Kultur & Nöjen

De som hatar Sverige

De klagar över "åsiktskorridoren" men längtar tillbaka till den tid då Sverige var som mest likriktat. Per Svensson om de skandinaviska Sverigehatarna.

Finns det ett Sverigehat i våra nordiska grannstater?
Nja.
Nationella schabloner har länge präglat de skandinaviska ländernas bilder av varandra. Det är inte konstigt. Vi är så lika. Då blir de små skillnaderna extra betydelsebärande. För ett par decennier sedan var det Systembolaget som i danska ögon kunde få Sverige att framstå som ett skandinaviskt Nordkorea. Sedan övertog "invandringsdebatten" konjaksbuteljens roll.
Men fortfarande är kultur- och åsiktsklyftorna förmodligen djupare i respektive land än mellan de två länderna. Det Sverigeovännerna i Danmark brukar säga om Sverige är i stort sett samma saker som de svenska "Sverigevännerna" säger om Sverige. Skillnaden är att de sistnämnda brukar vara så mycket argare och så mycket bittrare. Det ligger i nationalismens natur. Dess företrädare avskyr skillnader, också åsiktsskillnader.
Sverigehatet är i första hand en svensk företeelse. Men då och då har man känt en doft av svavel också i den danska offentligheten. Ofta har man tyckt sig ana att det handlat om ett slags rättfärdiggörelse genom skuldprojicering: Om inte vi i Danmark lät Dansk folkeparti göra Danmark danskt folkepartistiskt skulle Danmark bli som Sverige, det vill säga som, ja ni vet, ett skandinaviskt Nordkorea.
Sverige är inte längre bara moralistiskt. Sverige är dubbelmoralistiskt. Det i sin tur gör plötsligt Danmark till ett moraliskt föredöme.
Nu har den svenska regeringen skapat förutsättningar för en mer offensiv Sverigekritik. Sverige är inte längre bara moralistiskt. Sverige är dubbelmoralistiskt. Det i sin tur gör plötsligt Danmark till ett moraliskt föredöme. Danmark har ju hela tiden ärligt och rakryggat stått upp för sin nationella småskurenhet.
Ett nymornat och mer aktivistiskt utomsvenskt Sverigehat kan tänkas hämta inspiration från ett mer utbrett och klassiskt ressentiment: antiamerikanismen. Ett av dess favoritteman är just dubbelmoralen: USA talar om demokrati, men är bara ute efter olja. Så brukar det låta.
Och Sverige? I Sveriges Europa finns inga murar, bara stängsel på Kastrup.
Den danska prestigetidningen Weekendavisen tryckte förra veckan (8/1) en förebådande artikel. Över ett fotografi av den nuvarande svenske statsministern sida vid sida med den föregående kunde man läsa rubriken: "Den moralske småstat", en inte så diskret anspelning på Sveriges förmenta anspråk på att vara en moralisk stormakt.
Ja, vad ska man säga?
Plötsligt faller ett mildrande ljus över Thorbjörn Fälldins beryktade svek i kärnkraftsfrågan 1976. Ingen statsrådspost är så åtråvärd att jag vore beredd att dagtinga med min övertygelse, hade han försäkrat, och sedan laddades Barsebäck 2. Löfven, Romson och Fridolin har inte dagtingat med några övertygelser i flyktingfrågan. De har klätt dem i tvångströja och sänkt dem i Riddarfjärden.
Danske statsministern Jens Otto Krag möter Olof palme i Stockholm 1971.Bild: Sydsvenskan
Thorbjörn Fälldin vid Barsebäcksverket 1976.Bild: Ove Jonsson
 
Det började med Olof Palme, förklarar Arpi. Det var under Palmes tid Sverige började bygga upp sin falska självbild: den moraliska stormakten.
Artikeln i Weekendavisen bygger till största delen på en intervju med Ivar Arpi, ledarskribent i Svenska Dagbladet. Det framhålls att Arpi bott fyra år i Odense. Det antas väl ge hans vittnesbörd om hur Sverige slog in på hycklarens väg extra trovärdighet.
Det började med Olof Palme, förklarar Arpi. Det var under Palmes tid Sverige började bygga upp sin falska självbild: den moraliska stormakten.
Jag plockar fram den närmast föregående utgåvan av Weekendavisen (31/12). Också där hittar jag en artikel om den dubbelmoraliska före detta "stormakten" Sverige. Också där är det Palme som får personifiera det svenska syndafallet.
Rubriken är dov och dyster: "Skandinavisk mörke". Den illustrerande bilden talar motsatt språk. Två drottningar, en dansk och en norsk, på skidtur i strålande vinterväder.
Mörkret finns med andra ord någon annanstans. Man anar var.
"Det är Sverige som har skapat den skandinaviska modellen och det är Sverige som har brutit sönder den", skriver Jon Hustad. Han är norrman, journalist på tidningen Dag og Tid och en rikskänd TV-profil med rubrikvänliga åsikter. För några år sedan var han inblandad i en uppmärksammad batalj med Martin Aagård, skribent på Aftonbladets kultursida.
Vad är felet? Är inte svenskarna fortfarande rika, ja faktiskt rikare? Har vi inte fortfarande sex? Har vi inte Zlatan och Sarah Sjöström?
Enligt Hustad gav Palmemordet och dess efterverkningar upphov till ett nytt fenomen i den skandinaviska offentligheten: "ett förakt för Sverige". Han låter sig själv utgöra empiriskt underlag för analysen. Som barn och ung var han "väldigt betagen och imponerad av Sverige", berättar han. Svenskarna var "så rika" och "hade massor av sex" och dessutom sportstjärnor som Stenmark och Björn Borg.
Och i dag?
"Nu är det i det närmaste ingenting jag gillar med Sverige."
Vad är felet? Är inte svenskarna fortfarande rika, ja faktiskt rikare? Har vi inte fortfarande sex? Har vi inte Zlatan och Sarah Sjöström?
Visst. Men det spelar inte längre någon roll. Sverige har också, eller har i alla fall haft, en annan inställning till invandring än, säg, Danmark. Det är så Sverige har svikit Jon Hustad.
Det är detta som är den svenska synden. Brottet. Denna förmätenhet. Denna egocentriska altruism. Detta skrymteri.
Hur kunde det gå så illa? Också Jon Hustad pekar på Palme. Olof Palme levde efter sin död vidare som symbol, slår han fast. "Sverige ville att världen skulle bli som Palme ville att Sverige skulle bli. Istället slutade det med att svenskarna bjöd in hela världen till Sverige".
Det är detta som är den norske debattörens analys. Det är detta som är den svenska synden. Brottet. Denna förmätenhet. Denna egocentriska altruism. Detta skrymteri.
Sverige har egentligen aldrig varit "en riktig nation", slår den djupt desillusionerade skribenten fast mot slutet av artikeln. Sverige har bara varit "en elit och några arbetare".
Liksom de många svenskar som på de digitala klotterplanken vittnar om hur mycket de hatar Sverige, framhåller Hustad att man i Sverige alltid måste tycka rätt: "I Sverige ska man inte ställa några frågor".
När jag bläddrar vidare i Weekendavisen hittar jag ytterligare en text med ett snarlikt tema. Bo Bjørnvig beskriver i en krönika Sverige som ett laboratorium där "de mest banala politiskt korrekta åsikter" fått frodas så våldsamt att de helt tagit över.
Man kan sucka över det "banala" i just denna mycket förutsägbara, och i sin kontext synnerligen politiskt korrekta, kritik.
Men samtidigt ska erkännas att den monologiska och monokroma kultur som länge karaktäriserade det svenska samhället fortfarande kan sätta in prägel på såväl samhällsdebatt som mat- och motionsvanor. Alla pratar "integration". Alla joggar i lycra.
Sverige lyckades under 1900-talet på ett ovanligt effektivt och genomgripande sätt förverkliga den sociala modernismens idéer om storskalig rationalitet. Det berodde bland annat på vår goda tur (freden), vår goda ekonomi och vår på en och samma gång centraliserade och finmaskiga välfärdsbyråkrati (ett arv från kyrkan). Alla stadskärnor revs, alla tänder fluorsköljdes och alla människor tittade på samma tv-program för det fanns inga andra att titta på.
Sverige var under några decennier ett av världens mest homogena och konformistiska samhällen.
En av vår trots allt betydligt mer mångfacetterade, dynamiska och grälsjuka samtids gåtor är att så många av dem som i dag klagar över "åsiktskorridoren" och "PK-diktaturen" samtidigt tycks längta tillbaka just till de grå terylenebyxornas tid, till den tid då Sverige var som mest likriktat.
Hur ska man förklara det? Vad är det som så många hatar i det samtida Sverige? Vad är det för samhälle de längtar efter?
Det är en utopi han formulerar här. Ett samhälle utan politik. Ett samhälle utan motsättningar. Ett samhälle utan grundläggande konflikter.
Jon Hustad berättar i sin artikel om sin "bedstemor" som när hon fick höra att Palme mördats frågade: "Vem var Olof Palme?"
Varför berättar han denna anekdot i en dystopisk text om det svenska samhällets förfall? Han formulerar ett indirekt svar i texten. Den gamla damen visste inte vem Palme var därför att i hennes liv hade politiken aldrig varit viktig: "Hon tog för givet att livet skulle vara stabilt och utan väsentliga förändringar av politisk art. I hennes värld var inget annat än sjukdom och olyckor värt att bekymra sig över."
Jon Hustad säger det inte direkt. Men det är en utopi han formulerar här. Ett samhälle utan politik. Ett samhälle utan motsättningar. Ett samhälle utan grundläggande konflikter.
Det är ytterst den utopin som hägrar för de politiska partier och rörelser som just nu strävar efter att göra Ungern, Polen, Danmark, Norge och Sverige till "riktiga" nationer. De fantiserar om konfliktfri folkgemenskap. De skapar en högkonjunktur för hat.
Gå till toppen