Heidi Avellan

Ja, välfärdsstat klår diamant.

Glöm diamanterna. En flickas bästa vän är den nordiska välfärdsmodellen – med den byggs jämställdhet. Och jämställdhet ger mer välfärd.

Den gamla kvinnan är på flykt från Afghanistan, ett land där ett kvinnoliv kantas av vedermödor.Bild: Santi Palacios
Diamanter är vackra, absolut. Gnistrande granna, fantastiska att få, begärliga att bära. Men en flickas bästa vän?
Glöm det.
”Vår bror är egentligen en flicka.”
Journalisten Jenny Nordberg visste inte riktigt vad hon skulle göra av barnens information hemma hos parlamentsledamot Aziza i Kabul. Hon försökte le och tala om annat, men tvillingsystrarna var påstridiga: deras lillebror var en flicka, visste hon det?
I sin uppmärksammade bok De förklädda flickorna i Kabul berättar Nordberg om den märkliga seden att klä en flicka som pojke och låta henne leva så till dess att puberteten sätter stopp för skådespelet; skapa en bacha posh. Poängen med detta halvhemliga skådespel är att mamman – och familjen – ska få en respit från skammen över inte ha en riktig bacha, en son.
Skammen drabbade också Aziza, trots att denna kvinna är välutbildad, talar fem språk och sitter i parlamentet. Hon har fyra döttrar, men ingen son, och det började ifrågasättas om hon var lämplig som lagstiftare. Hon kan avfärdas som en dokhtar zai, "hon som bara får döttrar".
”En kvinna som inte kan nedkomma med en son i ett samhälle där allt utgår från mannen är – i allmänhetens ögon och ofta också i hennes egna – i grunden misslyckad”, skriver Nordberg.
Aziza valde helt enkelt att skaffa en son: yngsta dottern. Erbjudandet sockrades med att flickan då skulle få leva fritt och göra roliga saker som pojkar gör, som att cykla, spela fotboll och cricket. Allt som behövdes var en ny frisyr, jeans och skjorta.
En kvinnas hela livsuppgift i Afghanistan är att föda minst en son.
En flicka som föds på den fattiga afghanska landsbygden har dragit livets nitlott. Hon riskerar att växa upp oönskad och halvhungrig, utbildning är inte att räkna med. En dag – rätt snart – gifts hon bort, för att föda söner. I ett land med världens högsta mödradödlighet, enligt Unicef.
Det handlar inte om kvinnoförakt i största allmänhet. En son är familjens livförsäkring, här som i många andra u-länder. Han kommer alltid att tillhöra familjen medan flickor gifts bort, skydda familjen där krig är vardag, sörja för sina gamla föräldrar i ett land där det inte finns sociala skyddsnät.
En flickas bästa vän, det är den nordiska välfärdsstaten. Den som gör att vi inte är beroende av familjen och släkten för försörjning. Den som gör att det inte är nödvändigt att föda en son för att trygga ålderdomen.
Just nu är italiensksvenske Erik Gandinis film om svenskens och individualismen, The Swedish theory of love, aktuell.
”För mig som är uppvuxen i Italien har det alltid varit svårt att förstå att oberoende och autonomi är så livsviktigt för svenskar”, säger han i DN. Han är helt enkelt rädd att dö ensam.
Filmen tar avstamp i en central bok om vad det innebär att leva i Sverige idag. Lars Trägårdh och Henrik Berggren myntade begreppet statsindividualism år 2006 i Är svensken människa? och pekade på detta som grunden för en alldeles speciell kärlekshistoria: den får bygga på äkta känslor, svensken kan välja partner utifrån kärlek och skiljas om känslorna tar slut – det blir tufft ekonomiskt, men ingen katastrof.
Den gemensamt finansierade sektorn är vår krockkudde.
Det sociala nätet fångar upp den som tappar greppet i livets trapets.
Därför kan vi också älska våra söner för det de är, inte som det enda som står mellan oss och avgrunden. Döttrar kan vi älska precis lika mycket, för de är ingen ekonomisk katastrof.
I veckan samlades det offentliga Sverige och frivilligorganisationer i Malmö till nationella jämställdhetsdagar – en fortsättning på Nordiskt forum 2014, som i sin tur var en fortsättning på FN:s konferenser:
År 1995 hölls FN:s fjärde internationella kvinnokonferens. Resultatet var den ambitiösa Pekingdeklarationen, som lever kvar. Ingen vågar ändra i den: att satsa nytt nu skulle sannolikt leda till ett bakslag. För under de år som gått har jämställdheten gått bakåt på flera håll i världen. Kvinnors rättigheter relativiseras, de kringskärs med hänvisning till tradition, religion och kultur.
Det sker också i dagens Sverige – där problemet dessutom riskerar att växa: den stora flyktinginvandringen snedvrider könsbalansen, siffror från SCB tyder på att Sverige snart har en könsfördelning som den i Kina bland unga vuxna. Om integrationen inte fungerar kan detta överskott av unga män från mer patriarkala kulturer komma att utmana rådande värderingar, som jämställdheten.
En flickas bästa vän är den nordiska välfärdsstaten. Det är tack vare den Norden har blivit världsbäst på jämställdhet. Men det är också tack vare jämställdheten som Norden har blivit så bra på välfärd – för att också kvinnorna bidrar i arbetsliv och politik.
Tema för den nationella konferensen var hur jämställdhet kan vara en del av lösningen på samhällets utmaningar. Alltså inte hur samhället ska bli mer jämställt, utan hur jämställdhet gör samhället bättre.
En illustration på att Norden har nått långt.
Men visst är det bekymmersamt att en så viktig konferens år 2016 är så enkönad; männen var försvinnande få bland de 750 deltagarna.
En fruntimmersfråga? Nej. Jämställdhet handlar om mänskliga rättigheter för både män och kvinnor – och är en viktig grund för vår demokratiska välfärdsstat.
Gå till toppen