Kultur & Nöjen

Mer än bara män

Den första text jag publicerade i Sydsvenskan skrev jag med anledning av en våldtäkt på en 14-årig flicka i Ystad sandskog. Den unge mannen som anklagades friades eftersom hon inte gjort tillräckligt motstånd. Det var höst på Österlen, min dotter var knappt två månader, och jag skrev för att jag ville att min flicka skulle få växa upp utan att vara rädd. Hon skulle inte behöva lära sig att hon var ett villebråd. Nu är hon tonåring, Sverige har debatterat sexual-brott och könsroller och samtyckes-lagar och fått en ny sexualbrottslagsstiftning, vi har pratat gråzoner och undervisat i genusperspektiv i mer än ett decennium.
Vi har kommit en bit på väg men vi är långt ifrån färdiga med frågan. Det finns inte ett svar på frågan varför män inte respekterar kvinnors sexuella integritet. Låt mig nu genast, innan jag fortsätter mitt resonemang, med skärpa betona att de allra flesta män faktiskt respekterar kvinnors sexuella integritet. Att 98 procent av alla sexuella kränkningar utförs av män betyder givetvis inte att de flesta män är förövare, eller ens potentiella förövare.
Det är dock ett ovedersägligt faktum att män står för betydligt fler våldsbrott än kvinnor: enligt BRÅ:s statistik över personer lagförda för brott 2008 är det män som gör sig skyldiga till 100 procent av sexualbrotten (de kvinnliga förövarna var 2008 så få att de inte syns i statistiken) och över 90 procent av alla mord, dråp och fall av misshandel. Det oroar mig att debatten tycks ha gått i baklås här. Ideologiska ståndpunkter snarare än evidensbaserad forskning och vedertagen teori dominerar svensk offentlig debatt.
Ett mycket tydligt exempel är den diskussion som förts med anledning av massövergreppen i Köln. När forskare som exempelvis jag själv försökt föra in flera faktorer i resonemanget än blott den enda för tillfället tillåtna, kön, avfärdas man som någon som fiskar i grumligt vatten. I diskussioner på sociala medier har jag kallats både fascist och rasist efter att resonerat kring kulturens betydelse för övergreppen i Köln i en text i Expressen. Också Per Bauhn, professor i praktisk filosofi, Aje Carlbom, docent i socialantropologi och Sven-Axel Månsson, professor i socialt arbete har blivit ifrågasatta på liknande sätt efter att ha försökt nyansera debatten.
Carlbom och Månsson uttalar sig i ett reportage i denna tidning, ”Övergreppen som skakade Europa”. De bygger båda sina uttalanden på decennier av forskning, mängder av studier, sina egna och andras. Att studera kulturella skillnader när det gäller synen på kön och sexualitet kan vara ett sätt att försöka förstå de gruppattacker som drabbat kvinnor i stora folksamlingar i Kairo och Köln säger Carlbom. Månsson, som presenteras som en av landets ledande forskare i frågor om kultur, kön och sexualitet, håller med. Han anser att det är en viktig infallsvinkel, bland flera andra faktorer, som alkohol, grupptryck och myter om europeiska kvinnors sexuella lättillgänglighet. Månsson påpekar vidare något väsentligt: För att kunna göra något åt problem måste man först förstå det.
I samma reportage uttalar sig Ida Östensson. Hon är grundare av stiftelsen Crossing Boarders och initiativ-tagare till Fatta-rörelsen. Enligt Östensson kan alla sexuella övergrepp förklaras med hjälp av kön. Vi vet att det inte handlar om socioekonomi, klass, sexuell läggning, religion eller vad det nu är. Det handlar bara om kön. Det är gruppen män som står för det här. Östensson bortser därmed från all tillgänglig samhällsvetenskaplig, beteendevetenskaplig och religionsvetenskaplig forskning i ämnet. Östensson bygger helt på sin egen erfarenhet av att vara ung kvinna i Sverige.
Naturligtvis är det intressant med personliga erfarenheter – för mig har min erfarenhet av att bli våldtagen varit en stark drivkraft i min vilja att förstå varför och hur detta kunde ske. Dock kan jag inte utgå ifrån att alla män som våldtar är kloner av den man som våldtog mig: etnisk svensk man med vänstersympatier och dread-locks. Det vore också att dra alltför långtgående slutsatser att påstå att vi lever i en våldtäktskultur för att jag själv blivit utsatt för en våldtäkt i Sverige av en svensk man. Sexuella övergrepp är inte handlingar som sanktioneras och legitimeras av majoritetskulturen i Sverige. Tvärtom betraktas sådana handlingar med avsky och förakt och straffas dessutom hårt.
Östensson redogör i intervjun för statistik från Brå. Förra året anmäldes 20 300 sexualbrott i Sverige. Det är förfärliga siffror, och det är mycket bra att vi diskuterar detta. Om vi ska komma till rätta med problemen måste vi, som Månsson påpekar, börja med att förstå dem – men det är inte tillfredsställande att, som Östensson, hävda att det uteslutande handlar om kön. 2004 skrev jag en lärobok i sexualetik, ”Den sexuella människan” (Studentlitteratur). I kapitlet ”Våld och sexualitet” resonerar jag kring olika förklarings-modeller bakom sexuellt våld. Ska vi komma till rätta med de kränkningar av kvinnans sexuella integritet som alltför många kvinnor har erfarenhet av så måste vi börja där, hos förövaren, och hans bevekelsegrunder.
Jag hänvisade bland annat till en studie från Brå, ”Invandrare och invandrares barns brottslighet, 1996:2”. Där konstaterades att 40 procent av gärningsmännen vid våldtäkter var invandrare trots att dessa (då undersökningen gjordes) endast utgjorde 10 procent av befolkningen. När siffrorna bröts ner ytterligare visade det sig att det framförallt var män med sitt ursprung i länder i Mellanöstern och Nordafrika som stack ut i statistiken. Detta är länder som, värderingsmässigt, skiljer sig en hel del från den svenska kulturen. Det måste vara möjligt att diskutera olika kulturer och de normer och värderingar som dessa kulturer är bärare av utan att anklagas för att ha dunkla motiv. Olika folkslag har inte olika högt värde – är bättre eller sämre – men olika värderingar är olika bra. Jag hävdar med bestämdhet att det är bättre att respektera kvinnans sexuella integritet än att inte göra det.
Jan Ahlberg och Helene Lööw, historiker, sammanställde och kommenterade resultaten från denna undersökning i Brå 2002:3 ”Invandrare och brott: den svåra frågan”. De föreslår en rad både förklaringar och åtgärder: det handlar om kulturkrockar, maktlöshet, frustration, bristande integration. Ahlberg och Lööw funderar även kring om det kan vara så att dessa män kan ha varit med om traumatiska upplevelser i sina hemländer eller under flykten hit. Allt de nämner är värt att tänka kring. Och låt mig för allt i världen påpeka det självklara även här: De flesta män med invandrarbakgrund är givetvis inte sexualbrottslingar, inte ens potentiella sådana.
Vi påverkas alla av vår kontext, vår uppväxt, de normer och värderingar som är självklara i vår omgivning. Vi är inte fullt så autonoma som vi föreställer oss. Vi är inte heller helt utlämnade åt omständigheternas spel. Vi kan ändra på oss och våra värderingar. Jag har en i grunden positiv människosyn och tror på människans förmåga till förändring.
Men jag är bekymrad över förenklingar och personangrepp. Och jag märker en allt större ovilja bland mina kollegor att delta i debatten, eftersom det tycks omöjligt att få vara nyanserad i frågor som det minsta lilla snuddar vid begrepp som kultur, kön och etnicitet. Jag önskar att fler kvalificerade röster, med komplicerade, kanske obekväma, kanske svårsmälta, men uppriktiga, svar både bereds och tar plats i offentligheten.
Det är nu deras kunskaper behövs.
Gå till toppen