Kultur & Nöjen

Den mänskliga björnen

Det är 80-tal och inbördeskriget sargar Beirut och dess befolkning i Josef Fares film "Zozo". När den elvaårige hjälten efter en strapatsrik flykt äntligen återförenas med farmor och farfar i ett nytt hemland är dock kriget inte över för hans del. Det fortsätter inom Zozo själv, i form av flashbacks från bombraiden som dödade hans familj, och på skolgården där han utsätts för hård mobbning. Det allra mesta i detta gröna land Sverige, som ju farfar brevledes framställt som paradiset på jorden, är främmande och konstigt. Men det finns också ljusglimtar. En av dem är Bamse, den uppbyggliga serietidningen om en snäll och stark björn som tillsammans med sina vänner upplever lagom farliga äventyr och bidrar till läsarens allmänbildning. Bamse blir för Zozo en viktig hjälp att lära sig ett nytt språk – samtidigt som han får sig en rejäl dos emblematisk svensk barnkultur.
Det är nämligen just emblematisk denna nalle, som i år alltså fyller 50 år, är. Bamse utgör på många sätt den svenska barnkulturens meridianvärde vad gäller kvalitet, fostran och politiska värderingar – och kanske är det hans paradoxalt extrema lagomhet som fått honom att överleva så länge. För han är i allra högsta grad levande än i dag, med många läsare, nya långfilmer, ett påkostat äventyrsland i Kolmården och populära spinoffprodukter i form av kläder, inredning och pysselsaker. Men låt oss backa tillbaka och se hur det började.
När de allra första serierutorna om Bamse, Lille Skutt och Skalman publicerades i veckotidningen Allers 1966 var Rune Andréasson sedan länge en etablerad tecknare. Han föddes i Lindome utanför Göteborg 1926 och fick redan som tolvåring en teckning publicerad i Göteborgstidningen och filmdebuterade med en animerad sekvens i Ingmar Bergmans "Sommarlek" 1951.
Hans favoritmotiv var just björnar och en av Bamses föregångare hette Teddy och var världens starkaste björn – med eller utan honung i sin mage. En annan var titelfiguren i "Nalle ritar och berättar", en animerad tv-serie som sändes i televisionens barndom 1958. Vid den tiden hade Andréasson skaffat familj och flyttat till Viken där han etablerade ett samarbete med förlaget Helsingborgs litografiska som senare blev Kärnan. Rune Andréassons fixering vid björnar, kan vi lära oss i det jubileumsnummer av Bamse som gavs ut härom dagen, kan härröras till en älskad barndomsnalle. Andra självbiografiska inslag är många av namnen i Bamseserierna: båten Viktoria är döpt efter upphovsmannens mamma, Nalle-Maja efter hans hustru och Ola Grävling efter sonen. Idén till dunderhonungen, har Andréasson erkänt, kom från Karl-Alfreds spenatburkar.
Parallellt med att seriestripparna om Bamse och hans vänner började publiceras i Allers sändes de i tv i en svartvit version. Det var ju på den tiden då vi i Sverige hade en enda kanal, alla tittade på samma program och Bamse blev en stor och omedelbar succé. Några år senare, 1973, fick han en egen serietidning och det var egentligen nu som Bamses karaktärsdrag verkligen utmejslades och han blev den han är än i dag: en de smås beskyddare mot skurkar och en moralens ständigt rättrådige väktare som hävdar alla varelsers lika värde och vikten av kollektivism och samarbete. ”Alla vänner är bra vänner – också de små”, som det hette. Det var också nu, på 70-talet, som Bamse blev ett slags socialistiskt alternativ till Kalle Anka som av många ansågs vara den amerikanska kulturimperialismen personifierad. Snål, otrevlig, självupptagen. Den så kallade Disneydebatten hade nyligen rasat i samband med premiären på "Djungelboken", filmen som kallades ”merchandisingsystemets fullständiga genombrott”, och i den mycket uppmärksammade debattboken "Indoktrineringen i Sverige" hävdade Göran Palm att Disney förvandlade våra barn till hjärnslöa kapitalister. Själv hade Rune Andréasson faktiskt tackat nej till ett jobb på just Disney Productions i Sverige för att kunna behålla sin konstnärliga integritet och, får en förmoda, sin politiska självrespekt.
Helt fri från kritik har dock varken Rune Andréasson eller hans alter ego kunnat stå genom åren. Först efter Andréassons död 1999 kom tecknarna Francisco Torà och Bo Michanek, som i praktiken skapade Bamses tidningsäventyr medan Andréasson arbetade med filmerna, att uppmärksammas. Något som tyder på en konstnärlig snålhet på tvärs med Bamses generositet mot sina vänner. Och häromåret utsattes serietidningen för hård kritik när "allas vän" Bamse plötsligt lierade sig med Migrationsverket och i ett tecknat specialnummer om flyktingbarnen Mim och Meles indirekt försvarade en restriktiv flyktingpolitik. Särskilt hajade väl vi sjuttiotalister till, vi som vuxit upp med de aktivt antirasistiska serierna om den svartpiggade igelkotten som fick tillmälet ”Kalle Svartskalle” tills Bamse ställde allt tillrätta.
Men kontroverserna kring Bamse har relativt sett varit få och kortlivade och som 50-åring hyllas världens starkaste björn tämligen unisont. Kanske just tack vare sin "extrema lagomhet". Bamse är alltid snäll men verkligen inte alltid stark vilket gör honom "mänsklig". Han står alltid på de svagas sida mot förtryckare men skulle aldrig förorda revolution. Hellre stryker han sina läsare medhårs än utmanar dem. Aktuella samhällstendenser speglas – om det på 70-talet var stort fokus på djurkollektivet bland de höga kullarna så är det i dag snarare individuella annorlundaskap som Brummas autism eller Mini-Hopps adhd som skildras. Estetiskt är han välgjord men inte nyskapande, vilket gör honom trygg och älskansvärd.
Det var nog därför det var så lätt för Zozo att ta honom till sig. Och därför kommer Bamse att gå till historien som den som bekräftade och befäste den svenska barnkulturtraditionen men knappast förändrade den. Därför, slutligen, är det rätta svaret på min barndoms eviga fråga "Vem är starkast: Pippi eller Bamse?": Pippi Långstrump. Hon behöver ingen dunderhonung utan är en naturkraft som utmanar all världens normer. Och hon var dessutom långt före Bamse med visdomsorden "Den som är väldigt stark måste också vara väldigt snäll".
Ändå är det till Bamse jag hänvisar med just detta citat när jag för ett allvarligt samtal med min son om sociala konflikter på mellanstadiet. Det är ju en tid då barn ofta blir aktivt medvetna om sin egen och andras status i kamratgruppen och hen med hög status måste lära sig att använda den till att inkludera, inte exkludera. Och även om tio-elvaåringarna har slutat läsa om Bamses äventyr (annat än i smyg) så finns respekten för och kärleken till denna blåklädda lilla björn kvar.
Kanske för att han bjöd på de första trevande egna läsäventyren som inte medierades av en vuxen röst.
Kanske också för att han med sina 50 år trots allt är betydligt äldre än PewDiePie och Misslisibell.
Gå till toppen