Heidi Avellan22 januari 2016 14:49

Fredsmarsch? Nej, tack. EU.

Fredsmarscher. Det var svaret på 80-talets kärnvapenupprustning över Europa. Idag har vi EU. Så mycket bättre. Fast hur länge?

Kalla kriget i rutan: i serien Deutschland 83 på SVT tvingas Martin Rauch bli spion för DDR.Bild: Nik Konietzny/Fremantle Media International
Charlie Brown och hans kompisar demonstrerar. Längst bak traskar Snobben med sin skylt: ”Tungt att bära plakat”.
En favoritstripp i ett gammalt album med Snobben, jag kan identifiera mig med den motsträvige beaglen. Det är tungt att bära plakat, på flera sätt. Att skandera i skock är olustigt och risken är uppenbar att någon uttrycker åsikter som det är svårt att stå bakom – men det går inte att inte förknippas med dem.
Ändå deltog jag i en fredsmarsch tidigt 80-tal. Det kalla kriget var bottenfruset och kärnvapenhotet bistert. Att gå var det enda sättet att visa makten hur dåligt många sov om natten.
Redan då var det uppenbart att det fanns bättre sätt att skapa trygghet. Men Nato kunde inte nämnas och EG gick knappt att drömma om i min ungdoms Finland. I Sovjets skugga.
Hur det kunde ha gått illustreras av läget i Ukraina nu: lusten att bli en del av väst möts med kallt stål. Sovjet har fallit, men geopolitiken består. Rysslands intressesfär ligger där den låg.
Hur frostigt det var under kalla kriget vet inte de som föddes senare – och andra har valt att glömma. Den som vill veta kan titta på Deutschland 83 i SVT – med hitlåten 99 Luftballons som nostalgimagi på tidsresan.
Många behöver minnas.
Det handlar om Tyskland 1983, ett delat land som kan bli slagfält i ett – allt mer sannolikt – krig mellan Nato och Warszawapakten. Ballistiska robotar ersatte traditionella bombplan som kärnvapenbärare och 1983 började USA bygga upp vapensystemet Pershing II, som ett svar på SS-20-robotarna.
Fredsrörelsen samlar sig.
I tv-serien kidnappas den 24-årige östtyske gränspolisen Martin Rauch av sin egen regim och slängs ut som spion i förbundsrepubliken för att skaffa information om Natos strategi. Det livsfarliga uppdraget agnas med att om han samarbetar kan hans njursjuka mamma få sin livsavgörande transplantation.
I verkligheten var detta året då världen höll andan, det kunde ha slutat illa. Natten till den 26 september indikerade Sovjets spionsatellit OKO att USA avfyrat sina Minutemanrobotar.
Där kunde ragnarök ha börjat.
”Robotarna hade nu mindre än en halvtimme att nå sina mål, och ryssarna visste att de måste få iväg sina egna raketer innan dess." Vakthavande befäl var överstelöjtnant Stanislav Petrov. Han borde ha tryckt på den röda knappen – för motattack– men försökte få uppgifterna styrkta, skriver författaren Peter Englund på sin blogg om "natten då världen nästan gick under":
"Någon bekräftelse kom inte. Petrov bestämde sig för att OKO visat fel. Han avblåste larmet.”
Den verkligheten har dikten svårt att överträffa, men Deutschland 83 är likafullt en nagelbitare.
EG har utvecklats till Europeiska unionen, men grundtanken består: att genom ekonomisk utveckling och stigande välstånd gemensamt bygga fred i Europa.
Under ett halvt sekel var EU en succé, Europa helades. Idag står utvecklingen – i bästa fall – stilla. Nationalister marscherar, med Putin i blick. Efter ett kvartssekel av frihet har forna kommunistdiktaturer problem med demokratin, medan EU står maktlöst. Och flyktingkrisen därtill.
Unionen har två månader på sig att få kontroll på den, menar Europeiska rådets ordförande Donald Tusk. Annars hotar Schengensamarbetet, passfriheten, att falla. Då misslyckas EU som politiskt projekt.
Mitt i ett svajande EU har Tyskland stått stadigt. Förbundskansler Angela Merkel har klarat såväl grekiska dramer som kritik mot flyktingkris. Med sitt trosvissa ”Wir schaffen das” fick hon det att framstå som fullt rimligt att klara kaoset och Time utsåg henne, välförtjänt, till årets person 2015.
Men precis som Sverige tvingas Tyskland tänka om. De övriga EU-länderna ställer inte upp och kritiken mot Merkel växer hemma. Hennes kristdemokrater backar i opinionsmätningarna detta valår, det bayerska systerpartiet CSU vill stänga gränsen och stödet växer för högerpopulistiska Alternativ för Tyskland.
Merkels lösningar ligger bortom hennes makt: att EU äntligen fördelar bördorna, att Turkiet uppfyller sina löften och stänger havsvägen till Grekland eller att kriget i Syrien tar slut.
Men de som skadeglatt konstaterar att Tyskland kommit till vägs ände missar poängen. Det är EU som misslyckats och om unionen imploderar är det inte Tyskland som drabbas hårdast.
Kommissionens ordförande Jean-Claude Juncker varnar för allvarliga ekonomiska konsekvenser om gränskontrollerna fortsätter och inrikesminister Anders Ygeman (S) håller med:
Detta kommer att märkas kring Öresund.
Tillfälliga gränskontroller är tillåtna. Men det går inte att tänja på reglerna hur länge som helst, det går inte att låta medlemsländer trampa på demokratin, det går inte att låta nationalstaterna så totalt nonchalera det gemensamma intresset.
Då vittrar unionen sönder. I det farligaste världsläget sedan kalla kriget, för att citera Wolfgang Ischinger i Die Welt. Han är ordförande för den årliga säkerhetskonferensen i München som i februari ordnas för 52:a gången och orolig: nya kriser har uppstått under det gångna året, andra har förvärrats. Inte minst i Mellanöstern.
Vart går Europa utan EU? Mot nationalstater som bekämpar varandra, mot totalitära ideologier. Där har Europa redan varit. Historien borde förskräcka.
Gå till toppen