunkter, som flera års ekonomisk tillväxt – 2013 låg den på hela 11,3 procent. Men i mitten av 2014 blev det åter beckmörkt när världshistoriens värsta ebolaepidemi drabbade Liberia. 10 675 smittade, 4 809 döda enligt de officiella siffrorna, och förmodligen var det ännu fler som dog av andra sjukdomar när sjukvården totalt bröt samman. Hela landet förlamades av en kollektiv karantän. Med sin potential att nå ut till folk drogs Takun J och andra musiker in i kampanjer för att övertyga folk om att ebola inte bara var ett myndigheternas påhitt, och informera om hur man skyddar sig mot det smittsamma viruset. Med omvärldens stöd engagerade liberianerna sig i kliniker, smittspårning och begravningsteam, och under 2015 lyckades de kväva epidemin.
Takun J:s flickvän Jane Cooper är med under inspelningen och paret får tid att umgås mellan tagningarna.Bild: Malin Palm
Ute i byn har Takun J och filmteamet insett att värmen tär för mycket på krafterna. Med den stora fanskaran av bybor tätt inpå ställer de sig i det smala utrymmet mellan bilarna för att bara umgås en stund. Ett aldrig sinande flöde av snacks köps in från de små matstånden i byn: friterade vetebollar dränkta i stark chilisås, korvar, jordnötter, friterade matbananer och köttbitar som plockas med tandpetare från en stor gryta. Någon tar fram en flaska starksprit där barkbitar från ett ”speciellt träd” ligger på botten.
– Ta en ordentlig sipp, jag lovar, det gör dig stark och är bra för potensen, säger producenten Layee Sheriff och flinar.
Det är paus och hela teamet tar lite stärkande dryck som dessutom spetsats med barken från ett träd.Bild: Malin Palm
De får höra att några av byns unga gillar att rappa. Takun J beordrar fram en ung kille i Barcelonatröja som snart är inbegripen i ett rap-battle med landets största rappare. När jublet lagt sig kommer Takun ihåg genus­aspekten. Han tjatar för att få fram byns bästa kvinnliga rappare och får som vanligt som han vill. En ung tjej knuffas fram genom folksamlingen, hon ler och tittar ner i marken, efter en stund får Takun ge upp, besegrad av hennes blyghet.
Innan Takun J slog igenom tvingades han betala för att få uppträda. Nu driver han Club 146, en av få platser där unga artister kan uppträda. Varje fredag är det hipco-kväll.Bild: Malin Palm
Det är i kontakten med vanligt folk som hipcos storhet ligger. Takun J kan inte säga exakt när det hände, men minns att han och några andra musiker för ett tiotal år sedan satte sig ner för att brainstorma. Tanken var att utveckla sin och Liberias musik och de kom fram till en sak – de måste sluta härma.
Liberia bildades av befriade slavar från USA och har alltid påverkats starkt av det stora landet på andra sidan Atlanten. Därför föll det sig naturligt för musiker att härma amerikansk hiphop.
– Men till slut blev folk trötta, de sa ”men hallå, vi förstår inte vad ni säger”. De blev upprörda av det vi höll på med och man måste förstå dem, för varför ska vi sjunga på ett sätt som vår publik inte förstår? Vi måste vara stolta och göra vår egen liberianska grej, säger Takun J.
Takun J startade musikbaren Club 146 i kvarteret där han växte upp och bor med sina två söner vägg i vägg med baren.Bild: Malin Palm
Musikerna bestämde sig för att börja använda den speciella och för utomstående ibland svårförstådda engelska dialekt som, utöver ett trettio­tal lokala språk, är utbredd i Liberia.
– Det är den här dialekten som är vårt vardagsspråk, det är så vi pratar och relaterar till varandra som liberianer. Alla förstår, från mannen i slummen upp till presidenten, säger Takun J.
Musikerna hämtade inspirationen från hiphop och förde samman den med vad de kal­lar för liberiansk ”colloquial English” (vardags­engelska) och vips, så hade de skapat hipco – en succé. Numera är musiken ofta en blandning av hiphop, reggae och r’n’b men friheten är stor så länge du håller dig till grundregeln – att sjunga på liberiansk engelska.
Folk lyssnar för att vi berättar om deras verklighet och för att vi talar med deras röst.
– Om det skulle gå att göra rocklåtar? Du, jag kan lätt sätta in den skiten i hipco, säger Takun J och börjar genast härma en distad gitarr och improviserar fram en text: ”Don’t mess with me baby, cause I can be with you anytime that you want me to”.
När Takun J äntrar scenen höjs stämningen på klubben och kameramobilerna sticks i vädret för att föreviga tillfället.Bild: Malin Palm
Den andra delen i hipcos storhet är de politiska texterna. Visst finns det de som gör kärlekslåtar, säger Takun, men det är samhällsengagemanget som gör att artisterna når ut så brett.
– Som med min första låt, ”Policeman”. Folk tänkte, hey, vem är den här Takun J? Lyssna på det han säger, det är sanningen. Folk lyssnar för att vi berättar om deras verklighet och för att vi talar med deras röst.
Bengie Knowlden (till vänster) och hennes vän Kingma Kim Kaiuway kommer ofta till Club 146. "Jag älskar att se unga liberianer skapa saker på egen hand", säger hon.Bild: Malin Palm
Sedan genombrottet med ”Policeman” har Takun bland mycket annat kritiserat det orättvisa rättssystemet i låten ”Justice”, och kämpat mot sexuellt våld mot kvinnor i ”Song for Hawa”. Under 2015 släppte han ”They lie to us” – en totalsågning av landets ledare och politiker. ”The people lie to us, the people fool us, the government betray us. They can lie, they can steal, they corrupt”, sjunger han. Låten har blivit en stor hit och fått många landsmän att nicka instämmande.
– Politikerna lovar oss mycket men sedan händer inget. Det är därför jag sjunger: ”vi litade på er, vi lade vår röst på er men ni lurar oss och utnyttjar oss”.
Den här gången fick till och med presidenten stå i tv och kommentera innehållet i Takuns låt.
– Presidenten sa att hon gillade min låt, att hon har den som sin ringsignal. Sedan sa hon att hon skulle bjuda in mig till sitt kontor för att berätta om allt bra som regeringen har gjort för vårt land. Men jag har inte fått något samtal ännu, jag sitter här och väntar och undrar varför ingen ringer, säger han och skrattar medan han skämtsamt låtsas hålla en telefonlur mot örat.
Förutom att vara musiker driver Takun J en säkerhetsfirma och står i baren på sin egen klubb varje dag, därifrån kan han se nya artister när det inte är han själv som uppträder.Bild: Malin Palm
Andra reaktioner har varit aggressiva. Enligt Takun kan personer som står upp mot makten i Liberia råka illa ut. Men han tänker inte sluta, även om han verkar osäker på hur allvarliga hoten är.
– Efter min senaste låt började folk ringa till mig och säga ”Takun din jävel, vi ska döda dig”. Men jag vet inte vilka de är. Kanske är det högt uppsatta myndighetspersoner eller bara vanligt folk som freestylar och snackar skit. Vad jag vet kan det vara min egen hund som ringer, haha.
– Men du vet, de satte mig i fängelse efter min första låt och trodde nog att de tystat mig. Sen kom jag med den här låten och de tänkte ”fan, han kom tillbaka”.
Davella är en hipco-artist i vardande. "Jag vill utbilda unga tjejer i Liberia så att de står upp för sig själva och ge dem styrka", säger hon.Bild: Malin Palm
Det är fredag kväll och mörkret har lagt sig över centrala Monrovia. Det finns ingen skylt och i mitten av den smala gränden blir det så mörkt att man får sätta ned fötterna försiktigt. Där framme öppnar en vakt haspen till en trädörr och sedan står vi inne i hipcons hjärta – Takuns ”Club 146”. I baren och vid några plastbord framför scenen sitter unga Monroviabor och dricker lokal lageröl, Guinness på flaska och den sydafrikanska cidern Savanna dry. Här spelar de största hipco-artisterna, men i kväll är det nykomlingarnas tur.
Jag vill berätta för unga tjejer i Liberia att de ska stå upp för sig.
Där är Jay Rock med långa dreads som sjunger till klassiska reggaetoner. Han säger att han har ett kärleksbudskap och vill ha en miljard vänner över hela världen, men beklagar att det finns få kvinnliga artister inom hipco.
– Vi behöver få deras perspektiv. Tjejerna är blyga och gömmer sin talang, säger han.
Men sedan dyker hon upp, Davella. Och hon är inte blyg. När hon dansar vänder hon baken mot den jublande publiken och skakar. Men det är ingen sexistisk show. Hon intar scenen med pondus och har ett feministiskt budskap när hon för handen till skrevet och sjunger ”jag är hetare än glödande kol”.
– Jag vill berätta för unga tjejer i Liberia att de ska stå upp för sig, att de inte ska följa killarnas vilja utan sin egen, säger Davella.
I dörren till uteplatsen hänger den liberianska flaggan som påminner om landets nära relation till USA. Men musikgenren hipco vill delvis bryta med sin historiska storebror på andra sidan Atlanten.Bild: Malin Palm
Där är också artisten Black M som tänker ta hipco ett steg längre och sjunga på det lokala kissi-språket.
– Alla förstår inte det, men det är ett liberianskt språk så det är hipco om du frågar mig, säger han.
Ljudnivån och svetten som rinner längs tinningarna får oss att gå ut på en muromgärdad liten innergård. Där står Bengie Knowlden som nyss satt längst fram vid scenen med armarna i vädret. Hon levde tidigare som flykting i Ghana och kom tillbaka till Liberia 2009.
– Det har varit för mycket tårar och för mycket död. Jag kom tillbaka till Liberia och hade väntat mig något bättre än det vi har nu. Därför gör det mig hoppfull när jag ser mina liberianska systrar och bröder uppträda, att de gör sin grej på ett liberianskt sätt, säger hon med tårar i ögonen.
Allt jag har är hipco, mitt budskap och min popularitet. Men hipco kan inte ta sig an världen på egen hand.
Där inne stiger jublet när Takun J lämnar sin plats som bartender och går mot scenen för att köra några låtar. Han ser trött ut. Inspelningen av videon har tagit veckor i anspråk och samtidigt driver han, förutom Club 146, en säkerhetsfirma. För att få ekonomi i sitt artistskap har Takun J valt att ”sälja sitt goda rykte” till en telekomoperatör. Han ser inga problem med det.
– Nej, jag är glad för det. Allt jag har är hipco, mitt budskap och min popularitet. Men hipco kan inte ta sig an världen på egen hand. Vi har inte råd att inte dra nytta av varandras resurser, säger han.
På klubbens uteplats är luften svalare men också full med en söt rökdoft.Bild: Malin Palm
Många tycker att Takun J borde bli politiker, men han tror att musiken har större potential. Nu kan han nå ut med ett trovärdigt budskap till tusentals människor.
Att hipco kan växa är han säker på, den har redan fått uppmärksamhet i viktiga västafrikanska länder som Ghana och Nigeria, och på andra sidan havet finns en liberiansk diaspora som bara väntar på att kungen av hipco ska göra en USA-turné.
– Jag vill inte vara en egoist, vi vill dela vårt budskap med världen. Kanske handlar nästa låt jag skriver inte bara om Liberia, utan om resten av världen, säger Takun J.

Takun J

Namn: Jonathan Koffa.
Artistnamn: Takun J.
Smeknamn: ”Jazzo” och ”King of hipco”.
Ålder: 35 år.
Familj: Flickvännen Jane Cooper, två söner, 8 och 15 år gamla, samt mamma i Liberia och pappa i USA.
Artister han ser upp till: Liberianska musikern T Kpan Nimley. Tupac och Bob Marley är stora inspiratörer.

Detta är hipco enligt Takun J

”Hipco är en liberiansk innovation och sjungs på ett språk som alla liberianer förstår, från presidenten och ner till sluminvånaren. Liberia har många olika språk, religioner och folkgrupper, men den engelska dialekten har vi gemensamt. 'Co' stå för 'colloqua' som är vårt vardagliga liberianska språk. Sedan är Liberias historia sammanflätad med USA så 'hip' kommer från hiphop. Hipco är som en ny version av hiphop men hipco är en egen genre och kan vara influerad av r'n'b, reggae eller afrikanska beats från Ghana.”

Liberia

Befolkning: cirka 4,4 miljoner.

President: Ellen Johnson Sirleaf.

Språk: Det talas ett trettiotal Niger–Kongo-språk i landet men även engelska är utbrett.

Övrigt: Landet bildades 1847 av befriade amerikanska slavar. Under slutet av 1900-talet genomled landet två inbördeskrig (1989-96 och 1999-2003) då omkring 200 000 människor dödades. Under ebolaepidemin 2014-15 var Liberia det land som drabbades hårdast. Jordbruk är det vanligaste sättet att försörja sig på men nästan halva befolkningen bor i urbana områden. Liberia betraktas i dag som ett av världens fattigaste länder.

Källa: Nationalencyklopedin.

Sex låtar av Takun J

”Policeman”

Takun J:s genombrott som handlade om korruptionen inom poliskåren och ledde till att han arresterades och misshandlades flera gånger.

”Gbagba is corruption”

Gbagba betyder ”att göra en dålig sak”. Låten baseras på en barnbok med samma namn och handlar främst om vardagskorruption bland vanligt folk. ”Det är inte bara folket på toppen som måste förändras”, säger Takun J.

”Justice”

En låt om hur han själv blev attackerad och misshandlad av en högt uppsatt politiker och gjorde en polisanmälan. ”Men rättvisan segrade tyvärr inte och den här politikern sitter fortfarande i regeringen. Men varje gång jag uppträder kan jag sjunga om honom för hela publiken, jag har min låt och det får han leva med i evighet”.

”Survivor”

En låt tillägnad de tusentals liberianer som överlevde ebolaepidemin varav många nu är utstötta från samhället och ibland från sina egna familjer. Låten syftar till att bryta stigmat och rädslan som finns kring överlevarna.

”They lie to us”

”They had enough of time but yet they steady delay, but people suffer, but people crying for hunger. Your intention to the nation is poor, you ain't got nothing to show”, sjunger han riktat mot det han anser vara landets korrupta politiker-elit.

”A song for Hawa”

En av flera låtar som vänder sig mot sexuellt våld mot kvinnor och flickor. Takun J är ambassadör mot sexuellt våld i Liberia och tror att hans trovärdighet och roll som förebild kan få folk att förändra sina beteenden. ”Folk tänker aha, Takun J tycker det här är fel, det måste vara rätt. Och jag tror faktiskt att det här problemet minskat sedan mina låtar kom ut”, säger Takun J.

Gå till toppen