Heidi Avellan

Nej, alla män tafsar inte alls

Att blunda för att olika kulturer har olika kvinnosyn är att trampa på feminister kamp. Och sparka på alla män. Medan övergreppen fortsätter.

Också i Tyskland är frågorna många. Förbundskansler Angela Merkel fördömer massövergreppen i Köln på nyårsnatten.Bild: Markus Schreiber
Nu hamnar kampen på vita duken:
Filmen Suffragette – med Meryl Streep och Helena Bonham Carter – påminner om vad som krävdes för att ge kvinnor rösträtt i Storbritannien för ett sekel sedan. Det var en mer våldsam strid än den envetna folkrörelsekamp som för 95 år sedan gjorde svenskorna demokratiskt myndiga – dramatiserat i Fröken Frimans krig, som SVT visade i julas. De brittiska kvinnorna såg sig tvungna att ta till radikala metoder och möttes av stor brutalitet.
Men där som här var upplägget staten mot kvinnorna, männen mot kvinnorna, makten mot kvinnorna.
Suffragetterna vägrade vika ner sig och vann till slut. Idag är kvinnlig rösträtt och valbarhet självklarheter, till och med i Saudiarabien har kvinnor nu fått delta i val.
Det gårlångsamt, men det går framåt.
I Sverige kunde årets stora jämställdhetsfråga ha blivit avtalsrörelsen och det angelägna i att lyfta låga kvinnolöner. Lite otippat börjar det istället i regelrätt könskamp, efter övergrepp mot kvinnor i Köln och Kalmar på nyårsnatten och rapporteringen om festivalen We are Stockholm i somras.
Debatten är tillbaka ungefär där ordförande Gudrun Schyman på Vänsterpartiets kongress 2002 likande svenska män vid extremister:
”Diskrimineringen och kränkningarna ser olika ut beroende på var vi befinner oss. Men det är samma norm, samma struktur, samma mönster, som upprepas så väl i talibanernas Afghanistan som här i Sverige.”
En klassiker, liksom när Ireen von Wachenfeldt, ordförande för Riksorganisationen för kvinnojourer och tjejjourer, i dokumentären Könskriget år 2005 påstod att "män är djur".
Ett drygt decennium senare beskrivs män åter som (o)djur.
Det är något särskilt med normdebatter i dessa tider med en massa medier och sociala medier därtill. Indignationen är som mjölk i en het kastrull: ytan brister plötsligt och det kokar över på ingen tid alls. Efteråt luktar det illa och det som bränt fast är svårt att bli kvitt.
När det nu talas om sexuella övergrepp är många inlägg rent rasistiska. Andra debattörer är så angelägna om att undvika rasism att de magplaskar i sexism. Istället för att peka på kulturella skillnader i kvinnosyn gör de alla män till potentiella våldsverkare. Istället för att fokusera på värderingar som inte stämmer överens med dem som gäller i Sverige idag – efter en enveten kvinnokamp – görs manlighet till problemet.
För att män i alla länder och samhällsklasser har förgripit sig på kvinnor ses alla män som lika goda kålsupare.
Som mamma, maka, syster, kollega och vän till män i olika åldrar blir jag illa till mods. Som liberal feminist ryser jag.
Att bunta ihop människor och tillskriva dem egenskaper är illa, att misstänkliggöra alla män är ännu värre. Alla muslimska män eller män från Mellanöstern eller Nordafrika – som nämns i debatten – är inte heller likadana, alla ser inte ner på kvinnor.
Samtidigt går det inte att blunda för att det i Sverige idag finns män med värderingar som rimmar illa med jämställdhet. Många av dem är födda utomlands.
Det är här det blir komplicerat. Men det måste gå att ha mer än en tanke åt gången i huvudet. Liberalernas Birgitta Ohlsson har rätt i att vi måste våga diskutera olika kulturers kvinnosyn:
”Det finns manliga skitstövlar i alla kulturer. Men vissa kulturer och länder har större acceptans för dessa skitstövlar och mindre respekt för kvinnors rättigheter. Vi ska ha en generös invandring och vi får aldrig generalisera om individer men olika kulturer har kommit olika långt i jämställdhetsarbetet”, skrev hon på Facebook efter sin medverkan i Aktuellt (12/1) i veckan.
Motståndarna menar att det bara handlar om kön – för att den absoluta merparten av dem som står för sexuella övergrepp är män.
Att så helt blunda för den feministiska kampen och vad den gjort med synen på kvinnan är provocerande. Malin Nävelsö, tidigare skribent här på ledarredaktionen, fångar det fint på Twitter:
”Nu har jag fått tvärnog av er som gör gällande att den nordiska kvinnokampen egentligen inte förändrat något. Tag er relativism ur min åsyn.”
Den 21 januari är det fjorton år sedan Fadime Sahindal mördades; hennes pappa vägrade låta henne välja sitt liv. Den gången var det laddat att tala om hedersrelaterat våld, om miljöer där släktens rykte hängde på kvinnornas dygd. Tidigare hade kulturella olikheter rentav betraktats som förmildrande omständigheter.
Sådan kulturrelativism är lyckligtvis historia. Men fortfarande lever tiotusentals unga svenskar i miljöer präglade av hederskultur och vittnesmål från förorter avslöjar att självutnämnda väktarråd kringskär kvinnors frihet.
I Afghanistan behandlas många kvinnor illa. I Saudiarabien får kvinnor inte köra bil. I Iran beskär mullorna kvinnors livssfär. Det måste gå att säga att det finns kulturella skillnader i synen på kvinnor och sexualitet. Det måste gå att säga att många pojkar och män som vuxit upp i patriarkala kulturer bär detta med sig – också till Sverige. Att bara väsa "rasist" gör det hopplöst att komma åt problemen.
Kvinnor och män har samma värde. Alla som lever i Sverige måste respektera detta.
Gå till toppen