Kultur & Nöjen

Ren och skär radiokonst

Några år in på 80-talet ärvde jag en gammal rullbandspelare av märket Sony efter min farbror. Bandet som satt i var ett avsnitt av radioprogrammet Eldorado, märkt 1980–12–09. Det var då det sändes, Kjell Alinges minnesprogram om John Lennon, dagen efter mordet.
Kjell Alinge (1943–2016).Bild: Cleis Nordfjell / SvD / TT
Programmet var inte banbrytande eller formexperimenterande på något sätt, utan helt vanlig radio. Men kontrasten mellan hur det brukade låta i Eldorado och allvaret i Lennon­programmet gjorde att det ändå stack ut som något mycket speciellt. Sorgsenheten i Alinges röst. Pauserna. Formuleringarna. Rakt och enkelt förmedlade han sin personliga upplevelse av förlust på ett sätt som skapade identifikation för flera generationer Beatles- och Lennonälskare.
Jag minns Eldorado från den här tiden och början av 90-talet med skräckblandad förtjusning. Ibland var det så drygt och enerverande att den enda utvägen var att stänga av. Ändå var det Eldorado som födde min kärlek till radiomediet och fick mig att förstå att det var något jag ville arbeta med. Vecka efter vecka visade Kjell Alinge något nytt med sina radioverktyg: Rösten. Orden. Ljuden. Musiken. Tystnaden. Ett nytt trolleri­trick, en ny färg, en fantastisk låt. Jag har kvar visuella minnen av bilder som han skapade med ord som inte finns.
Eldorado övergick i programmet PPP3 på sena kvällar. I början av 00-talet flyttade han över till P2 och Kalejdoskop, och senare det egna programmet Niagara som sändes några somrar kring 2002. 2005 återföddes Eldorado, först på nätet och sen i FM, och för några år sedan lade P2 ner programmet helt.
Kjell Alinge ville ständigt något mer med radion. Han ville utvidga den. En gång spelade han Tomas Ledins sås­iga hit ”En vind av längtan” från 1993 i en hel timme (eller om det var två). Först lät det som ett misstag, sen som ett tekniskt missöde och sen som ett skämt. Men efter tjugo, trettio minuter uppstod något annat. Med de långsamt verkande omtagningarna skapades en ljudupplevelse av samma slag som till exempel Philip Glass är ute efter i sina utdragna och repetitiva kompositioner. Det krävs en person med en alldeles särskild känsla för radiomediet för att förstå att ett så enkelt och infernaliskt tilltag under rätt omständigheter kan bli ren och skär radiokonst.
För mig personligen är det inte främst själva rösten eller formuleringskonsten som gjorde honom så unik som radioman, utan närheten. Det vill säga det jag upplevde som närheten till mikrofonen. Han befann sig på samma avstånd som när man viskar i någons öra – fast utan att viska. Närheten skapade intimitet och trygghet. Det uppstod ett rum i rummet kring rösten. Mats Nile­skärs radioröst­ har liknande egenskaper.
Den magiska känslan i det här radio­rummet förstärktes av ljuden runt omkring. Det blippade och bloppade, strilade vatten, pös och prasslade.
Det är lätt att föreställa sig att Kjell Alinge satt i radiostudio med mys­belysning och plastflamingos i hörnorna, men ingalunda. Han gjorde sina program hemma i lägenheten. På golvet bland skivhögar, böcker och manuspapper spelade han in pratet och låtpresentationerna på band, som han sedan lät en tekniker klippa ihop med bakgrundsljud och musik efter noggranna instruktioner.
Det magiska radiorummet är aldrig en fysisk plats – det byggs upp i lyssnarens huvud. Och om arkitekten är tillräckligt briljant, står det kvar för alltid.
Gå till toppen