Kultur & Nöjen

”Om jag inte får ge min version så dör jag”

Ebba Witt-Brattström går ytterligare en rond mot Kulturmannen. Och senare i vår begår litteraturprofessorn skönlitterär debut med en upprättelsebok på vers.

Ebba Witt-Brattström är stridbar debattör och säger att hon alltid har sagt vad hon tycker. "Hur många gånger har jag blivit karaktärsmördad under mina fyrtio år i offentligheten? Jag har tappat räkningen. Men man överlever", säger hon.Bild: Anna Simonsson
Ebba Witt-Brattströms yngste son och hans flickvän har flyttat in i hennes lägenhet på Söder i Stockholm. Hon har upplåtit sitt sovrum åt dem och själv tagit sin tillflykt till pigkammaren.
Nu vill hon helt enkelt ge dem lite sovmorgon.
Så klockan tio på förmiddagen slår vi oss ner med varsin chokladbollshalva och varsin latte på hennes stammisfik, mitt emot bostaden.
Vi ska bland annat prata om Kulturmannen, eftersom den bok hon nu ger ut heter ”Kulturmannen och andra texter”. Men vi börjar med att ta bort prefixet och pratar om män i största allmänhet.
Därför är inte jag som de flesta jag känner, både män och kvinnor, inövad i att tassa runt en pappa.
Ebba Witt-Brattström har själv fött fyra pojkar. Hon säger att hon älskar män, men att hon har ett ”konstruktionsfel”.
– Jag är inte uppvuxen i en kärnfamilj. Jag hade en fantastisk söndagspappa, men i övrigt var det min mamma och mormor som tog hand om familjeförsörjningen och hushållet. Därför är inte jag som de flesta jag känner, både män och kvinnor, inövad i att tassa runt en pappa för att han inte skulle dra in lördagsgodiset eller ge sig på mamman. Det här sättet att skydda män – jag har inte det. Min pappa var helt underbar, argumenterade med mig, stöttade mig. Kort sagt: jag bemöter män som andra människor. Och det är väldigt ovanligt, har jag till slut insett. Jag har inget gullefilter. Det är helt enkelt ett problem som jag har.
I vår är Ebba Witt-Brattström aktuell med två böcker, en essäsamling och en diktbok. Till sommaren ska hon påbörja en ny fackbok. Dessutom har hon en roman i byrålådan.Bild: Anna Simonsson
Våren 2014 skrev Åsa Beckman en lång text i Dagens Nyheter om Kulturmannens nära förestående hädanfärd. Med exempel hämtade från film och litteratur såg hon tecken på hur den mytomspunna, frihetstörstande manliga konstnären låg och rosslade på dödsbädden (utan att veta om det).
Det var starten på en debatt som skulle leva vidare en bit in på försommaren.
Ett år senare, i april 2015, kastade Ebba Witt-Brattström in några vedträn i den nästan utbrunna brasan, och påstod att Kulturmannen inte alls är död, utan tvärtom lever i högsta välmåga. Debatten blossade upp igen.
I sin första text frågade hon sig varför ingen hade reagerat på Karl Ove Knausgårds skildring av relationen mellan lärarvikarien Henrik och hans trettonåriga elev Mirjam i debutromanen ”Ut ur världen”, eller Stig Larssons uttalande om unga flickors ph-värde i underlivet.
Författaren Stig Larsson.Bild: Maja Suslin/TT
Författaren Karl Ove Knausgård.Bild: Henrik Montgomery/TT
Det som fick henne att fatta pennan var en ”K-special”-dokumentär i SVT om just Stig Larsson – eller rättare sagt en tv-krönika om dokumentären, signerad DN:s Johan Croneman.
– Jag tyckte att det var en bra dokumentär, låt vara att man kan undra varför man hyllar honom på 60-årsdagen och inte Suzanne Osten på 70-årsdagen – man får ändå säga att hon har gjort mer än vad han har gjort. Men jag tyckte att det var bra att Stig Larsson fick diskutera sin dragning till 13-åringar och vad det stod för. Det var utmärkt. Men Johan Croneman skriver liksom ”Åh, jag älskar den här mannen. Åh, han är bäst på allt. Och särskilt när han inte vill äta rödbetor”. Han fyller en hel sida med det, utan en bisats om det där med trettonåringarna. Jag tyckte att det var så märkligt. Det var det jag reagerade på egentligen, säger Ebba Witt-Brattström.
Litteraturprofessorn Ebba Witt-Brattström.Bild: Anna Simonsson
I sin nya bok, ”Kulturmannen och andra texter”, har hon vävt samman sina debattexter till en längre essä med titeln ”Kulturmannen revisited”. Där beskriver hon kulturoffentligheten som delad av en ”Berlinmur”. På ena sidan släpps bara män in, samt kvinnor som beundrar män och därmed kan bidra till upprätthållandet av Kulturmannens status. På Kulturkvinnans sida, ”den fria zonen, väster om Berlinmuren”, råder däremot demokrati: inget visumtvång, inga militärparader. Invånarna är ”bitextuella” eller ”helbildade”, det vill säga de läser både kvinnliga och manliga författare. ”Man har aldrig tråkigt och man frågar aldrig Pappa om man får tänka fritt”, skriver hon.
Vem är egentligen denna despotiska figur, kapabel att resa murar och tvinga sina undersåtar till lydnad? Hur ser Kulturmannen ut?
Ebba Witt-Brattström beskriver honom som en ”urtidsamöba” som finns i oss alla. På ett sätt är han alltså mer ett slags struktur, eller en mental barriär. Det handlar både om Kulturmannen själv, men också om de devota beundrarskaror som bekräftar och höjer honom till skyarna.
Många av exemplen i hennes debattinlägg har varit hämtade från fiktionen: Den litterära figuren Karl Ove i Knausgårds "Min kamp"-svit, Hugo Rask i Lena Anderssons roman ”Egenmäktigt förfarande”, de sexton olika jagen i Stig Larssons roman ”Autisterna” från 1979.
Han snubblar på tröskeln, och det är synd på en sådan begåvning.
Jag frågar Ebba Witt-Brattström om Kulturmannen finns utanför den litterära diskursen, utanför fiktionen. Hennes svar är ja. Hon nämner namn som Ingmar Bergman och Mikael Persbrandt. Zlatan kunde också ha kvalat in ”om det var kultur han sparkade”.
Hon pratar också om Karl Ove Knausgårds svar i Kulturmannen-debatten, texten där han gick till storms mot ”cyklopernas land”. Där bekände han färg, menar hon.
– Jag säger bara: Tack, Karl Ove! För där var det ju han, författaren Karl Ove Knausgård, som talade. Och han sa: Jag tar ingen kritik. Jag vill inte ha någon blick utifrån på mig, särskilt inte av feminister. Jag var inte ens nämnd vid namn. Det var ju en härskarteknik.
Hon betonar att hon tycker att Knausgård är en ”mästerlig” författare. Visst hemfaller han åt den ”upphöjda manliga ensamheten”, men han skriver också, likt 1970-talets framförallt kvinnliga realistiska författare, om människorna omkring honom, om hemmets vrå med städning och barnomsorg.
– Men det är synd att han inte tar det lilla steget – eller det är ett ganska stort steg för den här typen av man – och inkluderar också sin hustru. Hon får aldrig säga något som höjer sig över det banala. Han snubblar på tröskeln, och det är synd på en sådan begåvning, säger Ebba Witt-Brattström.
Ungefär två dagar i veckan är Ebba Witt-Brattström ute och pratar om sin förra bok "Stå i bredd", om 1970-talets litteratur. Hon säger att det finns ett stort intresse för 1970-talet bland män och kvinnor ur hennes egen generation, de som blev vuxna då.Bild: Anna Simonsson
I essän ”The Ideal Marriage, According to Novels”, som nyligen publicerades i The New Yorker, skriver författaren Adelle Waldman om vad som skiljer manliga och kvinnliga författares sätt att skildra kärlek.
Romanfigurer skapade av kvinnor, menar hon, och hänvisar till såväl Jane Austen och Charlotte Brontë som Elena Ferrante, är upptagna och intresserade av sina älskades hjärnor. De söker efter en partner som de kan känna samhörighet med, inte bara sett till attraktion och känslor. De eftersträvar intellektuell och moralisk jämställdhet.
Manliga författare som Saul Bellow, Philip Roth och Karl Ove Knausgård är mindre benägna att låta sina manliga protagonister fundera så mycket på vad som rör sig i huvudet på deras kvinnliga älskade. Män är därför, menar Waldman, de riktiga romantikerna. De skildrar kärlek som något mystiskt och irrationellt, något som har mer med magkänsla än hjärnverksamhet att göra; de är långt bättre på att beskriva fysisk attraktion än mental sammansmältning.
Författaren Märta Tikkanen talar om feminism på bokmässan i Göteborg i september.Bild: Fredrik Sandberg/TT
Författarparet Märta och Henrik Tikkanen 1971.Bild: Pressens bild/TT
Det här är något som Ebba Witt-Brattström har intresserat sig för länge, inte minst i sin förra bok, ”Stå i bredd”, en genomlysning och ett försök till upprättelse av 1970-talets litteratur.
Begreppet stå i bredd – som är hämtat från Märta Tikkanens diktverk ”Århundradets kärlekssaga” – syftar på decenniets feministiska strävan efter jämlikhet mellan könen. Det var inte bara kvinnan som skulle lösgöra sig från sina bojor; också mannen skulle befrias från sin lika trånga könsroll.
I Märta och Henrik Tikkanen – 1970-talets kulturpar framför andra – ser Ebba Witt-Brattström ett försök från en man och en kvinna att närma sig varandra intellektuellt.
Även om Henrik Tikkanen initialt reagerade som en kränkt Kulturman när hustrun visade manusutkastet till ”Århundradets kärlekssaga” – ”Jag är så lycklig över att det är jag som har kunnat inspirera dig till det här!” – skulle han i sina sista böcker börja rannsaka sig själv och därmed ge, som Witt-Brattström skriver, ”röst åt många mäns smärta över att tvingas montera ner den bekväma idealiseringen av den älskade som en kravlöst väntande Penelope”.
Mellan makarna Tikkanen utvecklades en symbiotisk ”könsdialog” där båda skriver egna böcker om kärleksrelationen dem emellan; ett skapande konstnärspar med intellektuellt utbyte av varandra (”Orden var det viktigaste mellan oss från första början”, skulle Märta Tikkanen senare skriva i boken ”Två”). Därmed upphäver de, enligt Witt-Brattström, den traditionella modellen ”manligt snille lierad med kvinnlig begåvning”.
Ebba Witt-Brattström och Horace Engdahl anländer till nobelbanketten i Stockholm 2012.Bild: Claudio Bresciani/TT
Svenska Akademiens ständiga sekreterare Sara Danius meddelar att den vitryska författaren Svetlana Aleksijevitj tilldelas årets Nobelpris i litteratur.Bild: Fredrik Sandberg/TT
Ebba Witt-Brattström blev själv vuxen under 1970-talet, och var aktiv inom kvinnorörelsen. Bland annat var hon redaktör för Grupp 8:s skrift Kvinnobulletinen.
Det är förmodligen ingen slump att hon har träffat nästan alla sina män på bibliotek. Horace Engdahl, med vilken hon levde i trettiotre år och har tre söner, träffade hon på KB.
På den tiden var han, säger hon, en ”utfattig marxist med ett par jeans”.
Problemet med upphöjelse är ju att det måste vara någon annan där nere. Och där hamnade jag.
1997 valdes Horace Engdahl in i Svenska Akademien. Ebba Witt-Brattström, som då själv hade en forskartjänst som litteraturvetare, fick en chock när hon möttes av beskedet att hennes man hade tackat ja till det som hennes pappa brukade kalla ”föreningen för inbördes beundran”.
– Jag mitt dumma arsle kunde inte tro så illa om honom. Att det var det han syftade till. Jag trodde inte att han var som andra. Men han var överlycklig. Han kallade det sin ”upphöjelse”, säger Ebba Witt-Brattström.
Tidigare hade de stått ”hyfsat” i bredd, säger hon. Det ruckades nu, och kanske ännu mer när Horace Engdahl ett par år senare blev Akademiens ständiga sekreterare.
– Problemet med upphöjelse är ju att det måste vara någon annan där nere. Och där hamnade jag.
Enligt Ebba Witt-Brattström refererade ledamöterna till Akademien som ”hon”.
Hon säger att det blev lite som bigami. I detta trepartsäktenskap fick hon rollen som ”Kulturmannens feministiska alibi”.
Jag har skrivit mycket om Wägner efter det, och då har jag varit tvungen att citera Horace Engdahl när jag har citerat mig själv.
Författaren Elin Wägner välkomnas som ny medlem vid Svenska Akademiens högtidsdag i december 1944 av ledamöterna professor Nils Ahnlund, författaren Per Hallström och biskop Tor Andrae.Bild: Svenska Dagbladet/TT
Trots att hon alltid hade varit kritisk mot Akademien försåg hon institutionen med texter om kvinnliga författare.
I ”Kulturmannen och andra texter” finns en essä om Elin Wägner, ursprungligen publicerad som förord till ”Pennskaftet” i Svenska Akademiens serie Svenska klassiker, spökskriven av Ebba Witt-Brattström, undertecknad Horace Engdahl.
– Det var urjobbigt. Jag har skrivit mycket om Wägner efter det, och då har jag varit tvungen att citera Horace Engdahl när jag har citerat mig själv. Men han skrev om den lite. Han tog bort det feministiska och la upp det mer på att pappan minsann var viktig, säger Ebba Witt-Brattström.
När jag senare jämför de två texterna, förordet i ”Pennskaftet” och den ursprungliga versionen som finns i ”Kulturmannen och andra texter”, kan jag konstatera att de i grunden är ganska snarlika. Visst har Horace Engdahl lagt till en rad om pappan, men texten är knappast upphängd på det; modern nämns också. Däremot saknas Ebba Witt-Brattströms feministiska slutackord: ”Elin Wägners bortgång inledde symboliskt nog en nattsvart period i Akademiens moderna historia: tjugonio år av gubbklubb tills Kerstin Ekman valdes in 1978”.
Det som krävs är att männen är solidariska med kvinnorna. Det är det steget som krävs. Kvinnor klarar inte det här själva.
Idag har Svenska Akademien för första gången en kvinna som ständig sekreterare, Sara Danius. Det skulle nog de flesta tolka som ett trendbrott, ett steg i rätt riktning. Inte Ebba Witt-Brattström.
– Jag skulle kalla det för marknadsföring. En make over. Med tanke på att hon skryter med att hennes specialitet är döda vita män. Hon har verkligen hållit sig extremt noga utanför bildningsfeminismen.
Men hon låter ändå hoppfull. När hon är ute och föreläser i landet stöter hon på många ”helbildade” män och kvinnor. Och hon skönjer attitydförändringar, särskilt efter Kulturmannen-debatten. Hon får många uppmuntrande ord, på stan likväl som på badhuset.
– När jag var och simmade kom plötsligt en man upp bredvid mig: ”Du, det där senaste du skrev var helt riktigt. Jag har verkligen retat mig på det där”. Och så simmade han vidare.
Ebba Witt-Brattström med Feministiskt initiativ på politikerveckan i Almedalen 2005. Några månader senare lämnade hon Fi.Bild: Fredrik Sandberg/TT
Ebba Witt-Brattström har sagt att dagens feminister är historielösa. För tio år sedan lämnade hon Feministiskt Initiativ, som hon hade varit med och lagt grunden till, därför att hon tyckte att queerfeminismen hade vunnit ”det teoretiska paradigmet”.
Idag, menar hon, har vi en ”feminism utan kvinnor”. Hon saknar en samlande kraft, som kvinnorörelsen på 1970-talet eller Stödstrumporna på 1990-talet, som också nådde ut till männen.
– Det som krävs är att männen är solidariska med kvinnorna. Det är det steget som krävs. Kvinnor klarar inte det här själva.
De som tror att det var hämnd får väl tro det.
Nu är det snart två år sedan Horace Engdahl och Ebba Witt-Brattström skiljde sig.
Det var efter skilsmässan som hon kunde slutföra ”Stå i bredd”, som hon hade hållit på med i några år. I sorgen såg hon plötsligt ljuset. Boken är skriven med en ”väldig kraft”, säger hon.
I det sista kapitlet beskriver hon övergången från 1970- till 1980-tal. Då kliver ”en liten sekt teoristinna unghannar” in på arenan. De samlas kring tidskriften Kris och förfäktar en postmodern, språkundersökande estetik och tar avstånd mot den ”pratets litteratur” som de menar har präglat det gångna decenniet.
Två centrala aktörer bland dessa unga män var Stig Larsson, som 1979 debuterade med den roman som kommit att betraktas som brytningspunktens portalverk, ”Autisterna”, och hans gode vän Horace Engdahl.
Ebba Witt-Brattström menar att de förde in en litteratursyn som inte bara var elitistisk, utan också direkt antifeministisk.
Men hennes fräna kritik har av vissa tolkats som hämnd på exmannen och hans vänner.
– De som tror att det var hämnd får väl tro det. Men jag stödjer mig på många forskare, så det är ingen subjektiv skildring, säger hon.
Men Ebba Witt-Brattströms nästa bok kommer vara i allra högsta grad subjektiv.
Plötsligt berättar hon att hon är aktuell med ytterligare en utgivning i vår.
– Det är en punktroman, en norsk genrebeteckning för en typ av versepos. Dikter som har samma tema.
Om jag inte får ge min version så dör jag.
Boken har flugit under radarn. Den finns inte med i några kataloger. Hon vill inte avslöja titeln, inte heller exakt när den släpps. Men dess tema och handling antyder hon i alla fall:
– Åsa Beckman skrev en artikel om att det kommer en våg av det hon kallar upprättelselitteratur. Lena Andersson, Carina Rydberg på 1990-talet, Martina Haag har kommit med en roman nu.
Efter fyrtio år som akademiker begår alltså Ebba Witt-Brattström skönlitterär debut.
– Jag har nog tidigare tänkt att jag inte ska göra det, därför att jag tycker att det är lika viktigt att vara den som skriver om litteratur, så att den litteratur som är värd att leva vidare gör det. Det är den stora uppgiften man har som litteraturforskare. Och jag kommer inte att gå över till att bli skönlitterär författare, även om jag också brottas med en roman. Men den får vila nu. Det här är skrapet ur den, det som inte gick att få in, som krävde en annan form. Det började som ett posttraumatiskt bearbetningsprojekt, säger hon.
Upprättelselitteratur. Tematiskt sammanhållna dikter. Låter det bekant?
Ebba Witt-Brattström berättar att vännen Märta Tikkanen har stöttat henne i projektet. Och det är med ett drastiskt citat av henne hon förklarar sin drivkraft att ge ut boken:
– Om jag inte får ge min version så dör jag.

Ebba Witt-Brattström

Namn: Ebba Witt-Brattström.
Född: 1953 i Stockholm.
Bor: Stockholm och Helsingfors.
Gör: Professor i nordisk litteratur vid Helsingfors universitet, och författare.
Bakgrund: Var på 1970-talet aktiv inom kvinnorörelsen som medlem i Grupp 8. Hennes bok ”Å alla kära systrar” är en minnesbok över decenniet.
Disputerade 1988 på en avhandling om Moa Martinson.
Hon ingick i redaktionen för projektet Nordisk kvinnolitteraturhistoria som mellan 1993 och 1998 gav ut fem tjocka uppslagsböcker om bortglömda kvinnliga författarskap i Norden.
Har varit gästprofessor på Humboldtuniversitetet i Berlin. Sedan 2012 är hon professor i nordisk litteratur vid Helsingfors universitet.
Aktuell: Med essäsamlingen ”Kulturmannen och andra texter”. Senare i vår kommer hon med sitt första skönlitterära verk, en diktbok med än så länge hemlig titel.
Gå till toppen