Kultur & Nöjen

I hans värld kan Sapfo ta bussen i Skåne

Poeten, forskaren och akademiledamoten Jesper Svenbro tilldelas Sydsvenskan kulturpris 2015 för ett författarskap som låter människan vandra fritt genom tid och rum.
Han bjuder Per Svensson på fika och förklarar varför Sapfo skulle kunna tala skånska.

Fjällsluttningen blommar. Ruggarna når honom nästan till midjan. Han går raskt, med kartfodralet hängande över axeln. Det är augusti 1939.
Den unge mannen i beige utanpåskjorta, snedbena och glasögon är Jesper Svenbros far, Werner Svenbro. Han är präst i Landskrona och är på sommarresa i Jämtland med sin fru Ulla. Det är hon som filmar sin man med en kamera han köpt några år tidigare.
Jesper Svenbro växte upp i Landskrona där pappan var präst och mamman lärare vid kommunala flickskolan.Bild: Nadja Hallström
Sonen Jesper är ännu inte född. Men i sin diktsamling ”Pastorn min far” är han ändå där.
”Snart ska freden ta slut!/ Stillheten stor denna speciella augustidag/ med doften av gräs i solen.”
Samlingens omslagsbild är hämtad från fjällfilmen. Det skulle kunna vara en ung Jesper Svenbro som hastar nedför fjällsluttningen. I den trettioårige faderns ansiktsdrag ser man den sjuttioårige sonen.
Till arvet från pappan hör ett levande naturintresse. Werner Svenbro brukade ta med sig sin son på ornitologiska utflykter, gärna till den långgrunda Lundåkrabukten söder om Landskrona.
– Jag minns hur stolt han var när jag kunde identifiera skärfläckan, säger Jesper Svenbro.
***
Den 19 maj 1952 drunknade Werner Svenbro när hans kanot kapsejsade på Immeln. Det är, vågar man nog påstå, ytterst denna tragedi som gjort Jesper Svenbro till den forskare och diktare han är.
En av dikterna i ”Pastorn min far” handlar om ett fickur i silver. Det är vattenskadat. En urmakare förklarar att det tyvärr inte går att laga. Det ”har stannat/ på en minut över sex” och ”visarna har stått stilla i nästan ett halv­sekel”. Uret har tillhört Jesper Svenbros far:
Det tycktes innesluta hans yttersta stund.
Det stod alldeles stilla.
Dess siffror blänkte
på den smutsvita urtavlan,
där ordet Doxa kunde läsas i guld bakom visaren.
Det är grekiska och används om Guds bländande ”glans”.
Jag håller fickuret i min hand.
Detta ögonblick gränsar till evigheten.
I ett specifikt ögonblick finns all tid. I ett slitet fickur ryms Guds hela värld. Det är dessa svindlande dubbelprojektioner, denna förmåga att slå broar av språk mellan det eviga och det särskilda, det allmänmänskliga och det själv­biografiska, Hellas och Hagastigen i Landskrona, som gör Jesper Svenbros författarskap så fascinerande.
Jesper Svenbro talar vid Svenska Akademiens högtidliga sammankomst 2010.Bild: Fredrik Persson/TT
Han brukar, med rätta, beskrivas som förvaltare av en lundensisk litterär tradition, lärd och ironisk med dragning åt metapoetiska skämt. Göran Printz-Påhlson är en av denna skolas stora namn. Det var Jesper Svenbro som skrev artikeln i Sydsvenskan när Printz-Påhlson 1982 fick tidningens kulturpris. När Svenbro nu själv får detta pris är det inte fel att framhålla släktskapet med författaren till verk som ”Solen i spegeln” och ”Säg minns du skeppet Refanut?”
I Jesper Svenbros dikter kan konstnären Carl Fredrik Hill utan vidare borda Hässleholms­tåget i sällskap med Sofokles och Herodotos. På samma sätt kan Sapfo från Lesbos mycket väl uppenbara sig i samedräkt för att ge poeten en lektion i jojkandets konst.
Men bakom alla smarta anakronismer och sofistikerade allusioner finns något annat. Där bultar ett barns hjärta. Om Svenbro själv har ett alias hämtat från antiken bör det vara Telemachos, sonen som lämnat hemmet på Ithaka för att leta efter sin far, den av kriget slukade.
Det är en slaskig och moddig söndagsförmiddag i Stockholm. Jesper Svenbro och hans frans­ka hustru Yvonnette har egentligen flytt den svenska vintern. Efter julhelgen flyttade de ner till sitt hus i Cagnes-sur-Mer på Rivieran i väntan på ljusare månader. Men Jesper Svenbro sitter sedan tio år på stol nummer åtta i Svenska Akademien och har förpliktelser som tillfälligt tvingat hem honom till lägenheten vid Mariatorget på Södermalm. Han gör kaffe, har dukat med croissanter och är uppenbart glad över det senaste av de många pris han tilldelats för sin gärning som forskare och författare.
– Om detta att jag fått Sydsvenskans kulturpris har något att göra med Sapfo så är det ju en händelse som ser ut som en tanke att min första publicerade översättning var två fragment av Sapfo på Sydsvenskans litterära söndagssida, som då redigerades av den förträfflige Ragnar Gustafson. Det var 1962.
Hemma vid skrivbordet.Bild: Nadja Hallström
Då var Jesper Svenbro en litterärt intresserad elev på läroverket i Landskrona. Redan på den tiden var klassisk grekiska ett exklusivt gymnasie­ämne. Svenbros beundrade lärarinna Margareta Eurenius Rydbeck, som i höstas gick bort 82 år gammal, undervisade en klass på fem elever. En av Jesper Svenbros kamrater i denna lilla skara var den blivande professorn och Sydsvenskankritikern Lars-Håkan Svensson.
Varför grekiska? Sapfo är ett svar. Jesper Svenbros fascination för poeten på Lesbos föddes tidigt och har förblivit intensiv. Hans senast utgivna bok är en samling Sapfostudier tillkomna under ett långt och intimt umgängesliv. Den bär den uppenbart lögnaktiga titeln ”Sapfo har lämnat oss”. I köket på Söder berättar Svenbro att han nu skriver på en bok om Sapfos bror Charaxos, en framgångsrik vinhandlare som blev besatt av en före detta hetär, ”eskort” kanske vi skulle säga. I den aristokratiska Sapfos ögon var detta en skandalös mesallians.
Okej. Men varför just Sapfo? Hon var het på det tidiga svenska 60-talet. Tomas Tranströmer skrev dikter på det versmått som bär hennes namn (en sapfisk strof består av tre elvastaviga rader samt en avslutande ”adonius” med fem stavelser). Och den danske kritikern Paul la Cour hade lyft fram henne i ”Fragment av en dagbok”, som översatts till svenska i mitten av 50-talet.
– Den var obligatorisk läsning för alla lyrikälskare och där talar han om Sapfo i samma andetag som han talar om Paul Éluard. Och eftersom jag förstås var surrealist på den tiden, så tänkte jag att detta är något att kolla.
Omgivningen var inte lika övertygad om det vettiga i att ägna tid åt grekiska verb.
– De tyckte jag var knäpp.
Dina kompisar?
– Ja, och lärarna. De tyckte det var konstigt. ”Han kan ju räkna!” Varför detta?
Tranströmer och Sapfo är inte de enda svaren. Det finns också, säger Jesper Svenbro, en ”primalscen”.
Jesper Svenbro som nybliven ledamot av Svenska Akademien 2006.Bild: Henrik Montgomery/TT
Försommar 1952. Veckorna efter Werner Svenbros död. Åttaåringen Jesper står vid sin pappas skrivbord. Där ligger Nya testamentet på grekiska. Han bläddrar i boken. Den är full av mystiska tecken. Ett chiffer, en kod.
– Jag såg de här grekiska bokstäverna. Det var helt ogenomträngligt. Jag förstod ingenting. På något drömartat sätt blev det som en metafor för kommunikationen med min döde far. Jag måste lära mig detta för att upprätta en kommunikation med de döda, min far i första hand.
Jesper Svenbro säger att kanske är scenen ”en efterhandskonstruktion”, men att det inte spelar någon roll. Grekiskan, och poesin, har ändå gjort det möjligt för honom att som Odysseus, Aeneas och Dante besöka de döda för att förmedla vad de har att säga till oss som ännu lever.
Jag såg de här grekiska bokstäverna. Det var helt ogenomträngligt. Jag förstod ingenting. På något drömartat sätt blev det som en metafor för kommunikationen med min döde far.
Pastorn, Jesper Svenbros far, har mycket att säga om mod och moral, också här och nu.
Diktsviten om honom följer de anteckningar Werner Svenbro gjorde när han i slutet av 30-talet och början av 40-talet ledde en bibelstudiegrupp i Landskrona. Ämnet var Uppenbarelseboken och det pågående världsdramat är mycket närvarande. Den lilla studiecirkeln framstår i dikterna som något av en landskronitisk version av samtalsgruppen i Eyvind Johnsons Krilonromaner. I ett brev till sin fru skriver pastorn våren 1939 om dramatiska händelser i Lund. Han syftar på studentkårens protestmöte mot förslaget att ge tio judiska läkare arbets- och uppehållstillstånd.
Jesper Svenbro håller inträdestalet till Svenska Akademien 2006.Bild: Henrik Montgomery/TT
Julen 1940 predikade Werner Svenbro över Johannesevangeliet. ”Och hans egna togo icke emot honom”. Det var svenska folket, ”här och nu”, som inte tog emot barnet i krubban. Det var pastorns uppfordrande budskap.
Nu sköljer flyktingvågen in över Lesbos, ön där Sapfo levde och diktade, men Sverige tar inte längre emot några flyktingar från det förhärjade Troja. Så läggs en tid över en annan, kalkerpapper på kalkerpapper.
Läs mer:Hellas i hembygden
I diktsamlingen ”Ekeby trafikförening” tar gestalter från antikens Grekland alldeles självklart bussen från Boserup in till Landskrona. Jag frågar Jesper Svenbro om det faktiskt är så att han när han rör sig i sin skånska barndomsstad också kan befinna sig på Sapfos Lesbos.
– Ja, det är ett slags dubbelexponering som äger rum, det är alldeles riktigt. Det är ju också så att de här läsupplevelserna är knutna till Landskrona, till stadsbiblioteket, till rummet där jag lärde mig grekiska.
– Och så tillkommer en sak: Sapfo skrev på en dialekt som man i Aten tyckte var för jävlig; den var värre än skånska i Stockholm, mycket värre skulle jag vilja säga. I en dialog säger Platon att på den där dialekten blir inga begrepp precisa, allt blir suddigt. På Lesbos kan man inte ens göra skillnad mellan ”svårt” och ”dåligt”. Platon använde ordet ”barbariskt” om lesbiernas tungomål.
Skånskan är viktig för Jesper Svenbro. ”Så mycket minnesmaterial är knutet till mitt ursprungliga tungomål, det finns där och ingen annanstans.”Bild: Nadja Hallström
Till saken hör här att Jesper Svenbro själv, trots många decennier utomlands, fortfarande talar en, låt oss säga, karaktärsfylld skånska.
– Skånskan är viktig för mig. Så mycket minnesmaterial är knutet till mitt ursprungliga tungomål, det finns där och ingen annanstans.
Jesper Svenbro lämnade Landskrona efter studenten. Först för Uppsala där han gjorde lumpen, sedan för Lund där han läste latin och grekiska. Via Marshall McLuhan, den tidens stora medieguru, upptäckte han den brittisk-amerikanske filologen Eric Havelock, som framför allt ägnat sig åt skiftet från muntlig till skriftbaserad kultur i antikens Grekland. Svenbro reste över till Yale och blev Havelocks student. Efter ett mellanspel i Lund flyttade han sedan till Rom, där han skrev klart sin avhandling om grekisk poetik, ”La parole et le marbre”, Ordet/talet och marmorn. Efter disputationen erbjöds Jesper Svenbro att komma till ett nystartat forskningscentrum i Paris, Centre Louis Gernet. Där blev han kvar. Den studie i grekernas förhållande till läsakten, ”Phrasikleia”, som han gav ut 1988 befäste och bekräftade hans ställning som internationell spetsforskare.
Under dessa år bodde Jesper Svenbro och hans familj i en förort öster om Paris. Hans professionella språk var franska. Att skriva dikt på svenska blev ett sätt att värna en identitet som annars hade kunnat vittra bort.
– Detta var min frizon. Ett tjugo gånger trettio centimeter linjerat ark på förortståget.
Du skrev mycket på tåget?
– Ja, och så hade jag utarbetat en poetik som bestod i att en dikt skulle vara så lång att den gick att läsa mellan två metrostationer.
Redan som 22-åring hade Svenbro debuterat med diktsamlingen ”Det är i dag det sker”. Men sedan skedde inget på den fronten förrän tretton år senare. Samling nummer två, ”Element till en kosmologi och andra dikter”, kom först 1979. Varför detta långa uppehåll?
– Jag förstummades av mitt politiska engagemang, kan man säga. Jag blev väldigt marxistisk, säger han och tillägger att det är inget han ångrar.
Marxläsningen gav honom infallsvinklar och underlag för forskningen.
– Men det gick i baklås för mig med poesiskrivandet. Det fanns en social kontroll i Lund. Man kunde känna den när man gick in på Athen, en politisk korrekthet som redan då var installerad. Men som sagt, jag fann mig väl tillrätta i vänstern under ett par år.
På Svenska Akademien 2008.Bild: Niklas Gustavsson
De senaste decennierna tycks Jesper Svenbro ha funnit sig alltmer väl tillrätta i poesin.
”Lyrikgrisen har […] genom flitig korsning av olika genrer/på ett förbluffande sätt lyckats bevara sin vitalitet”, konstaterade han 1984 i ”Särimner”. En genre Svenbro själv flitigt odlat är den utvidgade familjebiografin, berättelser om nära och kära från livet och litteraturen. I ”Samisk Apollon” skrev han om människor han mött under fjällvistelser på 1960-talet. I ”Krigs­roman” återgav han sin franske svärfars äventyr under andra världskriget. I ”Blått” porträtterade han original från barndomens Landskrona, som ”Hetty” och ”Ola Gross”.
Och medan åren gått har också hans förståelse och sympati för den tro som bar hans far vuxit. Erland Lagerlöfs översättning av Iliaden återutgavs för några år sedan i Svenska Akademiens klassikerserie. Jesper Svenbro skrev förord och slog med hjälp av den franska filosofen Simone Weil en båge från den homeriska humanismen till evangelierna.
När vi ska ta bilder föreslår Jesper Svenbro att vi ska låta honom sitta i den skånska soffan, tillverkad i Skepparslöv någon gång runt 1840.

Sapfiska strofer till årets kulturpristagare

Sapfos frände tycks oss herr Svenbro vara,
han som Skånelands krona grekisk lyster
skänkt och Sydis slogan bekräftat: ”Har du
Boserup skådat
hela Hellas sett du har”. Då blir nu och
nu blir då, när diktaren broar bygger
mellan Lund och Lesbos och tidlös attisk
närvaro skapar.
Plötsligt möter läsaren då den gamle
försokratikern hemma hos vår Selma
Lagerlöf. Och samtidigt guidar unge
Hill sin bekanting
scenpoeten Sofokles genom Tykarps
grotta. Svenbro följer dem tätt i spåren.
Versens fötter dansar på tankens myrstig.
Bort eller hemåt?
Poesins mirakel: den rymmer alla
platser, alla tider. Här bjuder pastorn,
skaldens far, oss ännu att se det onda.
Kriget i Troja
rasar. Slakten fortsätter. Barnen dör på
Mare Nostrums stränder och Sundet färgas
rött. Aeneas saknar ett giltigt id.
Stoppas på Kastrup.
Men i strofer smugglas han över våra
gränser. Kornas fösare Hermes och den
samiske Apollon: av metadikten
ges de asylrätt.
På diftongers dyningar seglar Jesper
Svenbro genom tid och rum. Hemmahamnen?
Skåne. Målet? Människan. Därför får han
anrika priset.

Sydsvenskans kulturpristagare 1949–2015

1949: Riksarkivarien Ingvar Andersson

1950: Tonsättaren Hilding Rosenberg

1951: Författaren Gustaf Hellström

1952: Skulptören Ivar Johnsson

1953: Konstnären Tora Vega Holmström

1954: Författaren Hjalmar Gullberg

1955: Konstnären Wiwen Nilsson

1956: Författaren Gabriel Jönsson

1957: Tonsättaren Lars-Erik Larsson

1958: Konstnären Pär Siegård

1959: Författaren Anna Lenah Elgström

1960: Konstnären Gösta Adrian-Nilsson

1961: Professor Ragnar Josephson

1962: Författaren Karl Ragnar Gierow

1963: Professor Hans Ruin

1964: Hovsångerskan Birgit Nilsson

1965: Författaren Fritiof Nilsson Piraten

1966: Konstnären Einar Bager

1967: Skulptören Christian Berg

1968: Konstnären Max Walter Svanberg

1969: Skådespelaren Max von Sydow

1970: Förste hovkapellmästaren Sixten Ehrling

1971: Författaren Birgitta Trotzig

1972: Ädelsmeden Sigurd Persson

1973: Filmaren Jan Troell

1974: Konstnären Jörgen Fogelquist

1975: Författaren Majken Johansson

1976: Konstnären Ola Billgren

1977: Författaren Ingemar Leckius

1978: Skådespelaren Ernst-Hugo Järegård

1979: Professor Alf Åberg

1980: Konstnären C O Hultén

1981: Konstnären Bertil Lundberg

1982: Författaren Göran Printz-Påhlson

1983: Konstnären Staffan Nihlén

1984: Skådespelaren Jarl Kulle

1985: Fotografen Georg Oddner

1986: Författaren och översättaren Britt G Hallqvist

1987: Författaren, skådespelaren och regissören Hans Alfredson

1988: Gitarristen Göran Söllscher

1989: Formgivaren och keramikern, professor Signe Persson-Melin

1990: Författaren och översättaren Lasse Söderberg

1991: Konstnären Ulf Trotzig

1992: Tonsättaren Daniel Börtz

1993: Författaren Jacques Werup

1994: Pianisten Hans Pålsson

1995: Regissören Ronny Danielsson

1996: Konstnären Gerhard Nordström

1997: Skådespelaren Jan Malmsjö

1998: Översättaren Ann-Mari Seeberg

1999: Trumpetaren Håkan Hardenberger

2000: Dansaren Birgit Åkesson

2001: Författaren Klas Östergren

2002: Landskapsarkitekten Sven-Ingvar Andersson

2003: Oboisten Helén Jahren

2004: Musikern och kompositören Ale Möller

2005: Fotografen Jean Hermansson

2006: Författaren Sigrid Combüchen

2007: Filmaren Per Åhlin

2008: Scenografen Bente Lykke Møller samt regissören och teaterchefen Staffan Valdemar Holm

2009: Sångerskan, skådespelaren och regissören Marianne Mörck

2010: Musikern och tonsättaren Mikael Wiehe

2011: Författaren och poeten Kristian Lundberg

2012: Journalisten och författaren Nina Björk

2013: Författaren och filmaren Lukas Moodysson

2014: Serietecknaren Liv Strömquist

2015: Poeten och forskaren Jesper Svenbro

Jesper Svenbro

Född: 10 mars 1944 i Landskrona. Pappa präst, mamma lärare vid kommunala flickskolan.

Yrke: Klassisk filolog, essäist, poet. Ledamot av Svenska Akademien.

Bor: Lägenhet på Södermalm i Stockholm. Hus i Cagnes-sur Mer mellan Nice och Antibes.

Familj: Hustrun Yvonnette. Två vuxna barn.

Verk i urval

La parole et le marbre (1977, avhandling).

Särimner (1984, diktsamling).

Phrasikleia (1988, vetenskapligt verk).

Samisk Apollon och andra dikter (1933).

Vid budet att Santo Bambino di Aracoeli slutligen stulits av maffian (1996, diktsamling).

Myrstigar (1999, essäer).

Pastorn min far (2001, diktsamling).

Försokratikern Sapfo (2007, essäer).

Inget andetag är det andra likt (2011, diktsamling).

Krigsroman (2012, diktsamling).

Hill Hill Hill (2014, diktsamling).

Sapfo har lämnat oss (2015, essäer).

Ekeby trafikförening (2015, diktsamling)

 

Utmärkelser (urval):

Bellmanpriset (2000).

Tegnérpriset (2001).

Övralidspriset (2005).

Illis Quorum (2010).

Sydsvenskans kulturpris (2015).

Gå till toppen