Kultur & Nöjen

Tack för musiken. Poeten Bodil Malmsten hade tonträff som en jazzmusiker.

Vi befinner oss på Nässjö poesifestival, det är sent 80-tal. Festivalledningen har fått en idé att vi ska föra ut poesin till gator och torg och har placerat oss, ett antal introverta poeter, mitt i Nässjö centrum. Där är det tänkt att vi ska ge de förbipasserande något att tänka på.
Vilken mardröm!
Men plötsligt hörs en röst i vimlet. Så står hon där, Bodil Malmsten, och förvandlar mardrömmen till ett benådat ögonblick:
"Vi som lever är bara döda på semester
nån sorts sommargäster.
Så ta ett bloss för moster Lillie
ett halsbloss och ett glas rött
ta ett bloss för moster Lillie för moster Lillie har dött."
Än idag kan jag höra rösten, än idag kan jag se människorna stanna upp. Det är i rösten som sanningen finns, har Bodil Malmsten sagt. En mor kan tala lugnande till sitt barn, men om oron finns där, är det oron som hörs.
Bodil hade som poet och uppläsare en jazzmusikers känsla för frasering. Hon hade ett osvikligt formsinne som manifesterade sig i allt hon gjorde, från designen av sin blogg www.finistere.se till de renskalade exakta fraser som fanns i hennes prosa och poesi. Inte ett onödigt ord. Just detta ord. Allt detta gjorde att det fanns en lätthet i det hon skrev, en svårerövrad lätthet, ett resultat av hårt arbete i kombination med absolut gehör.
Att det musikaliska var viktigt för henne visste hon själv. Hon berättade på sin blogg hur hon kämpade med en roman som hur hon än skrev och skrev bara blev ord och meningar. ”Det är musiken som saknas, det som gör att det skrivna blir mer än summan av sina ord. Jag hittar inte anslaget, tonen – det tveklösa tonfall som går rakt på centrala nervsystemet som musik och träffar mitt i känslocentrum, som i brist på annat kallas hjärtat.” Och om inte den absoluta tonträffen fanns blev det ingen publicering.
Till sitt kynne var hon pessimist som sina älsklingsförfattare Thomas Bernhard och Beckett, men hon ville inte förmörka människors sinne med ännu mer mörker. Hon visste att trams, lättsinne och humor är strategier för att hantera svärtan. I en litteraturhistoria förknippas hon med kvinnliga ironiker som Elsa Grave, Majken Johansson och Kristina Lugn. Men jag tycker hon har mer gemensamt med en poet som den rimmande eleganten, rolldiktaren och kärlekslyrikern Lars Forssell, som också rörde sig obehindrat mellan finkultur och populärkultur. Den till synes lättsamma bloggen hon skrev från världens ände, jordens slut Finistere, hade, misstänker jag, en annan stor litteratör som förebild, Michel de Montaigne, som var ännu en av hennes husgudar.
Bodil Malmsten släppte aldrig ifrån sig något som inte träffade rakt i känslocentrum. Det var det bultande hjärtat hon ville åt, också i politiska artiklar och debattinlägg, då hennes heliga vrede väckts. Om jag vill sammanfatta hennes gärning i en enda bild blir det August Strindbergs dikt:
”Där hänger på boklådsfönstret
En tunnklädd liten bok.
Det är ett urtaget hjärta
Som dinglar där på sin krok ”
Att Strindberg tordes vara så sentimental, säger Bodil Malmsten, och tillägger att hade det varit hon hade hon strukit de raderna. ”En vers som den här skulle jag aldrig ha inkluderat i min dikt. Men tänk om det är det jag har gjort.”
Ja Bodil, det har du gjort!
Vi andra kan bara säga tack. För uppläsningen på gågatan i Nässjö. För sårbarheten, känsligheten och vreden. Och för musiken.
Gå till toppen