Kultur

Gränslöst vackra variationer

Goldberg variations – tenary patterns for insomnia

Med Andersson Dance och Scottish EnsembleKoreografi: Örjan AnderssonMusik: J S Bach (arr. Sitkovetsky)Kostymdesign: Beate RolandsdotterScenografi och ljus: SUTODADansstationen, 4 januari
Goldbergvariationerna publicerades 1741 och är ett av musikhistoriens mest avhållna verk. Att Bach skrev det för en sömnlös greve är förmodligen en myt, men att filmvärldens favoritkannibal Hannibal Lecter njuter av musiken är helt sant. Under den spektakulära rymningen i ”När lammen tystnar” (1991) lyssnar han på arian och den sjunde variationen, och i uppföljaren ”Hannibal” (2001) spelas variation 25 när han matar sin fiende Paul Krendler med dennes egen hjärna. Jag skulle tro att musiken valts till det här sammanhanget för att Bachs musikmatematiska snille anses sammanfalla med Dr Lecters sinne för precision i sina spektakulära brott.
Danielle de Vries lyfts av Paul Pui Wo Lee.Bild: Hugh Carswell
Koreografen Örjan Andersson har dock främst tagit fasta på en annan aspekt av Bach i sin version av Goldbergvariationerna, nämligen lekfullheten. En helt nödvändig egenskap för att kunna komponera trettio olika variationer på ett och samma musikaliska tema.
Musiken framförs live på scen av den elvahövdade stråkorkestern Scottish Ensemble, som ibland också deltar i dansen. Musikernas virtuositet och simultankapacitet är häpnadsväckande och samspelet perfekt, såväl dem mellan, som gentemot de fem dansarna.
Scenrummet är vitt och rekvisitan består av föremål som verkar vara hämtade från backstageområdet. Skurhink, vagn, hylla, skor, tejprullar, teaterkostymer och så vidare. Dansarna närmar sig föremålen och musiken med barnslig nyfikenhet, humor och självdistans. Det är lättsamt, javisst. Stundom tramsigt – men helt igenom strålande och gränslöst vackert.
Föreställningen blir en provkarta på olika sätt att skapa rörelser till musik. Ibland är de starkt kopplade till musiken, ibland går de helt emot den. Ibland växer musiken fram ur rörelserna, ibland vice versa. På ett ställe inleds stycket med att dansarna ”mimar” musiken innan den kommer igång, vid några tillfällen är det ingen dans alls.
Sömnlösheten går som en röd tråd genom verket och uttrycks genom långsamhet, flygfantasier och drömlika rörelser – men också genom otålighet och frustration, som i föreställningens höjdpunkt, när Danielle de Vries framför ett våldsamt solo till den mest nedtonade variationen, nummer 25. Bach har komponerat stycket som att det ska uttrycka tvivel och tvekan och det brukar låta som att solisten spelar fel när han eller hon trevar sig igenom det. Men på något sätt blir det det perfekta soundtracket till de Vries explosiva dans, kanske för att den också uttrycker ambivalens och ångest.
I näst sista variationen reduceras musiken successivt. Lager efter lager skalas bort, stämma efter stämma. Till slut återstår bara cellistens sporadiska toner. Reduktionen tas till sin spets i sista variationen, där kontrabasisten Diane Clark står ensam på scenen och knäpper fram basgången, som har varit densamma i alla 30 variationerna. Ett utmärkt sätt att knyta ihop säcken.
Gå till toppen