Per T Ohlsson7 februari 2016 00:01

Per T Ohlsson: Sekten är värst

Idag hade Wigforss blivit utskälld av partiets sedlighetspolis.

Socialdemokraterna befinner sig i kris, även om statsminister Stefan Löfven inte upplever det så: ”Vårt parti är absolut inte vilse.”
Med den lägsta noteringen sedan Sifo 1967 började mäta partisympatier, 23,2 procent, bottennapp även hos Demoskop, en parlamentariskt bräcklig regeringsposition och den mest handfallna ministeruppsättningen i modern tid går det inte att använda något annat substantiv än kris.
Opinionsstödet ligger under nivån i slutet av Håkan Juholts stormiga partiledartid 2011–2012. I den brännande flyktingfrågan raglar regeringen från den ena panikåtgärden till den andra. Hos Moderaterna smids planer på att tvinga fram ett regeringsskifte. Löfvens rödgröna minoritetskoalition förfogar ju bara över 138 av riksdagens 349 mandat, 159 om Vänsterpartiets ledamöter adderas. Och regeringens inkompetens, sakligt belagd av konstitutionsutskottet och Lagrådet, håller på att skingra det förtroendekapital som Socialdemokraterna tidigare har kunnat utnyttja i besvärliga lägen: regeringsdugligheten.
Så nog är Socialdemokraterna i kris, alltid, en kris av existentiella dimensioner. Och den hade pågått ett bra tag innan den slog över i dagens akuta fas. Ett parti som i decennier styrde Sverige på basis av valresultat kring 45 procent har bara nått dit i ett av de sju senaste riksdagsvalen. Eran med socialdemokratisk hegemoni tog slut för länge sedan.
Hur skall krisen förklaras?
En aspekt är den annars sympatiske statsministerns oerfarenhet. Fram till valet 2014 hade Stefan Löfven inte suttit i vare sig riksdagen eller regeringen. Det gör honom unik bland de senaste hundra årens svenska statsministrar. Bristen förvärras av att Löfven valde bort meriterade partivänner och gick i koalition med en partner, Miljöpartiet, som aldrig tidigare haft regeringsansvar.
En annan faktor är Socialdemokraternas självbild, formad av ett långvarigt regeringsinnehav. Partiet har styrt landet i 67 av de senaste 84 åren, räknat från Per Albin Hanssons epokgörande segerval 1932. I det senaste valet samlade Socialdemokraterna 31 procent. Likafullt agerar den S-ledda regeringen som om den har ett rungande folkligt mandat. Faktum är att det rödgröna blocket inte har vunnit riksdagsmajoritet sedan valet 2002.
Socialdemokratins avtagande relevans hänger också samman med de tendenser till intellektuell blockering som gör det svårt för partiet att göra vad det tidigare varit så skickligt på: bredda sin bas och omvandla impulser utifrån till en attraktiv politisk helhet. Ambitionen definierades redan av Per Albin Hansson:
Vi måste föra en sådan politik att vi får andra folklager med oss. Vad som framför allt måste prägla vår politik är fasthet, konsekvens och ansvarsvilja och ej falla till föga för ropet på mera radikalism.”
Dagens diskussion om socialdemokratins vägval, där partiledningen är märkligt frånvarande, har tagits över av ideologiska renhetsivrare med massmediala plattformar. De använder liberal som skällsord, avfärdar pragmatiska lösningar som förräderi och betraktar socialistiska dogmer som heliga: Göran Greider, Daniel Suhonen, S-märkta ledar- och kultursidor. Även respektfulla och konstruktiva kritiker avfärdas som klassföraktande och illasinnade högerkonspiratörer som vill riva sönder välfärden.
Dessa S-fanatiker vägrar acceptera några som helst lärdomar av partiets erfarenhet. Svenska väljare har dragit öronen åt sig i vartenda val där det har upplevts som att Socialdemokraterna slarvat med renhållningen vänsterut: 1928, 1948, 1976, 1979, 2010.
Tankarna går till de stämningar som Tony Blair mötte när han på 1990-talet reformerade brittiska Labour och sedan, efter partiets artonåriga ökenvandring, vann tre val i rad, en bedrift som många bortser från när han numera är paria för vänstern. Blair har berättat hur han en gång konfronterades med ett plakat med texten ”Inga kompromisser med väljarkåren”.
Men framför allt påminner det socialdemokratiska klimatet om läget i ett annat parti som ofta varit maktbärande, fast på högersidan. Även där är liberal ett skällsord, även där misstänkliggörs politiker som eftersträvar breda lösningar och även där eldas hatet på av tungomålstalande medieaktörer: republikanerna i USA.
Det är sektens beteende.
Svensk socialdemokrati har aldrig varit en sekt. Tvärtom. Den har varit ett rymligt och öppet tält. Men med allt mer sektliknande attityder blir historieskrivningen förvriden, vilket i sin tur försvårar Socialdemokraternas möjligheter att vidareutveckla den strategi som gjorde partiet stort.
I kritiska lägen har Socialdemokraterna en nostalgisk benägenhet att återkoppla till det formativa 1930-talet. Att depressionen inte blev lika förödande i Sverige som på andra håll sägs bero på en expansiv ekonomisk politik som initierades av Ernst Wigforss, än idag partivänsterns idol och en självklar nyckelfigur i Björn Elmbrants gedigna men tröttsamt agitatoriska bok Innan mörkret faller.
Bland socialdemokrater framställs det nästan som om Wigforss, finansminister 1925–1926 och 1932–1949, hittade en magisk formel som räddade landet. Nu måste partiet hitta en sådan formel igen, en ”berättelse” som det så fint heter. Så sent som i förra veckan citerades Wigforss som ett föredöme på Aftonbladets ledarsida i sällskap med ”Per-Albin Hansson” (sic!).
Wigforss framsynta politik hade psykologisk betydelse, men rent ekonomiskt var det andra omständigheter som lotsade Sverige genom dessa svåra år: kronans depreciering 1931, fördelaktiga exportförhållanden, demografin.
”Den nya regeringen hann faktiskt inte sätta sin politik i verket innan uppgången ur krisen var ett faktum”, skrev den nyligen bortgångne ekonomihistorikern Lennart Schön i sitt magnifika standardverk En modern svensk ekonomisk historia.
Det spännande med Wigforss, som kombinerade socialistisk övertygelse med intellektuell öppenhet, var att han tog djupa intryck av nationalekonomerna i Stockholmsskolan, där liberalen Bertil Ohlin var tongivande, och av britten John Maynard Keynes, en annan liberal. Idag hade Wigforss blivit utskälld av partiets sedlighetspolis.
En annan förnyelseperiod för Socialdemokraterna var 1980-talet, då partiet successivt omprövade sin syn på privat och offentligt och på förhållandet till ett Europa i snabb förändring. Utan denna verklighetsanpassning, fullföljd under Ingvar Carlsson, hade det inte blivit någon skattereform och inte heller något svenskt EU-medlemskap.
Socialdemokraterna borde lägga myterna och den ideologiska romantiseringen åt sidan och bekanta sig med Torsten Svenssons briljanta avhandling Socialdemokratins dominans, även om den är drygt tjugo år gammal.
Svensson, statsvetare i Uppsala, inventerade Socialdemokraternas målmedvetna strategi för att inkludera nya grupper och nya idéer, helt i enlighet med Per Albins deklaration. Det började med bönderna och fortsatte med tjänstemännen och en politiskt smart begreppsförskjutning från ”arbetare” till ”löntagare”. Sven Aspling, effektiv partisekreterare 1948–1962, är väl så intressant som Ernst Wigforss.
Därför är det knappast en tillfällighet att dagens utmaningar fångats allra bäst av en beläst socialdemokrat som också är professor i statsvetenskap: Ulf Bjereld. I den hittills klokaste kommentaren till partiets nuvarande kris åberopar Bjereld 1950- och 1960-talets inbrytningar bland tjänstemännen och påpekar att Socialdemokraterna nu måste bryta in i ”den kreativa klassen, bestående av främst storstadsbor med olika slag av skapande yrken”.
”Det är en växande grupp, omkring 20-25 procent. En utmaning ligger i att identifiera den klassen och dess intressen samt att utforma en politik för den.” (SvD 31/1)
Bjereld går inte närmare in på vilka yrkesgrupper det handlar om, men man kan förmoda att han syftar på personer verksamma inom kommunikation, informationsteknik, reklam, nya medier, pr och avancerade tjänster. Det är branscher som växer, särskilt i storstadsregionerna.
De gamla industri- och kontorsjobben trängs tillbaka av mer flexibla, rörliga och konkurrensberoende arbetsuppgifter som kräver andra lösningar än de som fungerade på fabrikssamhällets tid. Socialdemokratisk politik på områden som skatter, arbetsmarknad och välfärd behöver därför omdefinieras utan att den grundläggande jämlikhetsmodellen överges.
Annorlunda uttryckt:
Hur skall möjligheter för framtiden kunna skapas på grundval av det förflutnas lärdomar?
Ilskna besvärjelser utgör inget svar på frågan.

MER ATT LÄSA

En modern svensk ekonomisk historia. Tillväxt och omvandling under två sekel (SNS) av Lennart Schön.
Socialdemokratins dominans. En studie av den svenska socialdemokratins partistrategi (Acta Universitatis Upsaliensis) av Torsten Svensson.
Svensk politik (Historiska Media) av Per T Ohlsson.
Innan mörkret faller. Ska 30-talet hinna ifatt oss? (Atlas) av Björn Elmbrant.
Från jämlikhet till effektivitet. Om lärande socialdemokrati under 1980-talet (Hjalmarson & Högberg) av Henrik Malm Lindberg och Stig-Björn Ljunggren.
Makt i förfall, Per T Ohlsson 13/12 2015.
Ursäkta röran, vi bygger om, Per T Ohlsson 11/10 2015.
Gå till toppen