Huvudledare

Polens sak är svår. Men också vår.

Under onsdagen ska EU-kommissionen diskutera utvecklingen i Polen. Och den är bekymmersam. Nationalkonservativa Lag och rättvisa, PiS, gjorde efter partiets storseger i valet en politisk rivstart. Bakåt.
Många är kritiska. EU-parlamentets föga diplomatiske talman Martin Schultz har beskrivit det som hänt i Polen efter valet som en statskupp. Det är knappast ett språkbruk som dämpar motsättningar, men det går inte att komma ifrån att Polen har rört sig i auktoritär riktning.
Författningsdomstolens makt har begränsats. Därigenom kan regeringen lättare driva igenom nya lagar.
Den polska yttrandefriheten sitter numera trångt. Kulturministern Piotr Glinski försökte stoppa en teaterpjäs av Nobelpristagaren Elfriede Jelinek. En reporter som ställde kritiska frågor om detta till Glinski stängdes av, inte osannolikt efter påtryckningar från ministern.
I förra veckan skrev president Andrzej Duda under en ny medielag som ger finansdepartementet makt att tillsätta chefer i statsägda radio- och tv-kanaler samt telegrambyrån Pap, totalt ett tjugotal personer.
"Polen har tidigare varit det land i Östeuropa som gått före när det gäller att värna mediernas frihet. Därför är det särskilt beklagligt att klockan vrids tillbaka på ett sätt som få, om ens någon, kunde föreställa sig bara för något år sen." Det skriver Cilla Benkö, vd för Sveriges Radio, Hanna Stjärne, vd för SVT, och Utbildningsradions vd Christel Tholse Willers, i ett inlägg på tisdagens DN Debatt.
De tre företrädarna för svensk public service ser Polen som "ett varnande exempel för hur snabbt fundamentala demokratiska krafter kan sättas ur spel".
Det är en varning som har fog för sig. En demokrati kräver oberoende medier. Då kan inte de som ska granskas – politikerna – kontrollera granskarna – medierna.
"Efter 25 år av demokratisering i Polen så känns det här mycket, mycket oroväckande", sade utrikesminister Margot Wallström (S) på tisdagen.
En viktig och behövlig markering när demokratiska rättigheter i ett grannland hotas.
Som alltid ställs frågan vad EU kan göra när ett medlemslands regering börjar uppträda på ett sätt som går emot de värderingar unionen vilar på. EU:s mjuka makt är som störst när ett lands ansökan om medlemskap ska prövas. När det gäller länder som redan är med i klubben är handlingsmöjligheterna begränsade och viljan att agera mindre.
Första gången problemet ställdes på sin spets var år 2000 när representanter för främlingsfientliga FPÖ togs in i Österrikes regering. Övriga EU-stater genomdrev då en kortvarig och inte särskilt konsekvent diplomatisk bojkott mot landet.
På senare år har en liknande diskussion uppstått kring Ungern, där premiärminister Victor Orbán bygger vidare på sin "illiberala demokrati". Det den polska regeringen nu genomför är i stort sett vad Orbán redan utfört. Och EU har inte lyckats få Orbán att byta kurs.
Liberalernas utrikespolitiska talesperson Birgitta Ohlsson påpekade i P1-morgon på tisdagen att Polen i EU:s långtidsbudget tilldelats motsvarande 640 miljarder kronor i olika former av regionalstöd. Hon efterlyser en kombination av ekonomiska och politiska sanktioner.
Det skulle kunna ta skruv.
Samtidigt finns risk att sanktioner ses som ett angrepp på den nationella suveräniteten. Det kan ge näring åt de reaktionära, nationalistiska strömningar som är en av problemets främsta orsaker.
Det är ingen lätt balansakt.
Gå till toppen