Kultur & Nöjen

En ung och vitaltrettioåring

Kärlekens matsal

Av Kristian Hallberg. Regi: Helena Röhr. Scenografi, kostym: Kajsa Hilton Brown. Musik: Vindla String Quartet. Ljusdesign: Kicki Renberg. Sömnad: Karolin Ivarsson. Mask: Siv Nyholm. Medverkande: Mats Granath, Lillemor Hjelm, Andreas Ottomar Nilsson, Johan Stavring, Ronja Svedmark. Månteatern, Lund, 11.2
Trettio år är en ansenlig tid för vem som helst. För en fri teatergrupp är det en ålder som är värd all respekt. I ett kulturliv där scenkonsten står och faller med byarna i snålblåsten krävs det uthållighet för att hitta sin nisch, fästa bopålarna och bli kvar.
Mats Granath och Lillemor Hjelm i "Kärlekens matsal"Bild: Henrik Hulander
Som Teater 23 i Malmö, som visserligen bytt skepnad mer än en gång under åren, men som kan räkna sin historia tillbaka till 50-talet. Eller Expressteatern i samma stad som liksom Månteatern i Lund fyller 30 år i år. Nästa år är det Sagoteaterns tur att fira samma jubileum och det är intressant att se att alla dessa överlevare skapar merparten av sina produktioner för barn och unga, där det fortfarande finns öronmärkta pengar att hämta som borgar för kontinuitet och utveckling.
Till de grupper som försvarar sin plats i ledet hör Månteatern som visserligen har sin bas inom barnteatern, men som samtidigt sträcker sina tentakler långt utanför den förmodade bekvämlighetszonen. Ett otippat samarbete inleddes exempelvis 2012 i serien ”Psykoterapi X5”, där man i fem iscensättningar tillsammans med psykologer från Lunds universitet åskådliggjorde psykisk ohälsa.
Också produktionerna för unga skapas ofta med utgångpunkt i samtiden, som ”Bless” och ”B-Boy” från 2015 som inledde Emma Broströms verklighetstrilogi, skriven direkt för Månteaterns ensemble. Lagom till alla hjärtans dag har ”Kärlekens matsal” premiär. Pjäsen är ursprungligen skriven som radioteater i fem delar av den flitigt anlitade dramatikern Kristian Hallberg som i april är aktuell med en nyskriven monolog för Unga Teatern i Malmö.
Bakom disken i matsalen står mattanten Roland (Mats Granath), till synes nöjd och belåten och strängt upptagen av att hushålla med skolans köttbullar. Men så ringer telefonen och ingenting är sig likt längre. I luren är pojkvännen Bart som förklarar att han vill göra slut. Redan samma dag ska han ta sitt pick och pack från den gemensamma lägenheten.
Febrilt försöker Roland bringa ordning i kaos genom att skapa ett kärleksalfabet som samtidigt är en strategi för att få Bart tillbaka. Hjälper det om han lider och blir en Asket? Eller är det sitt Beroende han ska visa fram? Runt omkring Roland fortsätter livet som förut och mot sin vilja dras han in i några mellanstadiebarns förvirrade uppgörelser i kärlek.
Det är en samspelt och driven skådespelarskara som tar sig an rollerna, där inte minst Ronja Svedmark och Andreas Ottomar Nilsson var minnesvärda redan i verklighetstrilogin. Här förstärks ensemblen ytterligare med Johan Stavring som tidigare synts i produktioner av Malmö Stadsteater och PotatoPotato. Dramat i sig påminner om en klassisk förvecklingsfars, med missförstånd, fadäser och en myckenhet spring i dörrar.
I stormens öga står Mats Granaths Roland bakom matdisken, rörande vilsen i sitt eget liv men med blick för möjligheterna för andra. Budskapet är att kärleken måste prövas, men att inga garantier ges för att den vare sig är sann eller hållbar i längden. Kaos måste omfamnas och kanske är det inte så viktigt i slutändan om det hamnar tio eller tolv köttbullar på tallriken.
Sympatiskt är ett ord som kommer upp, om än inte hisnande originellt. Men skarpt tecknat av ensemblen och med en särskild eloge för musiken specialskriven av stråkkvartetten Vindla String Quartet. Det är ett ungt och vitalt sällskap Månteatern tar med sig till trettioårsfesten.
Gå till toppen